Karin Fossum: Carmen och döden (Forum 2014)
(Carmen Zita og døden. 2013)

De är unga föräldrar, Carmen och Nikolai, bara 19 och 20 år gamla, och en dag händer det allra värsta. Det är sommar och varmt, dörren står öppen och deras lille son vandrar plötsligt iväg och drunknar i en närliggande damm… Föräldrarna är förkrossade, allt är en fruktansvärd hemsk olycka.

Pappan var i källaren, mamman var i badrummet. Det hela var ett ögonblicks verk, pojken obevakad i några minuter och så plötsligt rasar hela livet samman. Det går inte att komma ifrån att Nikolai tycker att Carmen borde haft bättre uppsikt över deras barn och hårda ord yttras snart från dem båda. Förhållandet är snabbt på väg att spricka.

Usch ja, det var hemskt tragiskt det här, men kanske är inte allt som det verkar, anar kriminalkommissarie Konrad Sejer och visst har han rätt! Här måste förstås den lille obduceras och plötsligt så tar sig olycksutredningen en annan riktning…

De 204 sidorna far snabbt förbi, det här är en förhållandevis kort och enkel historia. Fossum skriver som vanligt trovärdigt, fängslande och lättläst. Visst bjuds det på ett par överraskningar men något lite mer hade jag nog allt önskat mig. Trots överraskningarna var det ändå ett ganska förutsägbart förlopp på storyn och avslutningen hade gärna fått vara lite fylligare, inte så avhugget kort. Men visst, nu är jag kanske kritisk i överkant, detta är en bra bok, gripande fast förskräckligt dyster.




Karin Fossum: Helveteselden (Forum 2015)
(Helvetesilden. 2014)

Det allra värsta har redan inträffat när boken tar sin början. En ung mamma och hennes 5-åriga son har hittats knivmördade i en gammal sliten husvagn. Ett uppenbart vansinnesdåd som polisen snabbt måste lösa. Och så sker förstås. Berättelsen är bara 234 sidor lång.

Det hela är uppbyggt kring tre olika par som läsaren växelvis följer. Den lilla delen är att följa poliserna Sejer och Skarre och deras funderingar och förhör kring mordfallet i nutid. De båda andra bitarna är jämnstora och utspelas i dåtid, närmare bestämt månaderna närmast före dådet.

Vi lär känna den ensamstående mamman Bonnie och hennes son Simon. Bonnie sliter hårt som hembiträde för att få ekonomin att gå ihop. Hon är duktig på sitt jobb och mycket omtyckt men mår lite dåligt var morgon när hon måste lämna pojken på dagis.

På annat håll i staden träffar vi den snart 60-åriga kvinnan Thomasine och hennes 21-årige son Eddie. Mor och son bor tillsammans. Mamman börjar så sakteliga bli skröplig. Eddie är storväxt och duktig på korsord men i övrigt helt beroende av mamman. Eddie har kanske inte fått någon solklar diagnos men något mentalt handikapp har han. Så som storyn växer fram känns det tidigt rätt självklart att Eddie på något sätt kommer att vara involverad i de båda andra huvudpersonernas död. Frågan är bara hur och varför…

Fossum skriver som alltid lättlästa, lagom långa och gripande kriminalromaner om ett brott. Den här är inget undantag. Medelbetyget sitter som gjutet (det här är en bra berättelse!) men mer än så kan det inte bli. Det hela var hemskt och tragiskt på många sätt och vis, men riktigt spännande var det väl kanske inte någon gång. Mycket var givet på förhand och överraskningarna som ändå kommer mot slutet var ganska väntade. Tänk så mycket elände som kan presenteras på så få sidor... usch.




Karin Fossum: Viskaren (Forum 2017)
(Hviskeren. 2016)

46-åriga Ragna Riegel sitter i förhör hos polisen. Kommissarie Konrad Sejer försöker förmå henne att berätta sin historia. Det är uppenbart att hon varit med om, eller själv gjort, något alldeles förskräckligt.

Ragna börjar berätta om det anonyma meddelande hon fått i posten. Du ska dö, är allt det stått på det första, Det är inte långt kvar, på det andra.

På 309 sidor utan så värst mycket dialog får vi merparten av Ragnas ensamma liv, hennes saknad efter sonen som är hotelldirektör i Berlin, lite info om hennes arbete och vardagsshopping i den lokala närbutiken. Och så är det rädslan, obehaget som följer efter att ha fått de där hotbreven. Och fler korta brev skall följa... Längre brev också, men de kommer till slut från sonen.

Olyckligtvis kom mina ganska högt ställda förväntningar på Karin Fossums nya bok lite på skam, det här var tyvärr inte speciellt överraskande eller ens spännande eller gripande. Med långa textmassor och så lite dialog blev detta inte heller så lättläst som förväntat. Viskaren är en anings seg och betygstrean går åt det svagare hållet.




Karin Fossum: Förmörkelsen (Forum 2020)
(Formørkelsen. 2018)

Äkta paret Sylvie och Miele tar in på hotell tillsammans med sonen Elias, 15 månader. Tyvärr faller den lilla pojken mot sin död från balkongen på sjunde våningen. Mamma och pappa skyller på varandra och minst en av dem ljuger väl...

Mamma Sylvie är alkoholist och har druckit rätt rejält. Men hon vet att hon aldrig skulle skada sin son. Hon är helt säker på att hon sett Miele tappa pojken över räcket.

Miele är stor och stark men deprimerad och har dålig självkänsla, han käkar mediciner som gör honom trött. Han har absolut inte varit ute på balkongen och lekt med sonen, han har sovit, eller i alla fall varit i dvala. Det hemska som skett ligger Sylvie bakom, hon har varit full som vanligt och nu orsakat deras sons död!

Poliserna Konrad Sejer och Jacob Skarre försöker hitta en möjlig mördare men det är inte lätt. Ord står mot ord och vittnen saknas. Poliserna tvingas hålla fallet öppet och ouppklarat och tänker se tiden an. Förr eller senare kommer något att hända, någon av föräldrarna kommer att avslöja sig. Väl?

Både Sylvie och Miele är lika förstörda av det som skett. De fortsätter skylla på varandra och bestämmer sig båda för att göra livet än mer surt för den andra...

Efter 294 sidor är det hela slut. Eller, nja, vi får ett halvt slut kan jag tycka. En superhemsk inledning, tragik mest hela tiden, men jag känner absolut mer för den ena parten i det misstänkta paret. Så synd då att det går som det gör. Eller gör det verkligen det? Ja, Förmörkelsen kunde ha varit än bättre måste jag säga. Jag hade hoppats på något mer och ännu bättre. För mig är detta okej och en så pass god berättelse att jag bjussar på ett medelbetyg men tyvärr inte så fantastiskt att jag känner wow, det här är bra! Jag tog mig an detta med ganska högt ställda förväntningar och de kom lite på skam tyvärr.