Christopher Fowler: Takvärlden (Wahlströms 1989)
(Roofworld. 1988)

Högt ovanför Londons gator lever en del av samhällets utslagna, de fattiga, arbetslösa, knarkare och skurkar men också vanliga personer som bara vill komma bort från vardagslunken. Men det är inte direkt allmänt känd information. Livet på taken är en välbevarad hemlighet, något endast för speciellt invigda att känna till.

Rose samlar material till en utställning och bestämmer sig för att fotografera staden från ovan. Hon ger sig upp på taket och fångar ett gäng människor på foton när de rör sig över taken och mellan husen via ett omfattande nät av tunna linor.

Även Robert kommer i kontakt med takfolket, men det är via Rose, när han letar efter försvunna Sarah för att möjligen kunna göra en film. Sarah är visst en av de som taklevande.

Men det här är allt annat än en gullig historia om alternativt leverne, det är livsfarlig och blodig kamp mellan rivaliserande gäng som försöker ta makten i Takvärlden. Och nu har två vanliga personer, Rose och Robert, ramlat in i något de inte förstår.

Zalian leder det ena gänget, de goda. Men hans ledarskap lämnar en del att önska, han har börjat tappa stinget, verkar ha gett upp kampen och flyr in i knarkdimmorna.

Den verkliga faran är dock Chymes som beslutat sig för att på värsta tänkbara sätt straffa och göra sig av med takfolk som inte behagar honom längre, lögnare, förrädare, fiender. Han är den store ledaren och plötsligt börjar folk falla från taken och hittas döda på marken, på staket och i reklamskyltar. Kriminalintendent Ian Hargreave och hans team måste lösa en massa mord och hålla cheferna nöjda, allmänheten informerad men reportrarna borta. Tyvärr har han ingen aning om vad som är på gång.

Takvärlden är 328 lättlästa sidor, en annorlunda spänningsroman, men så beskrivs också en rätt annorlunda miljö, en tillvaro bland taken på husen i London och ett transportsystem via uppsatta linor och reppistoler som möjliggör ett glidande och hoppande mellan husen som skulle göra självaste Spindelmannen avundsjuk. Kanske mer fascinerande än superspännande men detta var faktiskt rätt coolt, sannerligen en annorlunda berättelse som sagt. Och Chymes bjuder ju på originella mordmetoder...




Christopher Fowler: Djävulens böner (Wahlströms 1995)
(Rune. 1990)

Gamle Willie flyr från något, springer som en galning genom Londons gator bara för att mosas av en lastbil. Arthur lämnar kontoret, sätter sig i bilen och kör som en galning ihjäl folk och sedan sig själv. Mrs Nahree sticker ut sina egna ögon med en lödkolv och Dave stjäl en bil bara för att först fästa ett rep runt halsen och en lyktstolpe innan han kör i väg.

Någon annan kastar sig ut genom fönstret och ytterligare en annan person ställer sig i vägen för tåget. Det är med andra ord en rejäl samling makabra självmord och dödsfall som Londonpolisen måste utreda. Somliga poliser och rättsläkaren är desamma som i Fowlers berättelse Takvärlden, men dessa karaktärer har rätt underordnade roller här, finns mest med i bakgrunden.

Många av offren verkar knutna till stackars Harry Buckingham utan att varken han själv eller polisen kan förstå varför. Och dödsfallen blir fler och mystiken tätnar.

Snart börjar somliga personer inse att det kanske är rena övernaturligheter med i bilden och börjar konsultera medium och gamla mögliga böcker om ockultism. Ja, det finns kanske ingen annan förklaring än att det är djävulska krafter i arbete? Hur förklarar man annars det skedda och de mystiska runor som offren fått? Är de kanske något slags uråldriga förbannelser? Till och med vissa videofilmer är det förenat med livsfara att titta på...

Ja, plötsligt känns det som att det är den här berättelsen som är en förlaga till de gamla klassiska The Ring-filmerna. Titta på filmen och dö, typ. Det är våldsamt och blodigt men kanske mer mystiskt än spännande inledningsvis. Sen landar man lite i de här övernaturligheterna, accepterar somligt hur otroligt det än känns, och då känns allt också lite mer hemskt och spännande, faktiskt lite kittlande och skrämmande, tankeväckande rentav. Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion? Men inte blir det mer än medelbetyg för det. 282 sidor.