Geraldine Harris: De sju citadellen: Prins av de gudafödda (Berghs 1985)
(Prince of the Godborn Seven Citadels: Part 1. 1982)

Kejsardömet Galkis tycks vara dömt till undergång. Landet hotas av fiender från angränsande länder och Galkis folk är inget stridande folk. Galkisarna älskar sång och musik. När fiender hotar tycker man att landets högsta, de gudafödda kejsarättlingarna skulle kunna hålla sams, men inte. Det intrigeras och bildas hemliga allianser till höger och vänster i kampen om makt och status.

Kerish-lo-Taan är tredje sonen till Galkis kejsare och snart 18 år. Tillsammans med sin lite äldre halvbror Forollkin sänds de ut på ett stort och mycket viktigt uppdrag. För att kunna rädda Galkis måste de finna den frälsare som omnämns i de gamla legenderna. Denne frälsare skall finnas fången bakom sju portar där sju olika trollkarlar vaktar varsin nyckel till dessa portar. Men ingen vet vem frälsaren är eller var han finns. Ingen vet ens om portarna överhuvudtaget existerar.

Lättlästa 264 sidor med måttlig spänning både mellan de båda halvbröderna och i själva äventyret de ger sig ut på. Bered dig på att boken slutar mitt uppe i färden mot de sju portarna. Det kommer fler delar i serien.




Geraldine Harris: De sju citadellen: Vindarnas barn (Berghs 1985)
(The Children of the Wind - Seven Citadels: Part 2. (1982)

Äventyret går vidare för unge Kerish-lo-Taan och hans halvbror Forollkin. De har sänts iväg på ett sökande efter den frälsare som skall rädda riket Galkis från undergång. Frälsaren skall finnas bakom sju portar till vilka sju odödliga trollkarlar vaktar nycklarna. Våra huvudpersoner har lyckats samla ihop två nycklar och är nu på jakt efter den tredje.

Sällskapet färdas över vatten, genom träsk och bland klippiga berg. Till slut når de citadell nummer 3, Tir-Zulmar, hemvist för trollkvinnan och isdrottningen Sendaaka. Hon lånar ut den nyckel Kerish vill åt, på villkoret att han förmår hennes saknade make, trollkarl nummer 4, att ge ifrån sig sin nyckel. Det skall då ske utan att maken Saroc får veta att hon först lånat ut sin egen nyckel...

Så efter 120 sidor påbörjas vandringen över slätterna i Erandachu där de träffar på Vindarnas barn och ett folk som visar sig vara släkt med Kerish. Där styr ledaren med järnhand och han förbjuder Kerish och Forollkin att lämna gemenskapen. Forollkin skall lära folket skjuta pilbåge, Kerish skall bli präst och möjlig framtida ledare. De måste fly, men först efter det att bröderna slagits mot varandra och någon sårat den andra riktigt illa...

Ibland är gränsen mellan en stark tvåa i betyg och en svag trea hårfin. Den här gången blir det det förstnämnda som gäller och det bara för att halva boken tillbringas hos de trista Vindarnas Barn. Mycket snack, lite action, dagarna går och sidorna också. Inte mycket spänning alls och klent med rena äventyr. En hel del beskrivningar av väder, vind och rörelse i oländig terräng känns också som utfyllnad och sänker tempot. 282 sidor och det kommer mera i del 3. Måtte det bli mer spänning, magi och tempo där.




Geraldine Harris: De sju citadellen: Det döda kungariket (Berghs 1986)
(The Dead Kingdom - Seven Citadels: Part 3. (1983)

Efter att ha korsat Röda Öknen har Kerish och hans följeslagare Forollkin, Gidjabolgo, prinsessan Gwerath och träskkatten Lilahnee nu kommit fram till Tir-Tonar, hemvist för den fjärde trollkarlen Saroc. Efter att ha irrat runt i labyrinter befolkade av diverse hemskheter finner de så den odödlige magikern.

Kerish får veta var den femte och sjätte nyckeln finns och att de kommer att behöva ett specialbyggt skepp för att ta sig över Döda Vattnet, till Roac, det Döda Kungariket. Där lever de döda något slags skenliv och Kerish måste kämpa mot trollkarlen Shubeyash för att komma över hans nyckel.

Gwerath berättar att hon älskar en person i sällskapet och det blir Gidjabolgo som ser till att trollkarlen Vethnar lämnar ifrån sig sin nyckel, trots att han hela tiden vägrat...

272 sidor som är en uppryckning jämfört med seriens andra bok. Mer fart och fläkt, men tja, något enformigt börjar hela upplägget nu kännas. Finn trollkarl ett, ta hans nyckel, res till trollkarl två, ta dennes nyckel, res vidare och så fortsätter det. Det är klent med variationen och så värst mycket spänning vill inte heller infinna sig. De problem sällskapet ställs inför är rätt lätta att lösa så hela uppdraget verkar rulla på mot sin upplösning alltför snabbt och enkelt. Kan tillvaron bli tuffare och mer spännande i nästa bok?




Geraldine Harris: De sju citadellen: Den sjunde porten (Berghs 1987)
(The Seventh Gate - Seven Citadels: Part 4. (1983)

348 sidor och så är prins Kerishs äventyr slut, Frälsaren är funnen och landet räddat. Eller? Nja, kanske inte riktigt. Jag har i tidigare böcker i serien efterlyst mer spänning och det är lyckligtvis vad jag bjuds på under de första 200 sidorna.

Kerish, Forollkin och de andra i sällskapet har tagits tillfånga av rövare och det hela ser mörkt ut. De skall offras till gudarna. Lyckligtvis (?!) så köps de istället av den store Khan O-grak som vet precis vilka berömdheter han lagt beslag på. Hans barbariska män står i begrepp att anfalla Galkis och att visa upp den tillfångatagne prins Kerish för det Galkiska folket är precis vad som behövs för att få det sista motståndet att falla. Våra vänner måste göra allt de kan för att kunna fly. Än saknas ju den sjunde nyckeln för att Kerish skall kunna fria Galkis frälsare. Och här är han nu, fångad, bevakad och kriget har kommit till hans hemland.

Så här långt är det mer spänning och känslor med i storyn än någonsin tidigare. Fångenskapen är till slut över och sällskapet måste dela på sig, skiljas åt. Det är nästan lite sorgligt. Från och med nu går deras öden åt olika håll. Betyget är helt klart på en fyra. Och så jagar Kerish efter den sjunde och sista nyckeln, finner Frälsaren och... så har det blivit högst ordinärt, segt och pratigt, spänningen försvinner och slutet är föga överraskande och rentav intetsägande. Upp som en sol, ned som en pannkaka, eller en besvikelse i alla fall. Så mycket läsning för så lite äventyr och spänning. Synd.