Donald Harstad: Elva dagar (Norstedts 2000)
(Eleven Days. A Novel of the Heartland. 1998)

Författaren Harstad hade jobbat uppemot 30 år inom polisväsendet innan han gav sig på att börja skriva polisromaner och han skriver i inledningen att detta bygger på verkliga händelser. Om de rentav är självupplevda eller är något han fått höra talas om förtäljer inte historien.

Hur som helst börjar det rätt spännande med ett telefonsamtal till polisen i en liten sömning småstad. En upprörd kvinnoröst rapporterar på en sprakig linje att någon mördat en massa personer och att hon gärna vill ha hjälp, snabbare än kvickt. Annars blir hon själv nästa offer.

Polisman Carl Houseman kommer till platsen och finner en halvdöd hund som han själv måste avliva, en död man med kniv i bröstet och ena handen avkapad och försvunnen samt en massa upp-och nedvända krucifix, mystiska tecken och flera svarta stearinljus. Allt tyder på ett vansinnesdåd med kopplingar åt satanism. Synnerligen otäckt. Av den kvinna som telefonerat finns inte ett spår.

Strax därpå går larmet igen. Man har funnit tre nya lik på en gård en dryg mil bort. Två mördade kvinnor, en död man och återigen kopplingar till satanism. Svarta ljus, symboler, avhuggna kroppsdelar och andra sjuka saker. Och sen tar den sedvanliga utredningen vid. Cheferna och allmänheten kräver resultat, polisen frågar runt men kommer ingenstans. Carl jobbar för mycket, pimplar kaffe dygnet runt och tror till slut att han har en lösning men tja, kan det verkligen vara rätt?

Efter den våldsamma inledningen går boken ned på sparlåga. Det hela är rätt segt och händelsefattigt fram till slutet där mördaren slår till igen i ett sjukhelsikes blodbad inte många överlever. Och då visar det sig vara en oväntad gärningsman bakom hemskheterna. Lättlästa 347 sidor men jag hade hoppats på mer spänning även om slutet överraskar.