John Gardner: Med rätt att döda (Bonniers 1984)
(Licence Renewed. 1981)

När Roger Moore var som populärast i rollen som James Bond på filmduken fick Gardner i uppdrag att ta över romanskrivandet efter skaparen Ian Fleming, att modernisera James Bond och ta honom in i 80-talet. Detta är den första boken i Gardners långa Bond-serie och den är tyvärr högst medioker. Det mesta känns igen från tidigare Bond-filmer och –romaner och spänningen är det väl ganska klent med. Mest intressant är nästan att Bonds nya bil är en specialutrustad SAAB 900 turbo och att den kvinnliga teknikern vid Q-sektionen fått smeknamnet Qute – självklart för att hon är något att vila ögonen på. Att Bond i vanlig stil försöker få kvinnan i säng förvånar väl ingen.

Det här äventyret handlar annars om att Secret Service misstänker att den världskände kärnfysikern Anton Murik planerar något hemskt otäckt för mänskligheten. Murik är enormt rik, storgodsägare i Skottland och omger sig med vackra kvinnor, tjusiga saker och trogna vänner. Nu tror man också att han samarbetar med den svårfångade terroristen Franco. Kan James Bond möjligen nästla sig in i organisationen, vinna Muriks förtroende, ta reda på vad som är på gång och stoppa det hela?

Ja, självklart! Bond ställer alltid upp när England kallar. Han flirtar med kvinnorna, är lagom tuff i mötet med Murik, spöar hans tuffa karlar och är snart inbjuden till slottet. Snart också avslöjad och dödsdömd förstås.

Här finns ett möte på travbanan, en obligatorisk biljakt, några sängkammarscener, galna planer på att utpressa världens rika länder och som så ofta förr, en tokig mördare som avslöjar för mycket av sina planer för den fjättrade agenten i slutet. 260 sidor som tyvärr saknar originalitet.




John Gardner: Specialuppdrag för 007 (Bonniers 1984)
(For Special Services. 1982)

Bond-bok nummer 2 av Gardner får liksom den första betyget 3, men var det en svag trea för förra boken, är betyget här desto starkare. På alla sätt bjuds det på mer spänning här än tidigare.

James Bond avstyr en flygkapning och blir varse att hans ärkefiende, organisationen SPEKTRUM i allra högsta grad är verksam. Och det trots att Bond själv dödat deras ledare Ernst Stavro Blofeld i en tidigare sammandrabbning. Fast nu är det inte Blofeld eller SPEKTRUM som uppdraget handlar om. M skickar ut Bond för att ta reda på mer om den mystiske Markus Bismaquer. Han äger stora ökenområden i Texas, väl skyddade från omvärlden, tros vara nazist och sikta på att ta över hela Amerika. Och så gillar han glass och en speciell sorts konstverk som vilken normal hygglig prick som helst.

Bond ger sig ut för att vara Professor Penbrunner, innehavare av synnerligen unika och värdefulla konstverk som Bismaquer självklart vill komma över. Tillsammans med sin hustru mrs Penbrunner skall de bjudas in till Bismaquers residens och komma honom nära. Men vem är mrs Penbrunner undrar du. Jo, det är ingen mindre än Cedar Leiter, Bonds FBI-agent-vän Felix Leiters vackra dotter som nu som färsk CIA-agent bildar team med självaste James Bond.

Snart ryker förstås Bonds förklädnad som Penbrunner och undersökningen av Bismaquer blir farligare än väntat. Det ser ut som att SPEKTRUM skall ha sammanträde på hans marker och självaste Blofeld väntas dit. Upplagt för stor fajt, racingtävlingar och möten med flera vackra kvinnor, precis som i alla Bond-böcker och –filmer. 238 sidor.




John Gardner: Iskallt för 007 (Bonniers 1985)
(Icebreaker. 1983)

Detta är den tredje Bond-boken av Gardner på svenska och den bästa hittills. Stark trea i betyg. Bond har haft klimatträning vid polcirkeln, lärt sig överleva i extremt kalla situationer, tränat halkkörning osv. och bestämmer sig för att hälsa på hos en älskarinna i Helsingfors. Bond knackar på hemma hos Paula Vacker och blir överfallen av två beväpnade män. Efter att ha oskadliggjort dem kallas han hem till M och får sitt nya uppdrag.

Bond skall samarbeta med folk från ryska KGB, amerikanska CIA och israeliska Mossad i Operation Isbrytare. En ny terrororganisation har sett dagens ljus och måste så klart stoppas. Det är NSSA, Nationalsocialistiska Stormarmén, som stjäl vapen i Ryssland, skapar kaos och skräck och planerar att starta ett Fjärde Rike. Agenter från all världens hörn skall göra gemensam sak och stoppa dessa hemska nazister.

Men kan Bond lita på männen och kvinnorna från CIA, KGB och Mossad? Någon i gruppen verkar vara förrädare, men vem? Här spelar snart alla dubbelspel och både Bond och läsaren blir lurade flera gånger. 238 sidor äventyr i gränstrakterna mellan Finland och Sovjetunionen. Dopp i isvak, fartfyllda åkturer på snöskoter och vackra kvinnor att förföra, ja här händer det grejer för James Bond. Kommer han att kunna stoppa den onde Von Glöda?




John Garder: Role of honour (Coronet 1985)
James Bond blir osams med sina chefer och säger upp sig! Alla världens bovar och banditer tror då förstås att han vill hämnas, ge igen, på gamla hederliga England och försöker värva honom. Och tja, det är förstås vad Bond och cheferna hade som syfte, att få folk att tro att han var ute i kylan, utstött.

Den här gången räknar man med att Bond kommer att behöva datakunskaper och sätter honom sålunda på ett hotellrum med en stilig lärarinna. Där lär han sig bland annat att plocka bort kopieringsskydd och kopiera datafiler. Snart blir han så kontaktad av den förmodat döde Jay Autem Holy som tillverkar de mest detaljerade krigssimulatorer och erbjuds jobb. Allt löper på som planerat när Bond blir förföljd, kidnappad och förd till okänt land. Där finns det också skurkar som eventuellt kan tänka sig att bjussa på en anställning om Bond nu verkligen lämnat Brittiska underrättelsetjänsten.

Här bjuds det på en tur i ett luftskepp, krigsspel, lite skottlossning, några sängbesök och gammalt hederligt dubbelspel. Ärkerivalerna SPECTRE finns med i kulisserna och Bond träffar en kvinna han faktiskt diskuterar giftermål med. Kors i taket! Det här är den fjärde Bond-boken av Gardner och är det någon bok som förtjänat betyget exakt 2,5 så är det denna. Tyvärr delas ju inga halva betyg ut, så det gäller att fria eller fälla och ge ett lite högre eller lite lägre betyg än boken egentligen är värd. Så jag friar. Men några varningens ord, det händer mer i filmerna. 222 sidor.




John Gardner: Death is forever (Coronet Books. 1993)
Det här är, om jag inte misstar mig, den 12:e James Bond-boken Gardner skrivit och ja, jo, av och till känns det som en typisk James Bond-are. Bond är precis som han målas upp i filmerna den mest framgångrika agent England nånsin haft. En ensamvarg som överlever till synes vilka otroliga äventyr som helst och som är lika hård mot skurkarna som han är mjuk mot kvinnorna... om nu inte kvinnan råkar vara en skurk! Agenten som kallas in när alla andra misslyckats. Så råkar vara fallet nu.

Cabal är ett gammalt underrättelsenätverk som haft ca 30-talet agenter i Europa. Nu är det inte många agenter kvar då någon eller några i rask takt dödar medlemmarna en efter en. Vad är det fråga om? Hämnd? Pengar? Förräderi? James Bond får i uppdrag att tillsammans med CIA:s otränade agent Easy St John (en kvinna som kallas Easy... haha, nästan lite roligt i Bonds manschauvinistiska värld) ta reda på vem och varför agenterna dödas. Sätta stopp för fortsatta avrättningar skall de förstås också göra!

Till slut upptäcker man att storboven och Stalindyrkaren Wolfgang Weisen planerar omstörtande verksamhet i hela Europa med ett spektakulärt bombdåd på strategisk plats. Tyvärr är det först på sidan 236 det blir lite gnista i storyn, spänningen som varit nästintill obefintlig hittills dyker upp och kvarstår de sista 50 sidorna. Men då är det så dags.

Det börjar med en tågresa och slutar med en annan. Däremellan bara en massa agentmöten runtom i Europa där varken Bond eller läsaren vet vem som är vän eller fiende, eller kanske både och. Några vänner/fiender stryker förstås med och naturligtvis får han till det med en kvinna i slutet. Innan det får han bara en enda natt med en annan kvinnlig agent! Har Bond månne legat av sig? Som helhet är detta inget som imponerar. Slutstriden är förvisso spännande och kunde kanske göra sig på film, men resten är ett sömnpiller. Se (om) en Bondfilm istället. 294 sidor.




John Gardner: Never send flowers (Coronet Books. 1994)
En italiensk general skjuts ihjäl. En engelsk politiker sprängs i bitar. En rysk författare bjuds också på en bomb. En amerikansk CIA-agent skjuts i sin bil. Tragiskt så klart men till en början är det ingen som ser något samband mellan morden. Inte många detaljer slipper ut och ingen sitter med full insyn i alla morden. James Bond kallas till tjänst först när ett femte mord skett. Den schweiziska agenten Laura har blivit skjuten under en skidresa och dött en hemsk död orsakad av blåsfiskgift.

Tillsammans med den duktiga och självklart attraktiva kvinnliga agenten Fredericka skall Bond finna den skyldige. Naturligtvis dröjer det inte länge innan Bond och Fredericka hoppar i säng med varandra, igen och igen och igen. Men lite riktigt avlönat arbete utför de också. Först finner man att Laura själv haft nära kopplingar till en mördare. Därefter riktas blickarna mot den före detta pojkvännen, den superkände skådespelaren David Dragonpol. (Och med det namnet måste han vara skurken, eller hur?) Snart visar det sig också att de vita rosor med blodröda stänk på bladen och som faktiskt påträffats hos samtliga offer växer på Dragonpols mark.

Mot slutet jagar Bond runt på Disneyland i Paris i hopp om att hindra mördaren från att döda Prinsessan Diana och hennes två söner när de skall besöka parken. Utan att säga för mycket är det väl ingen större överraskning att Bond lyckas med sitt uppdrag och kan fortsätta tumla runt i sänghalmen. Några överraskningar bjuds man väl på men på det hela taget är det en rätt tunn story. Vem boven är klurar man snabbt ut, frågan är bara hur man får hållbara bevis och kan sätta skurken bakom lås och bom? Dragonpol är dessutom inte den mest minnesvärda motståndaren Bond haft. Mer antydda sängkammarmöten än action och spänning är det och Bond är nog fortfarande bäst på film. 295 sidor.