Joe Hill: En hjärtformad ask (Prisma 2007)
(Heart-Shaped Box. 2007)

Jag börjar med en liten varning! Detta är inte hälften så otäckt eller spännande som omslagsillustrationen och alla citat på baksidan vill göra gällande, tycker i alla fall jag. ”Genuint skrämmande”, ”Skräcklitteratur i toppklass”, ”Varje ord får dig att rysa, varje sida bjuder på en överraskning” och mer sådant i samma stil. Vilket skitsnack, säger jag. Det är möjligt att jag blivit avtrubbad och bortskämd av för många riktiga rysare i bokform, men ingen kan väl påstå att detta är så värst märkvärdigt? Lite udda förvisso, men inte direkt skrämmande, ingen nagelbitarskräck här inte.

344 sidor som det går att lägga ifrån sig, men samtidigt är det hela rätt lättläst så boken tar snabbt slut, och det utan att så värst mycket hänt. Men detta är storyn i alla fall:

Jude Coyne är en till åren kommen rockstjärna. Hans gamla band är upplöst (vännerna har dött av knark, Aids och olyckor) men han säljer fortfarande skivor, är rik och berömd och får regelbundet ha sex med unga beundrarinnor 20-30 år yngre än han själv. Jude samlar udda föremål, ju mer udda och groteska desto bättre.

Nu meddelar hans assistent Danny att de fått brev från en auktionsfirma på Internet som fått in en vålnad! En ond ande från en avliden man är till salu och den kommer (troligen) att följa med den döde mannens gamla kostym som är det verkliga föremålet som säljs. Jude slår till, klickar på knappen för köp och vålnaden är hans för 1000 dollar. Snart anländer kostymen i en hjärtformad ask och förhoppningsvis även vålnaden...

Judes flickvän sticker sig på en inbillad nål i kostymen när den packas upp och fingret inflammeras och sedan hela handen... Jude ser inom kort vålnaden i sin egen bostad och den döde mannens ande berättar att han kommer att se till att Jude dör, först skall han bara ordna så att Jude tar livet av sin flickvän. Och ibland blir det isande kallt i huset där de bor, Judes hundar skäller som besatta åt ingenting (åt vålnaden såklart!) och flickvännens stick i fingret läker aldrig. Av och till dyker vålnaden upp och skrämmer Jude och hotar honom till livet. Flickvännen ser förstås aldrig anden.

Usch och fy. Ja det hela är lika mystiskt och otroligt som det är medelmåttigt okej och samtidigt pinsamt löjligt. Inte alltför långt efter att kostymen och vålnaden dykt upp inser Jude att han måste resa iväg för att finna säljaren, vålnadens släkting, och få veta mer om hemsökelsen, hoten och hur han skall kunna fördriva spöket...

Bokens behållning blir skildringen av relationen mellan Jude och hans unga flickvän Georgia, den för upp betyget till en mycket svag trea. Udda och annorlunda måhända, men för den skull inte speciellt bra. En rejäl besvikelse! 344 sidor.




Joe Hill: Vålnader (Norstedts 2008)
(20th Century Ghosts. 2007)

16 noveller på 384 sidor. Längst är avslutande Morris papplabyrint på knappt 60 sidor, kortast är Döda träd vars text fyller endast 1,5 sidor och de övriga förstås nånting däremellan.

Jag hade förväntat mig mer skräck, mer spänning, fler överraskande vändningar mot slutet, något slags tvist som ställer allt på ända, men fick allt detta endast i mindre grad, så med de förväntningarna är jag en gnutta besviken. Å andra sidan fick jag ta del av en nästintill otrolig variation på de ingående berättelserna och några riktiga fullträffar, ett par pärlor till noveller.

I Årets bästa skräckhistoria är det utgivaren Edward Carroll som söker författaren till novellen Knappojken för att få tillstånd att ge ut berättelsen i en samling.

I biosalongens mörker finns en död flicka, Uppblåsbare Art är en uppblåsbar jude, kompis med en tolvårig pojke. Hör syrsor sjunga handlar om unge Francis som vaknar och märker att han förvandlats till en insekt, Abrahams pojkar går på vampyrjakt. Bättre än hemma kan man trivas på en idrottsstadion och i Den svarta telefonen handlar det om kidnappningar.

I Bränd måste man springa, Manteln ger flygförmåga och Sista andetaget handlar om en man som samlar på just sådana. Döda träd kan kanske leva och i Frukost hos änkan får en luffare nya kläder. Bobby Conroy återvänder från de döda för att spela in film i novellen med samma namn. Min faders mask handlar om lekar, masker och kortleksfolket. Så avslutas samlingen med alldeles utmärkta Morris papplabyrint i vilken en lätt handikappad pojke kan sätta samman fantastiska skapelser med kartonger, muggar, klossar och liknande.

Fast det är inte slut där för Joe Hill bjussar på en kort bonusberättelse; Scheherazades skrivmaskin, om en pappa vars berättelser fortsätter att komma efter hans död.

Ja, det kan handla om precis allt möjligt och somligt är långt, annat kort. Somligt utmärkt, annat bara jaha ja. Några noveller är riktigt konstiga, andra i sanning annorlunda men helt okej eller bättre. Allra bäst gillar jag Morris papplabyrint och Hör syrsor sjunga, båda annorlunda men med klara skräckinslag.