James Herbert: Det mystiska huset (Bonniers 1987)
(The Magic House. 1986)
Mick och Midge lämnar Londons storstadspuls och köper ett gammalt lantligt hus mitt ute i ingenstans. Där skall Mike skapa musik och Midge kunna rita och måla. Huset är slitet och nedgånget men inte utan charm. Det verkar ha ett stort renoveringsbehov men det är ändå drömhuset, det liksom får ett helt eget liv när solen skiner in genom fönstren.
Snart får de sällskap av djuren i skogen. En massa små fåglar och inte minst en liten ekorre är förvånansvärt orädda och flyttar nästan in med paret. Allt är mysigt och bra. Renoveringsbehovet visar sig vara mycket mindre än man trott, kärlekslivet når oanade höjder och Mike och Midge kan koppla bort vardagens måsten och istället fokusera på varandra och att måla och tapetsera och packa upp.
Men sakta börjar idyllen spricka. Mike tycker sig se en svartklädd främling smyga på dem och bevaka huset och gissa om han får en chock när han märker att vindsutrymmet invaderats av hundratals fladdermöss. Så mystiskt bara att de plötsligt är så många färre när han skall visa Midge…
Och ja, de noterade skavankerna i huset verkar liksom ha försvunnit av sig självt och plötsligt verkar en nästan död fågel leva besvärsfritt igen och Mikes egen svåra brännskada bara försvinner den också…
De får kontakt med sina närmaste grannar och blir snart varse att dessa tillhör ett kollektiv, men kanske ett kollektiv inte som andra. Den initiala vänskapen verkar snart förbytas till något helt annat, men varför verkar medlemmarna så ovilliga att komma in på deras tomt och vistas i huset? Till och med deras riktiga vänner som hälsar på ser hemska syner och flyr skrikande från platsen…
Mike och Midge måste inse att de fått grannar från helvetet och att drömhuset kanske är något helt annat. Synd bara att Midge verkar ty sig allt mer till den där sekten och dess ledare Mycroft och att hon och Mike inte står enade mot de onda krafter som hotar…
Det magiska huset är 337 lättlästa sidor, lite mystiska, lite spännande, men kanske ändå inte så där värst skrämmande. Visst är det en liten spökhistoria om en hemsökt trakt och onda figurer, men det är mer småmysigt än riktigt otäckt. En typisk liten lättsmält skräckis man nog sett typ dussintals gånger på film, en kanske inte speciellt originell historia med andra ord. Men nog blir det ett stabilt medelbetyg alla gånger, visst.
James Herbert: Kryptan (Bonniers 1988)
(Sepulchre: A Conflict of Evils. 1987)
Gruvföretaget Magma Corporation anlitar säkerhetsföretaget Akilles Sköld för livvaktsskydd, en av deras medarbetare är troligen hotad. Felix Kline är mannen som till stor del ligger bakom Magmas framgångar inom gruvbranschen. Felix har nämligen något slags övernaturlig förmåga som leder honom rätt till olika fyndigheter värda att utvinna, mineraler, metaller och annat…
Olyckligtvis verkar Magma Corporation också vara utsatta för tuff konkurrens. Trots Klines förmåga och det försprång bolaget borde ha verkar andra ändå komma före dem. Det är som att det finns någon på företaget som läcker hemligheter.
Och nu tror man alltså att det rentav finns en hotbild mot herr Kline. Så Akilles Sköld sänder över sin bästa medarbetare Halloran att se över och ansvara för säkerheten. Kline har dock sina egna muskelknuttar till skydd och hans marker bevakas av kringstrykande schakaler…
Halloran ser dock brister i säkerhetsarrangemangen och blir väldigt nyfiken på den synnerligen udda mannen han är satt att skydda. Kline är rätt ung men ibland så gammal och sliten att han måste ha stöd. Och han verkar ömsa skinn, eller om det bara rör sig om en svår hudåkomma?
Och varför schakaler? Och varför beter sig Klines assistent Cora så mystiskt? Och vem är egentligen ute efter Kline? Ja, vem är mannen egentligen? Hur fick han sin udda förmåga eller är allt en bluff?
James Herbert skriver mest skräck- och spökhistorier så det kommer säkert inte som en stor överraskning att Felix Kline ingått ett avtal med onda makter i utbyte mot makt och förmågor. I en hemlig krypta offras människor och används hjärtan…
Det här var bara 333 sidor men det tog sig aldrig riktigt, tycker jag. Tvärtom blev det bara mer och mer knasigt och knäppt och löjligt och jag har bestämt mig för att den svaga betygstrea jag tänkt mig är ett väl snällt betyg, detta var ju trots allt väldigt mycket sämre än den föregående Herbert-boken Det magiska huset. En fet besvikelse helt enkelt.
James Herbert: Ondskans hus (Bonniers 1990)
(Haunted. 1988)
Syskonen Mariell är övertygade om att det spökar på deras egendom Edbrook och de kontaktar Parapsykiska Forskningsinstitutet. Institutet skickar över sin medarbetare David Ash som dock är en sann skeptiker, en man som faktiskt är övertygad om att sådana saker som andar och spöken inte existerar och som gjort det till sin livsgärning att avslöja dylika företeelser och självutnämnda personer som påstår sig kunna tala med de döda. Ja, Ash reser till Edbrook med siktet inställt på att allt är fiffel och båg eller om inte fuffens i alla fall orsakat av högst naturliga fenomen.
Han träffar syskonen Robert, Simon och Christina och deras moster Nanny Tess och monterar upp sina kameror och mikrofoner…
Vi kan väl säga som så att vad David upplever på Edbrook inte riktigt är vad han förväntat sig… Ondskans hus är kanske trots allt ett äkta ondskans hus där det spökar på riktigt. Eller?
Detta är bara 259 sidor spökhistoria men kanske James Herberts bästa bok på svenska. Men inte mer intressant och spännande och skrämmande än att jag tycker att ett medelbetyg är gott nog.