Sophie Hannah: Monogrammorden (Bookmark 2014)
(The Monogram Murders. 2013)

Det hela börjar med att den store detektiven Hercule Poirot sitter på ett kafé i London när dörren slås upp och en skräckslagen kvinna tittar in. Hon är i stor fara, i praktiken redan död anser hon själv. Hon kan ju inte gömma sig för alltid. Ingen kan rädda henne... Efter ett kort samtal med Poirot far hon upp och rusar ut och iväg. Poirot kommer på sig själv med att frukta för hennes liv.

Edward Catchpool är 32 år och en relativt ny polisman vid Scotland Yard när han får hand om ett trippelmord som inträffat på tjusiga Bloxham Hotel. Han är såklart inte i närheten av att hitta en misstänkt och lösa fallet. Vilken tur att han är vän med Poirot! Belgaren sätter sina små grå celler i arbete och har inom några dagar förstås klurat ut hur allt ligger till.

Och då har såklart den rädda kvinnan detektiven mötte på kaféet varit högst inblandad i händelserna. Mordoffren är en man och två kvinnor. De påträffas döda på sina respektive hotellrum, förgiftning verkar det röra sig om, och även om de initialt inte verkar ha något med varandra att göra har de alla identiska manschettknappar i sina munnar.

Sophie Hannah må ha fått tillstånd från Christies arvingar att skriva om Hercule Poirot, men det här var en mycket blek kopia, rörig, inte så spännande och alldeles för lång för vad som erbjöds. 364 sidor är många i en pusseldeckare där man inte riktigt hänger med i vem som gjort vad mot och med vem... Det är kanske tur att Poirot ägnar de sista 70 sidorna åt att presentera lösningen för de inblandade och läsaren!

Ja, Poirot må vara i huvudrollen och är som alltid överlägset dryg (men så får han också jobbet gjort) men här känner jag tyvärr inte mycket av Christies karakteristiska stil och stämning. Det är synd och skam att hennes namn figurerar i större stil på bokomslaget än den verkliga författarens. Detta blev en besvikelse men det kunde man kanske ha räknat ut på förhand, det finns bara en Agatha Christie!