Björn Hellberg: Paria (Ordupplaget 2003)
Här får vi stifta bekantskap med ett nytt Hellbergskt poliskollektiv, den här gången verksamt i Loviken. Loviken är en fiktiv svensk storstad, en av landets allra största, belägen någonstans på östkusten. Efter att ha läst den här första berättelsen tycker jag inte att det är någon speciell polis som sticker ut mer än någon annan som enskild huvudperson motsvarande kommissarie Sten Wall i Staden-serien. Vi får se hur det blir i kommande böcker.

Angela Bernhard håller liv i två relationer samtidigt, hon bollar med två älskare båda medvetna om den andre mannen. Samuel är singel och njuter av tillvaron med Angela. På senare tid har dock den sistnämnda både tröttnat på Samuel och blivit alltmer rädd för honom. Det må så vara att han betalar Angela för sex men hon gillar inte Samuels beteende, det tilltagande våldet, hans syn på henne som en slav, något han äger… Angela tänker inte träffa Samuel något mer. Hon skall gömma sig i en väninnas lägenhet i Lovikens mest skabbiga kvarter…

Erik är gift men köper ändå sex. Han är mycket förtjust i Angela, deras stunder tillsammans njuter de båda av. Lyckligtvis är känslorna besvarade och kanske, kanske kan han lämna sin fru och få till ett verkligt förhållande med Angela. Erik vill vara den ende…

Loviken är som sagt en storstad, här finns djupa klyftor mellan rik och fattig. Det är i de mer ruffiga kvarteren som i folkmun kallas Kloakråttan vi träffar tre äldre herrar, Gustav Andersson, Helmer Ljungström, Sven Fressberg. Dessa män är vänner sedan länge men det är en vänskap som snart skall ta slut…

Gustav påträffas mosad av tåget, Fressberg drunknar. Ljungström är försvunnen. Herrarna är paria, personer ingen vill ha samröre med. I Kloakråttan frodas kriminaliteten, här finns samhällets utslagna, uteliggarna, knarkarna, alkoholisterna. Då offren kan sägas ingå i den sista gruppen är det ingen som nämnvärt tycker att det är något misstänkt med deras dödsfall, men självklart rör det sig om mord!

Hellberg sätter Sten Wall-serien på sparlåga för en stund och väcker liv i Stadens motsats, Loviken, en mycket större ort med allt som hör därtill. 372 precis lagom spännande sidor kriminalroman med den typiskt Hellbergska atmosfären.

Jag stör mig dock på att alla inblandade så lätt svänger sig med just ordet paria. Poliser som avser allsköns utslagna personer, de ovannämnda missbrukarna, uteliggarna etc. pratar om dem som paria, ja till och med alkoholisterna/knarkarna använder denna benämning på sig själva. Paria – det är väl ändå inte ett alltför vanligt ord?




Björn Hellberg: Club Karaoke (Ordupplaget 2004)
Det hetaste innestället i Loviken är Club Karaoke. Där är det alltid trevligt att slinka in och ta en öl och bara umgås men det är karaokekvällarna som är det riktiga dragplåstret, då är det alltid fullsatt. Folk verkar sannerligen njuta av de här sångaftnarna. Kanske är det också några som kommer för den trevliga värdinnans skull. Diana kan sjunga, är charmig och rätt vacker i mångas ögon.

Hon har ett förhållande med klubbägaren Stig, en man mycket äldre än hon själv. Stig är inte överdrivet förtjust i den uppmärksamhet hans kvinna får från somliga gäster, i nyktert eller överförfriskat tillstånd. Vilken tur att han är ställets chef och kan låta kasta ut oönskade personer…

Magnus är en Diana-beundrare och stor karaokeentusiast, en trogen gäst på karaokeklubben. Nu har han blivit avhyst upprepade gånger och inte gör det honom glad…

Greger är Dianas ex-make och trots att han var den som ville att de skulle gå skilda vägar har han nu kommit på bättre tankar. Diana var nog ändå rätt bra, han vill ha henne tillbaka…

Akinori Kato är initiativtagare till karaokekonceptet i staden. Kato anser sig vara skaparen av den monumentala succén med Club Karaoke. Idag är han en försmådd före detta kollega till Stig och driver den konkurrerande, men tyvärr mindre framgångsrika, klubben Karaoke Yokohama. Han tycker inte att han kompenserats nog för det han gjort och utsatts för…

Polisen Mona Ceder jobbar hårt och träffar sin älskade Niklas alltför sällan. Hon vill inte att de skall ha hemligheter för varandra och i ett anfall av öppenhjärtighet berättar hon om sina yngre år. Dumt gjort!

Som om denna fnurra på tråden inte vore nog så har hon hamnat i någon annans blickfång. Mona får blommor av någon okänd. Hon mottar anonyma telefonsamtal, tycker sig skymta en mörk skepnad i trädgården och blir nästan överfallen när hon är ute på sin regelbundna löparrunda. Vad är det för en person som hon fått efter sig? Det hela är obehagligt minst sagt.

På 329 sidor bjuder Hellberg på en riktigt spännande bok, så pass att jag anser den vara en av hans allra bästa, alla kategorier. Ett antal överraskande vändningar gör det hela än intressantare att läsa.




Björn Hellberg: Dominans (Ordupplaget 2005)
Efter dussintalet lästa Hellbergska kriminalromaner att jämföra med känns Loviken-seriens tredje bok som en av de sämre och helt klart den minst intressanta i just Loviken-sviten. Det handlar förvisso om ett nog så viktigt problem, nämligen mobbning, men egentligen inte om så mycket mer. Trots flera möjliga personer i poliskollegiet att följa bjuds det inte på så värst mycket mer ur deras liv, inga sidospår eller andra intressanta utredningar. Dominans skall ha en svag trea i betyg och får det också!

Sebastian, Lukas och Max är de tre tonåriga mobbarna som plågar sin omgivning med, som de själva tycker, små oskyldiga utmaningar. Ja, det får väl sägas vara deras egna ord i så fall. De drabbade finner inget underhållande med mobbningen och somliga ungdomar de jävlas med plågas så svårt att de väljer att begå självmord!

Ingen verkar direkt uppfatta offrens lidande som speciellt allvarligt. Ingen verkar tycka att Sebastian och hans kamrater gör något direkt olämpligt.

Men så en dag är det någon okänd som beslutat sig för att ge igen…

Ah, det kanske rentav låter riktigt spännande det här? Nja, det är det väl inte. 341 sidor och som sagt, det får en svag trea i betyg. Hellberg är ju i alla fall alltid lättläst…




Björn Hellberg: Fallet Martin Felt (Lind & Co 2009)
Vi är tillbaka i Loviken för en ny brottsutredning. Poliserna vi tidigare lärt känna i tre romaner är tillbaka i en kortnovell på 123 sidor. Den här berättelsen har ursprungligen publicerats som en sommardeckare i tidningen Allers nr 26 2007. Sist i boken kommer ett par kapitel ur Hellbergs bok Den vita döden.

Kalle vill bräcka sin besserwisserpolare och ta reda på fakta och bestämmer sig för att utföra ett litet experiment. Han fångar en igelkott och skall precis låsa in djuret i en varm bastu när skolans vaktmästare stoppar honom.

Ja, faktum är att vaktmästaren vill lära Kalle en läxa och låser in pojken i bastun istället för en stund. Inte länge, men nog för att Kalle skall börja svettas ordentligt, hehe…

Nåväl, en stund senare hittas vaktmästaren mördad. Loviken-poliserna utreder och funderar på om det är mannens spelskulder, hans pågående skilsmässa eller annat som ligger bakom. Ja, mördarens verklige identitet är länge obekant även för läsaren.

Mycket lättläst och småspännande, Det är allt rätt trevligt att tillbringa lite tid med Lovikens brottsbekämpare. En solid trea i betyg, Hellbergs berättelser gör sig bra även i det lilla, korta formatet.