Björn Hellberg: Den vita döden (Lind & Co 2009)
Älskar du inte tennis kan du kanske tycka att det är för mycket av den sporten mellan pärmarna. Hellberg kombinerar sitt deckarförfattande med sina tenniskunskaper och skapar en kriminalroman i tennismiljö. Vi besöker Stockholm, Båstad, Wimbledon… Han väver här och där in information om spelare, matchresultat, tennisarenor och annat relaterat, från när och fjärran, från dåtid och nutid. Det är inte alltid dessa fakta tillför så värst mycket till grundstoryn, nej tvärtom egentligen. Jag har absolut inget emot tennis men dessa utvik känns mest som utfyllnad.
Här har vi sportjournalisten Kim som av bokförläggaren Anselm får i uppdrag att skriva ett mastodontverk om tennis. Kim har ett förflutet som lovande ungdomsspelare för nästan 20 år sedan så hon ser detta som en spännande uppgift. Anselm och hans förlag har rykte om sig att vara involverade i seriösa, kvalitativa projekt och Kim själv är duktig på att uttrycka sig och kan erbjuda en kvinnas perspektiv på idrotten. Detta kan bli en bestseller!
När Kim så sakteliga startar upp bokprojektet blir hon kontaktad av sin före detta make och tillika före detta tenniskollega Morgan. Vad tror Kim om de dödsfall som de senaste dagarna drabbat deras gamla bekanta? Två personer, en tennisspelare och en tränare, som båda har deltagit på samma tennisläger som Kim och Morgan, nu hastigt döda…? Är de själva måhända i fara?
Kim har ingen aning vad det är Morgan pratar om. Gamla bekanta, döda? Vilka? Var? Hur?
Tennisspelaren Andreas död, mosad i en tryckpress. Tränaren Colin död, mosad i trafiken. Visst, båda fallen kan vara självmord, eller olyckor, men tänk om…
Sakta men säkert blir Kim övertygad om att det finns en galen mördare därute, en som siktat in sig på att döda hela sällskapet från 1991 års tennisläger. Men vem?
Huvudpersoner, offer och misstänkta är alla före detta tennisspelare eller tränare. Mycket tennis blir det! Ibland bjuds det också på lite spänning. Godkänt men inte mer än så, boken är bitvis lite torr och tråkig. Mer humor och ett intressantare persongalleri bjuds det ofta på i Hellbergs romaner om Staden (Sten Wall-sviten) som jag generellt sett gillar bättre. En svag trea i betyg således. 322 sidor.
Björn Hellberg: Snöfallet och andra spänningsberättelser (Lind & Co 2019)
Först ett förord, sedan 13 kortberättelser över totalt 236 sidor. Först kommer Skenkontakt, därefter Fågelgrälet, Landsvägens riddare, Lotten, Preskriberat, Ryktet om min död..., Kärlekskval, Hotellmordet, Bondfångarna, Man i grönsvart blazer, Kretsgång, Stupet och avslutande titelberättelsen Snöfallet.
Hellbergs populära karaktär polisman Sten Wall figurerar på något sätt i fem av dem, som huvudperson eller bifigur. Somliga av sagorna är helt nyskrivna, andra har tidigare funnits utgivna på papper eller som e-bok men här är dock allt gammalt material reviderat och utökat.
Det är tjuvar och andra lurendrejare både här och där, avundsjuka, misstänksamhet, skilsmässor och mordförsök. Ja, inte bara försök, folk mördas faktiskt också.
Allt är synnerligen lättläst och lagom underhållande men jag kommer ibland på mig med att då och då sakna den typiska Hellbergska humorn jag upplevt i andra berättelser. Och framför allt saknar jag ofta en knorr på slutet. Plötsligt är dessa korta sagor bara slut, jaså jaha liksom, utan någon större överraskning. Det känner jag tyvärr blir den summerande känslan efter läsningen, ett uns besvikelse faktiskt. Trodde Hellberg skulle utnyttja det lilla formatet och bjussa på en hel räcka skruvade, humoristiska kriminalberättelser, detta nådde bara halvvägs...