Leif GW Persson: Grisfesten (Vår Bok 1978)
Stockholm i maj 1977. Den unge mannen rånar postkontoret och kommer undan med 300,000 kr. Polisen får kämpa för att komma vidare i utredningen. En överkörd man i juli månad och ett manslik som hittas inslagen i sopsäckar på Skogskyrkogården på julafton leder utredningen vidare. Kanske har en grisfest på Mallorca sommaren 1970 också med saken att göra.

Ja, det går inte fort framåt med polisarbetet och den här gången kompliceras allt av en misstanke om att en polis kan vara inblandad i rånet.

Synnerligen illa förstås och i den här polisromanen finns det ju redan för många av dem, ja poliser alltså. Det är kriminalinspektörerna Jarnebring och Johansson, Andersson och Krusberg, chefen Dahlgren. Och poliserna Alvinge, Hedberg och Öst. Och Lewin och Rundberg och säkert fler ändå. Det är många kockar som rör i soppan. Somliga av dem jobbar väl ihop, andra personer är mer att se som konkurrenter eller rentav fiender. Ja, somliga poliser är visst bättre och duktigare än andra, somliga roller och tjänster är finare. Och några poliser mer effektiva eller tursamma än andra.

Författaren skriver med viss ironi om samarbetet eller rivaliteten eller kalla det främst ineffektiviteten (!) inom kåren. Somligt blir lite småfestligt då och då.

Men bokens 247 sidor serverar trots alla kockar, och en lite småironisk biton som jag uppskattar, en rätt tunn soppa. Det är möjligt att detta är en hyggligt korrekt skildring av 70-talets polisarbete men sagan känns nu när jag läser detta nästan 50 år senare rätt daterad. Tempot är lågt, spänningen obefintlig och mellan kapitlen kommer citat från fiktiva och verkliga personer, statistik och utdrag från diverse rapporter och artiklar och böcker med anknytning till kriminologi. Rätt trista små mellanspel faktiskt. Slutet är väl inte heller speciellt tillfredsställande.

Leif GW Persson: Profitörerna (Vår Bok 1979)
Kataryna Rosenbaum går till polisen och berättar för Lewin att hon blivit överfallen. Tre dagar senare hittas hon mördad och det blir Lewin som får huvudansvaret för utredningen och jakten på en mördare. Flera poliser kallas in och försöker hjälpa till på olika sätt. Bo Jarnebring är en av dem som starkt bidrar men gamla kollegan Lars M Johansson gästspelar bara på ett par sidor, han har dragit vidare till rikspolisstyrelsens personalbyrå.

Ja, det finns många personer att förhöra och somliga att först försöka finna. Kataryna var prostituerad och hade många kunder, både återkommande stammisar och flera högst tillfälliga förbindelser och många av dem vill såklart inte alls bli indragna i mordutredningen. Misstankarna riktas främst mot två män, den otäcke ex-pojkvännen Marek och den fifflande bilskojaren och tillika hyresvärden Johny Dahl som tydligen fixar fram lokaler för massageinstitut och bordeller…

Parallellt med Rosenbaum-mordet har kriminalkommissarie Melander, Jarnebring med flera jobbat hårt med en annan utredning om misstänkt ekonomisk och organiserad brottslighet. Man har siktet inställt på Johan Riisto Fahlén och ovanför honom de okända, mystiska M och S. Det är när Lewin får nys om den här utredningen som det visar sig finnas gemensamma beröringspunkter mellan fallen och Lewin äntligen kan komma framåt i Rosenbaum-mördarjakten…

På alla sätt betydligt bättre än förra boken som ju var en rövarroman. Den här står klassad som en polisroman och skall tydligen, i alla fall delvis, bygga på några verkliga fall från 70-talet. Där sanningen och verkligheten varit oklar har GW Persson helt enkelt skarvat friskt eller skapat sin egen sanning. Tja, verklighetsbaserad saga eller ej, detta är helt okej, men inte kan det bli mer än medelbetyg, så märkvärdigt är det ju inte, och än en gång tycker jag allt att upplösningen är en anings otillfredsställande. 319 sidor.

Leif Gw Persson: Samhällsbärarna (Månpocket 1982)
66-årige Farbror Nisse är full på stan och blir tagen av polisen. Han skall få nyktra till i arresten över natten. Ja, Nisse må ha druckit alkohol men är i övrigt i hyggligt skick när han hamnar i cellen och därför är det ett stort mysterium när han strax därefter hittas rejält sönderslagen. Ingen har sett något, ingen har hört något, ingen har gjort något. Nu ligger Nisse i sjukhussäng och mumlar fram något om Björneborgarnas marsch men det musikstycket verkar inte vara mycket till vettig ledtråd…

Kommissarie Lars M Johansson måste nu i största hemlighet och mycket försiktigt utreda ett antal kollegor, sätta andra poliser och häktesvakter under lupp. Johansson sätter Wesslén och Jansson på jobbet. Men Jarnebring, Lewin och andra karaktärer från tidigare romaner medverkar också.

Samhällsbärarna omfattar (i den här pocketversionen) hela 371 sidor. Sagan är bättre än Grisfesten men sämre än Profitörerna. Och att få en längre berättelse men utan något extra driv, utan extra spänning gör ju boken bara mer långdragen och seg tyvärr. Det hela tuffar på rätt stillsamt som det är med idogt polisutredningsarbete, länge dessutom utan större framsteg. Och vad är det med GW Persson som verkar ha satt i system att alltid (typ) låta buset komma undan? Är det vad som avses med en verklighetstrogen, autentisk skildring av svenskt polisarbete och svenska rättssystemet?