Jan Guillou: Den som dödade helvetets änglar (Piratförlaget 2022)
Det tar ett tag innan jag fattar att boken verkligen har börjat. Först tror jag det är Guillou som vill skriva av sig lite, berätta om hur det kommit sig att han väckt liv i Carl Hamilton igen och fortsatt skriva på den svenske superagentens livsberättelse. Men så märker jag att den pratiga och spretiga inledningen om precis allt mellan himmel och jord, om covidpandemi, om ryggont, om kvinnliga svenska deckarförfattare, om MC-gäng, politiker, vänner och fiender och livet i stort liksom aldrig tar slut.
Allt flyter på och ihop utan några kapitelindelningar och mest är det författaren själv som liksom svingar vilt och kommenterar allt och alla i sin omgivning. Eller nåja, det är ju förstås inte Guillou själv som ogillar svenska kvinnliga deckarförfattare eller t. ex. folk som inte förstår sig på fina viner eller tycker som han själv, nej det är ju hans författar-alter ego, journalisten Erik Ponti som säger sitt hjärtas mening och dagens sanning. Men på något konstigt sätt har ju denne faktiskt haft en nästintill identisk karriär med Guillou så nog är det väl kanske ändå författarens egna tankar som kommer fram här, eller? Guillou blandar fakta och fiktion så att ingen skall kunna veta hela sanningen...
Ja, att beskriva de här 320 sidorna som en ny bok om Carl Hamilton är faktiskt, om inte falsk marknadsföring, så i alla fall som bäst bara halva sanningen. Från början till slut är det faktiskt Ponti som öser galla över mycket i sin samtid och pratar av sig om hur tillvaron tett sig under ett världsomspännande virusutbrott som starkt begränsat hans liv och umgänge.
Det är som sagt en liten känga här och där riktat mot författarkollegor i branschen, kritik mot diverse politiker, media, och som sagt folk som inte förstått Erik Pontis storhet. Ponti ägnar sig åt att dricka finfina viner, njuta av den allra dyraste maten, jaga, plocka svamp och sitt författarskap.
Men han har på ålderns höst fått förfärligt ont i ryggen och linkar mest fram med käpp. Något slags ryggoperation är nog ett måste...
Ponti följer med i media och läser om det tilltagande gängvåldet. Han kommer åt polisdokument rörande en smått otrolig attack mot Hells Angels i Stockholm och börjar fundera på vad som verkligen skett. Det är så oförklarligt och mystiskt, men förstås också skickligt utfört, att han undrar om det inte är hans gamle vän Carl Hamilton som är den som dödat helvetets änglar. Men åren har ju gått och mannen är väl pensionär numera... Varför skulle Carl ge sig på HA?
Men det är ju Carl som varit framme och hela den episoden tillägnas typ två sidor av boken, inte mycket mer än så. Sen minns Ponti också en gammal plågsam kamelritt och en hemlig räddningsoperation i arabland där en liten svensk flicka måste fritas från sina kidnappare. Även det blir ett raskt in-och-ut-uppdrag med kirurgisk precision som får några sidor.
I mer modern tid och mot slutet av boken linkar våra så kallade huvudpersoner, pensionärerna Ponti och Hamilton, runt och försöker få reda på varför Hamiltons granne klagar över oljud.
Okej då, Hamilton är ju faktiskt här, då och då, på en del sidor. Rätt skall vara rätt, men jag vill ändå inte klassa detta som en ny bok om Carl Hamilton, det här är mest gamle Erik Ponti som på ålderns höst kämpar mot samhällets nymodigheter och sin egen gaggighet och minns gamla goda tider.
Det positiva med sagan är att man lite nyfiket läser vidare för att få veta vad Erik Ponti (Guillou?) skall kommentera för något härnäst, vad han stör sig på eller vem som skall få sig en känga. Men att häckla kända författarkollegor för att de ibland avviker från huvudberättelsen och skapar långa ovidkommande textmassor i sina romaner och sedan själv åstadkomma den här romanen som från början till slut bara består av dylika utvikningar, är ju ett oskick. Och vari ligger storheten i att vara så macho att man inte alls tycker sig behöva värktabletter efter en allvarlig operation? Eller prioriterar alkohol till maten före medicinintag?
Nej, detta blev en enorm besvikelse, något jag nästan gärna slutat läsa (om det inte varit för nyfikenheten på de där personliga kommentarerna om högt och lågt i hans liv). Detta känns inte som en roman alls, allra minst en Carl Hamilton-berättelse, utan mer som ett sammelsurium av lösryckta tankar, mer som Erik Pontis memoarer eller en titt i hans dagbok. Det här blev mest blaha eller ett jaså, lite småelakt och överlägset skildrat. Ponti har på äldre dar blivit sur och bitter, irriterad på mycket men har resurser nog att ständigt kunna sätta guldkant på den egna tillvaron. Och det är förstås helt fel av mig att placera boken i min Deckare & Thriller-genre men var sjutton hör den hemma?
Jan Guillou: Eventuellt uppsåt att döda ortens gangsters (Piratförlaget 2023)
Det var nog många med mig som blev glada när det tillkännagavs en ny Hamiltonbok och Guillou släppte Den som dödade helvetets änglar 2022. Men vad fick man egentligen? Ja, säg det. Inte så värst mycket till Carl Hamilton-saga i mitt tycke i alla fall.
Nu är del två i serien Firma Hamilton & Ponti här och de här 366 sidorna är väl mest mer i samma stil som i förra boken, max 5 % Carl Hamilton och resterande 95 % journalisten Pontis liv och leverne. Dessutom finns faktiskt inte Carl Hamilton längre, nu heter han Carl Al Husseini efter att ha tagit sin fru Mounas efternamn.
Jan Guillou vill inte skriva sina memoarer men var han själv slutar och Ponti börjar (och vice versa) är inte lätt att avgöra. Det är en tunn gräns mellan fakta och fiktion och det mesta Ponti berättar och funderar kring verkar som taget nästan exakt ur Guillous verkliga liv de senaste åren, så känns det i alla fall. Mycket skulle kunna vara som taget ur Guillous dagbok. Det är fokus på mat och fina viner, flora och fauna, jakt och blomplockning. Och så en hel del om diverse krämpor. Kroppen funkar ju så där hos en nästan 80-årig man. Det är en del ryggont och att sen bryta lårbenshalsen gör ju inte livet lättare Vidare lite om diverse författarkollegor, deltagande i frågeprogrammet Alla mot alla på Kanal 5 och så måste det skrivas en del artiklar till tidningen där han jobbar.
Stora ämnen som Ponti funderar på rör t. ex. Rasmus Paludan och hans Koranbränningar på olika håll i landet, Sveriges eventuella Natomedlemskap, det stundande riksdagsvalet och så klart Putins krig mot Ukraina.
För Carl Al Husseini handlar det främst om att han åter kallas i tjänst och blir aktiv i militärens aktiviteter rörande olika hackerattacker. Och det är som militär han kommer över utrustning som han och Ponti blir sugna på att nyttja privat, fantastisk teknik som skulle kunna ge alla skurkar i landet en riktig näsbränna. Ja, landets kriminella, framför allt bedragare (som förresten inte sällan också är i narkotikabranschen) drabbas av en elektronisk krigföring av sällan skådat slag. Plötsligt ser det ut som att ligorna stjäl från varandra. Pengarna försvinner till ett konto för Firma Hamilton & Ponti och skurkar gör upp med varandra. Men är det så bra egentligen att de skjuter på varandra?
Svenssons i Sverige blir nu rädda för att gå ut och Sverigedemokraterna eldar på med sina vallöften om fler poliser, hårdare straff och generell främlingsfientlighet. Kanske kommer rentav våra huvudpersoners privata krig mot den organiserade brottsligheten att påverka det svenska valet?
Efter den rätt stora besvikelse jag kände efter den förra boken sänker jag förväntningarna rejält på en ny bok om Ponti (och väldigt lite) Hamilton och då är detta ändå lite bättre än seriens första del. Fast sedd som en Carl Hamilton-roman finns här i princip ingen aktion eller spänning alls och som sådan skulle betyget bli en usel etta! Om man å andra sidan tänker att allt (det mesta) Ponti gör och funderar kring är saker som även hänt i verkligheten för författaren själv, ja då blir ju somligt faktiskt ganska underhållande. Då blir det som att läsa Guillous dagbok för det senaste året. Fast, som sagt, vad som är fakta och vad som är fiktion är inte alltid lätt att veta. Fast en bruten lårbenshals, suget efter god mat och dryck, jakt och synen på somliga författarkollegor ja, där känns det såklart som att Ponti/Guillou är en och samma och att berättelsen är verklighetsbaserad. Det är nog mer Carls små väpnade attacker och mord som är rent påhitt? Tycker nog att vi trots allt får lite av Guillous memoarer i den här boken. Och han har ju gjort det mesta och varit överallt, men inte är väl egentligen detta en spänningsroman?
Jan Guillou: Anteckningar från aftonsången (Piratförlaget 2024)
Den tredje berättelsen i serien Firma Hamilton & Ponti är väl ärligt talat 90% Erik Ponti, med en liten dos Hamilton och några skurkar adderade i sagan så att detta skall kunna säljas som en kriminalhistoria och just en Hamiltonbok och inte enbart som Guillous memoarer.
Som Erik Ponti berättar författaren om sina senaste födelsedagar, om begränsande ryggont, om skrivuppdrag för Aftonbladet, om hur han gillar att äta och dricka gott, om fåglar på tomten och hur han plockar blommor till hustrun. Ja, och så lite om hur han startat Piratförlaget och lite typiska kommentarer om andra svenska författare. Han håller också på och skriver ett TV-manus om 1700-talets svenska flotta och det får läsaren i hög grad ta del av de första 250 sidorna eller så…
Ponti får också en död råtta lämnad på farstutrappan och ett meddelande där någon kallar honom just en råtta och uppringaren sig själv en liten katt… När Ponti nämner detta för vännen Carl Hamilton klingar agerandet bekant och superagenten kopplar genast råttan till terrorism, nån högerextrem grupp. Sagt och gjort, Hamilton låter installera extra larm och kameror hos Ponti, levererar råttor på dörrarna hos terroristerna och tar ett gäng unga militärer hem till Ponti för att förbereda ett tillslag…
Ja, utan större problem får Hamilton fram info om att råttlämnarna är svenska extremister som bäst borde tas om hand. Olyckligtvis verkar Stockholmsgänget ha likasinnade kamrater i både Eskilstuna och Karlstad och de gängen vet man mindre om. Bäst är kanske att inte slå till direkt utan att spana lite mer. Hamilton sänder i väg en ung militär att under täckmantel gå med i Karlstadsgänget…
Terroristerna utför ett par blodiga dåd med dödsfall och efter en väldig massa Erik Ponti-liv på sidorna är så Hamilton och hans team tillsammans med Säpo till slut redo att slå till. Det sker snabbt och kliniskt effektivt under några minuter på sida 328, och typ 15 sidor senare är berättelsen slut. Ja, den som förväntar sig något slags Hamilton-action lär bli besviken på detta och den som är nyfiken på hur livet tuffar på för Jan Guillou kan glädjas åt att få en hel del info. Allra mest nytt kan man kanske lära sig om svenska flottans duster med fienden och om diverse 1700-tals karaktärer. Detta är lättlästa 344 sidor men hur sjutton skall man klassificera detta? Tja, kanske som 60% Erik Ponti-liv, 30% hans historiska svenska flottan-manus, och resterande bit Hamilton och svenska skurkar… Betyget får bli en svag trea. Spänningen är sannerligen minimal och sällan förekommande och att Jan Guillou grundat Piratförlaget, avslöjat IB-affären, är gammal, har ont i ryggen, äter och dricker gott, har skrivit en massa böcker och andra texter och har hamnat på kollisionskurs med en massa människor, författare, tidningsfolk och andra, är ju knappast något nytt…
Jan Guillou: Inte krig och inte fred (Piratförlaget 2025)
Har du läst och uppskattat någon av seriens föregående delar blir du inte besviken på detta, det är mer i exakt samma stil. Det är max 5% Carl Hamilton och i övrigt en Jan Guillou som i skepnad av Erik Ponti berättar om sitt liv och sin samtid, tycker till om stort och smått och händelser både lokalt och internationellt. Ja, det är precis som tidigare mycket om kroppsliga krämpor, mat och dryck, författarkollegor och Piratförlaget, slitet med eget skrivande i form av böcker, TV-manus och debattartiklar i tidningen och mer. Det blir Rysslands krig i Ukraina, Israel och Gaza, lite Donald Trump, skolmassakern i Örebro och såklart en hel del jaktberättelser och somligt om olika resor. Det mesta såklart autentiskt, somligt förstås uppdiktat för sakens skull.
För att sedan få in agent Carl Hamilton i handlingen så blir Ponti misstänkt för att ha mördat journalisten Niklas Töön och sedan själv utsatt för ett mordförsök. Då självaste statsministern sagt att det varken råder krig eller fred i landet väljer Hamilton att se det som att han tillsammans med sina unga vältränade adepter kan agera och helt enkelt likvidera somliga samhällsomstörtande krafter som tydligen i hemlighet agerar i Sverige. Japp, det verkar finnas ryssar inom landets gränser som saboterar somligt och det måste de såklart upphöra med. Och på bara 5 röda sekunder är problemen lösta och rentav upplösta i sina beståndsdelar och det utan att läsaren egentligen fått vara med ute i fält alls. Som mest har vi väl fått sitta med Ponti på span i en bil nån natt…
Nu när jag tänker på det lite extra känns 5% Carl Hamilton som lite i överkant, men du som läsare tar väl knappast denna saga som den första i serien att läsa, du har säkerligen konsumerat någon föregående så att du vet vad du får… Det är högst måttligt intressant, det mesta som nämns är ju redan bekant för den vakne och samhällsmedvetne och inslaget av action är mycket blygsamt för att inte säga obefintligt. Men det är lättlästa 324 sidor i alla fall och så får du ju veta hur Jan Guillou ser på saker och ting som skett den senaste tiden.