Sara Gran: Kom närmare (Norstedts 2005)
(Come Closer. 2003)

Amanda hör mystiska knackningar i lägenheten. Olyckligtvis verkar ljudet flytta på sig, liksom för att hela tiden reta och störa men inte låta sig avslöjas eller stoppas. Låter det som att det kommer från köket och hon går dit, hörs ljudet härnäst i sovrummet. Väl i sovrummet verkar det komma från badrummet osv. Amanda blir inte klok på vad det kan vara för mystiskt men en mus eller råtta bakom väggarna i det gamla huset är inte otänkbart.

Mer oförklarligt är dock allt annat som händer henne. Hennes rapporter till chefen kompletteras överraskande med elaka kommentarer, hon anklagas för stöld trots att hon inget tagit, en bok hon inte beställt anländer med posten. Ja, Amanda vet inte vad som är på gång men plötsligt börjar hon själv förändras. Hon börjar röka, dricka och strunta i jobbet. Hon tillbringar sin tid på platser hon annars aldrig skulle ha besökt och är med folk hon tidigare skulle ha undvikit.

Den gamla Amanda som lever tillsammans med sin make Ed står snart inte att känna igen. När Amanda tittar igenom sin nyanlända bok med demontema verkar det faktiskt som att hon blivit besatt av ett främmande ont väsen. Ah, så fasanfullt! Något ont verkar ha slagit sig ned i Amanda. Eller är det egentligen fråga om ett psykosutbrott?

Jaha ja, är detta spännande eller mest knasigt? Det börjar nog så seriöst, annorlunda, mystiskt. Rätt snart står det klart (i alla fall för Amanda) att det faktiskt är något övernaturligt väsen som tagit kontrollen över huvudpersonen och låter henne hamna i trubbel. Med Amanda som ”rätt psykotisk” i sina värsta stunder är det inte någon festlig tillvaro för stackars maken Ed som varken vet ut eller in. Vad är det som har hänt? Vad kan han göra? Amandas minnesluckor gör det ju inte lättare att finna en förklaring till det hela.

Kom närmare är en rätt rappt berättad historia i jag-form. Berättelsen löper över bara 186 sidor och plötsligt är det slut. Lika abrupt som nästan ändå väntat. När demonbesattheten väl var ett faktum (eller var det psykossjukdom?) blev det hela något mer förutsägbart och faktiskt mindre underhållande än önskat. Överraskningarna, själva skräckinslaget försvann och blev till någonting annat. Inte något helt värdelöst, men heller inget märkvärdigt bra. Betygstvåan kan dock få vara en stark en.