Jean-Christophe Grangé: Vargarnas rike (Bonnierförlagen 2005)
(L`Empire des Loups. 2003)

Anna Heymes har tilltagande svårigheter med att känna igen sin man. Allt oftare framstår han som en fullständig främling för henne trots många års äktenskap. Anna känner sig förunderligt bekant med en fullständig främling som ofta handlar choklad av henne. Hon upplever skrämmande hallucinationer där ansikten förvrängs inför hennes ögon. Något hemskt håller på att hända henne, frågan är bara vad. En undersökning visar på misstänkt hjärnskada men när det skall göras en biopsi får Anna panik och vägrar. Just nu kan hon inte lita på vare sig maken eller läkaren.

Ett besök hos en psykolog lägger fram möjligheten att hon utsatts för ett svårt trauma och förträngt händelsen. Kanske är hon utsatt för något slags hjärntvätt? Så en dag dyker tanken upp att hennes make genomgått en plastikoperation och att det faktiskt gömmer sig någon annan där bakom det yttre skalet. En plastikoperation skulle kanske också till viss del förklara de obehagliga hallucinationerna hon har. Beväpnad med en ficklampa smyger hon på maken om natten för att noga syna ansiktet och hårbotten på jakt efter operationsärr…

Samtidigt utreder polisen Paul bestialiska kvinnomord. Tre lik har hittills påträffats på olika platser i staden, det ena mer vanställt, och uppenbarligen torterat, än det förra. En galenskap som denna kan man inte förstå. Paul har inte mycket till ledtrådar alls, utredningen står stilla. Han tvingas ta hjälp av den lika hyllade, som fruktade och troligtvis korrumperade pensionerade polisen Schiffer, en man som utan tvekan vet hur en tuff utredning skall genomföras.

Snart står det klart att kvinnorna var turkiska och en gång rätt lika varandra till utseendet. Den turkiska maffian, De Grå Vargarna, verkar ha kommit till Frankrike på jakt efter någon eller något… Här finns onda kontraktsmördare, goda poliser och kanske inte fullt så goda snutar. Jakten är igång…

437 sidor thriller. Jag vet inte vad jag väntat mig men detta kändes annorlunda jämfört med många andra thrillers jag läst. Bara det faktum att vi befinner oss i Frankrike och i turkiska kvarter är en stor skillnad mot de övervägande amerikanska eller engelska miljöer jag oftast läser om. När det sedan varvas bestialiska mord med hallucinationer, plastikoperationer, snälla och otäcka poliser och annat spännande med turkisk politik och historia, ja då blir det hela rätt speciellt.

Man kan väl säga att de två delarna (Annas bekymmer respektive Pauls utredning) växelvis skildras i kapitlen för att mot slutet förstås smälta ihop, ja naturligtvis hör det hela ihop på något vis. En eller ett par rejäla överraskningar bjuds det på och även om det ”bara” blir medelbetyg på detta är Grangé helt klart en författare att hålla koll på framöver…




Jean-Christophe Grangé: Den svarta linjen (Albert Bonniers Förlag 2005)
(La ligne noire. 2004)

I Sydostasien har Jacques Reverdi jobbat som dykinstruktör. Nu sitter dock fransmannen arresterad i Malaysia misstänkt för mord. Flera personer i hans närhet har försvunnit, somliga har hittats mördade och nu senast verkar Reverdi ha tagits på bar gärning. Situationen ser allt annat än lovande ut trots att han lite mystiskt och osammanhängande pratar om någon annan som förövare. Polisen har ingen annan misstänkt än Reverdi själv.

I Paris hittar vi journalisten Marc Dupeyrat som helt snöat in på seriemördare och deras drifter. Nu ser han framför sig det stora scoopet, en artikel eller kanske en roman om världskändisen Reverdi och vad som fått honom att göra det hemska han gjort. Ja, inte heller Marc betvivlar att mannen är skyldig, men hur han skall få mördaren att öppna upp och berätta om sig och sitt liv för en reporter?

Ja, det är ingen lätt nöt att knäcka men Marc får en riktig snilleblixt. Han skall ge sig ut för att vara unga psykologistudenten Elisabeth som blivit nyfiken på kändisdykaren och vad han nu anklagas för och på den vägen starta ett brevväxlande. För att lättare få Jacques på kroken skickar han med ett foto, ett nytaget foto på undersköna Khadidja som drömmer om en modellkarriär…

Och jodå, Marc insiktsfulla textrader och ett stulet foto på en okänd vacker ung kvinna får den misstänkte mördaren att nappa, bli sugen på fortsatt kontakt. Reverdi kan visst tänkas berätta mycket mer för den unga Elisabeth, hon måste bara resa till Asien och följa i hans fotspår!

Marc sätter sig på flyget och far snart runt och besöker flera av de ställen där det visst hittats offer som Reverdi påstås ligga bakom för att pussla ihop en bättre bild av den galne mördaren… Men är Reverdi verkligen skyldig? Och kommer Marc att kunna lösa de gåtor Reverdi placerar i hans väg? Och vad sjutton kommer att ske när Reverdi rymmer och inget hellre vill än att börja ett nytt liv med Elisabeth?

Den svarta linjen löper genom Sydostasien och är en linje utmärkt av mördade kroppar, av skräck och mörkt blod! Den svarta linjen är också en rätt annorlunda och bitvis rätt spännande historia om (kanske) en vansinnig mördare och en (kanske) lika galen kriminalreporter… Våldsdåden är brutala, skruvade, allt verkar skapat av en riktigt sjuk hjärna. Ja, vart det här skall ta vägen det kan man inte veta men nog finns här känslan av att allt kommer att sluta med katastrof… 494 sidor.




Jean-Christophe Grangé: I djävulens spår (Albert Bonniers Förlag 2008)
(Le Serment des Limbes. 2007)

Mathieu och Luc är barndomskamrater, katoliker och teologistudenter. Senare i livet är de båda poliser och brottsbekämpare. Ytterligare lite senare är Luc som besatt av djävulen och strax därpå liggandes i koma efter ett självmordsförsök.

Mathieu fattar ingenting och beslutar sig för att kolla upp vad kamraten jobbat med för hemska fall som tydligen drivit Luc alldeles för långt in i mörkret.

Nu blir det Mathieu som drar i väg på en jakt efter sanningen och hittar en serie brutala mord där offrens kroppar mystiskt är till hälften orörda och till hälften sanslöst förruttnade, utsatta för både kemikalier och diverse växter och djur…

Mathieu finner också människor som befunnit sig synnerligen nära dödens rand eller rentav dött och kommit till liv igen. Fast ljuset i deras tunnel har snarare varit rött och med en skrämmande skepnad synlig, ja de här personerna verkar visst ha sett djävulen.

Och så har vi det ännu ouppklarade gamla fallet med 8-årige Manons försvinnande. Nu är hennes mamma ett av de där halvt förruttnade offren. Somliga hävdar att det är Manon själv som kommit tillbaka och mördat sin mor, andra påstår att Manon i stället var ett tidigt offer för den galning som härjar här och nu.

Ja, mycket är mystiskt och oklart. Polisen Mathieu far land och rike kring för att pussla ihop allt och hitta alla offer och möjliga vittnen, i Paris, i Italien och bland grottor i Pyrenéerna. Det är kampen mellan ont och gott och mycket rörande djävulens existens och besatta personer på dessa 656 sidor. Det är präster och poliser, mystiska droger och psykofarmaka, oklart vem man kan lita på och vad som ens är lögner och fusk eller oförklarligt äkta mirakel.

Så vaknar Luc upp ur sin koma…

Nja, det här var ju tyvärr bitvis rätt segt. Många partier om troslära, om religion, djävulen och allt därtill blir lite utdraget långa och som bäst måttligt intressanta och spännande. Hela 656 sidor är absolut för många, den här sagan kunde ha kortats med i alla fall 200 sidor för lite bättre driv och utan att man gått miste om så värst mycket. Eftersom man inte riktigt vet vem som är riktig vän eller fiende finns här såklart viss spänning då och då, och en och annan överraskning, men som komplett tegelstensroman vill jag inte ge ett bättre betyg än en svag trea.

Det tar sig förvisso lite mot slutet (och det är ju fint när man kämpat så länge) men ofta maler det bara på och jag går och väntar på och längtar efter lite action, lite spänning och driv. Läsupplevelsen ligger för mig ofta på bara en trist betygstvåa men okej, det är kanske i snålaste laget, så en svag trea får det väl som sagt bli då… Men även med det betyget kan jag såklart inte rekommendera detta, om du inte just går i gång på böcker om religiös fanatism och prästerskap och idéer om besatthet och djävulsutdrivning och liknande…




Jean-Christophe Grangé: En mässa för de döda (Albert Bonniers Förlag 2010)
(Miserere. 2008)

Man hittar en död person i kyrkan och det visar sig vara organisten Wilhelm Goetz. Med vitt skilda och högst personliga motiv för att vilja lösa fallet skyndar både Kasdan och Volokine till platsen oberoende av varandra. De båda är poliser fast ändå inte riktigt. Kasdan är numera pensionerad och den betydligt yngre Volokine är avstängd för narkotikabrott.

I själva verket är det en tredje person som är ytterst ansvarig för utredningen men våra båda huvudpersoner tänker förstås inte låta sig stoppas. Kasdan vill finna den skyldige som begått ett så hemskt dåd i den kyrka han tillhör och Volokine gillar inte brott som involverar barn. Den där Goetz är ju pedofil, det står ju klart…

Homosexuell må offret ha varit, men pedofil? Nej, kanske inte. Snart nog mördas dock organistens älskare och därpå en präst.

Så länge teorin om pedofili lever funderar man på om dåden kan vara utförda av barn, pojkar i kyrkokörer, som utsatts för övergrepp och när det visar sig att flera av dem genom åren faktiskt försvunnit och aldrig kommit till rätta så tätnar mysteriet.

Sen går utredningen plötsligt i en annan riktning och fruktansvärda övergrepp, tortyr och mord i Chile kommer i fokus. Möjligen inspirerad av judeutrotningen under andra världskriget verkar någon ha fortsatt traditionen av ohyggligt grymma experiment för att skapa värsta tänkbara plåga.

Ja, det är i sanning en originell galenskap som ligger bakom alltihop. Den fjärde boken på svenska av Grangé som jag läser är utan tvekan den bästa. Jag hade Den svarta linjen som favorit tidigare men det vete sjutton om inte detta är snäppet bättre. En stark betygstrea hur som helst för dessa 491 sidor.