Amanda Hellberg: Styggelsen (Bokförlaget h:ström 2008)
Styggelsen är en berättelse i två delar, där den första utspelas under 1946-1952. Vi träffar finska flickan Singa som med sin pappa reser runt på olika marknader och levererar budskap från andevärlden till efterlevande. Singa är verkligen synsk på riktigt men visst är det en hel del lurendrejeri med i bilden när det kommer till den här tidens seanser och spådomar.

Pastor Bror Evander som ett exempel är kanske inte den som har verklig kontakt med andarna. Med en bit rena gissningar och diverse preparationer av miljön där en seans skall hållas lyckas han ändå få befolkningen att tro på hans krafter. Att Brors syster Eva avslöjar hemligheter från kundernas sjukjournaler bidrar såklart också till att Bror framstår som än mer äkta.

När Eva upptäcker Singa inser hon att det här finns en guldkalv, en sann andeskådare, att dra nytta av, att tjäna pengar på. Hon kidnappar Singa och håller henne gisslanů

Ja, den här första delen är synnerligen spännande, dramatisk, fruktansvärt hemsk, tragisk, otäck. Men efter 100 av bokens 169 sidor text är det dags för del två och då har vi förflyttat oss till sommaren 2006. Då skall vi lära känna lokalvårdaren Maja och självklart har tempot gått ned och spänningen som byggts upp delvis försvunnit. Verkligen synd för det här var på väg att bli en alldeles utmärkt liten hemsk pärla!

Naturligtvis stöter vi i del två på figurer från del ett som lever än idag men framförallt är det den döde Singa som dyker upp igen, som spöke, ande, ett oförklarligt väsenů Jämför man del ett med del två är de som natt och dag. År 2006 är det städarens vardagsbestyr i fokus, och så lite spökerier som komplement.

En välförtjänt fyra i betyg för de suveräna första hundra sidorna, en högst medelmåttig trea i betyg för det som erbjuds därefter. Jag är inte helt nöjd med avslutningen och i relation till vad som fanns där under första halvan i form av spänning blir slutet en stor besvikelse. Tre och en halvan i betyg tvingas jag avrunda nedåt och så värst mycket till riktig skräckroman tyckte jag väl inte att det var.