Leif GW Persson: Den döende detektiven (Piratförlaget 2010)
Den legendariske före detta polischefen Lars Martin Johansson skall unna sig något gott från korvkiosken när han plötsligt drabbas av en stroke.
När han vaknar till liv på sjukhuset är tillvaron markant annorlunda mot alldeles nyss och livet starkt förändrat. Ansiktet hänger och somliga kroppsdelar lyder inte alls. Han är trött, har huvudvärk och tryck över bröstet. Det blir till att starta ett hälsosammare leverne för att rädda det som räddas kan, det blir sjukgymnastiska övningar att slita med och en massa piller att stoppa i sig.
Då kommer Lars Martins läkare och börjar prata med den gamla polisen om ett ouppklarat 25 år gammalt fall. Tydligen har läkarens gamla far, en präst, på sin dödsbädd börjat prata om att han i bikten fått veta något hemskt. Det verkar som att han fått veta vem som våldtagit och mördat 9-åriga Yasmine för så länge sedan…
Nu blir såklart polisernas polis, den pensionerade och sjuke Lars Martin väldigt sugen på att se rättvisa skipas. Fallet må vara preskriberat numera men inte går det väl att låta en barnamördare gå fri? Från sjukbädden inkallar han tjänster från gamla vänner och börjar sakta men säkert sätta sig in i fallet. En vacker dag vet han själv vem mördaren är men vad skall han göra med den informationen?
GW Perssons nionde bok är utan tvekan hans bästa hittills. Visst är den möjligen väl lång (510 sidor) och nog känner man igen GW:s sätt att beskriva långsamt fortskridande polisarbete, men här finns ju huvudpersonens hälsotillstånd i fokus också och det skänker en gripande touch och en spänning i sig som trumfar det lite utdragna, typiskt sega pusslandet för att få alla bitar på plats. Så jo, det här blir allt lite bättre än alla föregående GW-berättelser i mina ögon. Det utdelas en lite starkare betygstrea helt enkelt. Eller är det rentav en svag fyra? Den här berättelsen blev en TV-serie i tre avsnitt.
Leif GW Persson: Den sanna historien om Pinocchios näsa (Albert Bonniers Förlag 2013)
Fallet med den gamla kvinnan som missköter sina husdjur intresserar inte kommissarie Evert Bäckström det allra minsta, ej heller det med de två männen som pucklat på varandra utanför slottet. Men när han blir väckt mitt i natten en junidag och får höra att advokat Thomas Eriksson blivit mördad, ja då skiner han upp och tycker sig uppleva sitt livs bästa dag!
Nu gäller det bara att lösa fallet men det skall visa sig svårt. Här finns många oklarheter. Offret själv verkar ha klubbats till döds men här saknas blodstänk. Hunden påträffas på altanen med halsen avskuren och så finns det kulhål och kulor inne i bostaden, i väggar och tak men inga vapen.
Dessutom verkar det som att mördaren varit på plats och tagit hand om Eriksson, gått och sen kommit tillbaka. Men för vad? Och vid Erikssons faktiska dödstidpunkt verkar hunden ha levt rövare och skällt en massa men sen blivit tystad först många timmar senare... Mystiskt, minst sagt.
Evert Bäckström överlämnar med varm hand allt viktigt polisarbete till sina mindre värda kollegor så att han själv kan fokusera på att smita undan, sova, äta mat, dricka alkohol eller ha sex istället, allt detta gärna på arbetstid dessutom. Nån enstaka kollega kan han väl stå ut med och ytterligare någon är föremål för hans heta sexfantasier.
Faktum är att det i längden blir rätt tröttsamt med alla kommentarer om Bäckströms supersalami som han har mellan benen och som kvinnor här och där skall få smaka på. Lika tröttsamt blir det också att upprepade gånger få höra att kommissarien kostat på sig en dyr Hästen-säng. Och extra tröttsamt blir det när sagan maler på och maler på och typ aldrig närmar sig slutet.
Sagan om Pinocchios näsa är hela 631 sidor lång och det är mer än minst 100 för många, kanske snarare 200… De riktigt spännande, roliga, intressanta bitarna är för få för så många sidor, tjatet om supersalamin för återkommande och allt tuffar på så sakta att detta blir rätt segt och utdraget. Kriminalhistorien som sådan är nog så okej, polisarbetet nog rätt trovärdigt beskrivet och visst kan Bäckström vara en festlig typ också, men allt förpackat så här så... nja.
Bäckström stjäl saker från en brottsplats och både han och någon ytterligare person läcker till media för egen vinning. Men vår huvudperson landar alltid på fötterna hur illa läget än verkar vara och när allt är slut är det förstås givet vem som löst fallet, supersnuten Bäckström! Väl?
Delar av den här berättelsen ligger till grund för TV-serien Bäckström, säsong två i synnerhet. TV-serie-berättelsen ä:r mer lättsmält än boken...
Leif GW Persson: Bombmakaren och hans kvinna (Albert Bonniers Förlag 2015)
Lisa Mattei, operativ chef för säkerhetspolisen, måste resa till London och träffa kollegor. Den brittiske brottsbekämparen Jeremy Alexander vid MI6 delar med sig av information som avslöjar att den somaliskfödde svenske medborgaren Abdullah Mohammed Khalid, kallad Abbdo, är terrorist och planerar dåd i Stockholm.
Ja, Abbdo och många i hans familj och vänkrets boende i Eskilstuna ska visst vara medlemmar i terrororganisationen Al-Shabaab. Med stor sannolikhet är det Nationaldagsfirandet som är dagen att räkna ned till, en dag då kung och drottning och regeringsrepresentanter sluter upp och en självmordsbombare eller utplacerade bomber kommer att skapa död, skräck och kaos.
Louise Urqhart verkar bara bombmakarens kvinna, Abbdos femton år äldre älskarinna och tillika hyresvärd. Men kan man verkligen lita på informationen från britterna? Den här informationen kommer lite som en blixt från klar himmel.
Linda Mattei kallar kollegorna till möte och dessa börjar samla in info om det somaliska gänget och andra inblandade. Klockan tickar på och polisen spanar på folk och på bilar och hus och tvingas dessutom inse att de har en förrädare i de egna leden...
Ja, typiskt utredningsarbete pågår över många hundra sidor i jakten på klarhet och starka bevis. När det sedan smäller är det inte många sidor kvar och efter 555 av dem är sagan slut. Jo, men det var väl helt okej det här. Som så ofta med GW:s berättelser dock kanske lite väl lång i förhållande till mängden riktigt spännande inslag. Om vanligt polisarbete i jakten på en misstänkt terrorist går lite långsamt, stillsamt och är en anings frustrerande då är ju GW en mästare på att beskriva jobbet trovärdigt.
Leif GW Persson: Kan man dö två gånger? (Albert Bonniers Förlag 2016)
Kriminalkommissarie Evert Bäckströms granne, tioåriga Edvin, är ute med scouterna på en ö i Mälaren när han finner ett kranium med ett kulhål. Pojken plockar med sig detta hem och visar sin polisgranne och vän och det blir starten på ett nytt fall för Bäckström.
Återigen sitter han som ansvarig för en utredning och precis som vanligt är han en mästare på att smita undan och lyckas delegera allt hårt arbete till kollegorna, kollegor som han förstås föraktar och avskyr hett eller rumlar runt med i sänghalmen.
Först måste man såklart lista ut vem skallen tillhör. Är det en man eller kvinna? Och är skottet en olycka, ett självmord eller rentav ett mord?
En gammal plastkasse från Lidl och en Bullens korv-konservburk blir viktiga ledtrådar. Den döde visar sig vara en kvinna och dådet ett mord, naturligtvis flera år gammalt. Det luriga nu är att offret redan är registrerad som död, ett offer för tsunamin i Thailand 2004 och det finns mängder med både vittnen och dokument som bekräftar detta.
Kommissarie Bäckström inser att något är fel med det här fallet eller den gamla tsunamioffer-dokumentationen. För inte kan man väl dö två gånger?
Evert Bäckström utför lite riktigt polisarbete ibland när lusten faller på. I övrigt smiter han oftast undan, ligger och sover, går på restaurang och äter och dricker gott eller hoppar i säng med någon villig kvinna...
Det ser också ut som att han blivit Rysslands hjälte och skall få en extraordinär utmärkelse och en fin gåva av deras president! Och det samtidigt som andra svenska poliser har kommit fram till att Bäckström är rysk spion. Ja, vår huvudperson älskas och hatas, beundras och avskys av sin närmsta omgivning.
Den tredje boken med Bäckström som tydlig huvudperson omfattar 490 sidor och är i mitt tycke en av GW Perssons bästa berättelser. Delar av sagan ligger till grund för TV-serien Bäckström, framförallt den första säsongen.