Frederick Forsyth: Inga ormar på Irland (Bonniers 1985)
(No Comebacks. 1982)

Tio härliga korta berättelser om feghet och mod, hämnd, utpressning, falskspel, förräderi och mord. Även om det kanske finns någon novell som inte håller samma höga standard som majoriteten så är det som minst bra, annars bättre. Medryckande. I flera fall sitter man där häpet gapande över den vändning handlingen tagit och över ett fullständigt överraskande slut.

Här har vi t.ex en stenrik kille som blivit förälskad i en upptagen kvinna. Vad gör man? Jo, naturligtvis lejer man någon att ta livet av rivalen, men aj, aj så illa det går... Förmannen på byggarbetsplatsen är en grym man och gästarbetaren vill hämnas. -Se upp! En orm! säger någon, men det kan det väl inte vara, det finns ju inga ormar på Irland. Och så var det lastbilskaparna som stjäl fel fordon då föregående dags transport blivit försenad på grund av tekniskt fel och får en helt annan last än vad de räknat med... 256 sidor.




Frederick Forsyth: Det fjärde protokollet (Bonniers 1985)
(The fourth protocol. 1984)

Jag vill minnas att jag läst boken för sådär en tjugo år sedan men jag minns ingenting av handlingen. Nu konstaterar jag att den hamnar högt på listan över de romaner som det tagit mig lång tid att komma igenom och då är boken ändå inte speciellt tjock, bara 384 sidor. Den är helt enkelt inte speciellt bra utan tveklöst Forsyths sämsta berättelse så här långt. Politiskt rävspel i både London och Moskva, hemliga agenter på fientlig mark, lögner och bedrägerier, landsförrädare, maktkamper och en nästintill hopplös jakt på terrorister har nog aldrig varit tristare.

Mästertjuven Rawlings gör inbrott hos en högt uppsatt toppolitiker. Han är ute efter diamanter och får med sig både dem och mycket viktiga papper, papper så hemliga att inte ens politikern borde ha dem i sitt privata kassaskåp. Rawlings är en hyggligt vänlig själ, han postar pappren tillbaka till brittiska regeringen, direkt till försvarsministeriet. Den brittiske toppagenten John Preston är den som i tysthet leder en utredning kring de inkomna pappren. Varifrån kommer de? Vem har skickat dem? Vad är meningen med detta topphemliga dokument? Vem är det tänkt för?

Snart står det klart att det finns en högt uppsatt regeringstjänsteman som verkar lämna information till främmande makt, frågan är bara vem det är? Ryssarna verkar i alla fall vara mottagarna. De planerar visst något spektakulärt på brittisk mark, men vad, när och var? Preston söker svaren men det är som att söka en nål i en höstack. Fienden verkar vara alldeles för skicklig för att åka fast. Mycket mer kan inte berättas utan att man avslöjar för mycket. Här finns alla ingredienser för en klassisk spionroman från 80-talet där en riktig agenthjälte sliter för att rädda hemlandet från ett okänt hot och en potentiell katastrof, men det är tung läsning med för mycket politik och tjänstemannatjafsande. Inte alls så spännande som det borde vara tyvärr.




Frederick Forsyth: Förhandlaren (Bonniers 1990)
(The Negotiator. 1989)

Hemliga rapporter hos ledare i både USA och Sovjetunionen varnar om kommande oljebrist för nationen ifråga. Förbrukningen ökar ständigt, priset likaså och det verkar bli allt svårare att både komma åt oljan och ha råd att betala priset för den. Världens reserver verkar dessutom finnas i Mellanöstern hos oberäkneliga fiender eller i alla fall ovilliga samarbetspartners…

För att om möjligt i alla fall försöka minska ned på landets utgifter lägger USA:s president fram ett stort nedrustningsavtal som Sovjetunionens ledare accepterar. Militären slukar enorma summor och kan man skära ned på en massa bomber, ubåtar och stridsflygplan och istället jobba för fred är mycket vunnet.

Naturligtvis finns det människor i båda lägren som ser på nedrustningsavtalet med största fasa. Inte kan väl stormakten USA/Sovjet frivilligt göra sig till ett lättare mål för fienden? Och företagarna i vapenbranschen då, hur skall de kunna tjäna sina miljarder? Nä, just nu borde väl den egna hemmanationen istället gå på offensiven och med kraft ta över ett land som har oljan som man behöver?

I största hemlighet (och utan kännedom om varandra) smider militärer och affärsmän på båda sidor Atlanten hemska planer på just detta tema, att med list och makt ta kontroll över oljan. Allra mest drivna och innovativa är ett gäng amerikanska affärsmän.

De iscensätter kidnappningen av USA:s presidents son som pluggar utomlands, i ett försök att tvinga den mesige presidenten till ”rätt” beslut eller än hellre kliva åt sidan för att släppa fram mer aggressiva krafter, en starkare, tuffare ledare.

Man får den bäste av dem alla att återigen kliva i tjänst och försöka lösa krisen. Quinn, Förhandlaren, skall få presidentsonen frigiven och gärna kidnapparna infångade också. Tyvärr blir allt en enda röra när det blir amerikaner som vill ta över jakten på brittisk mark och allt pekar på att det är ryssar som ligger bakom bortförandet…

Det här är inte så dumt alls, en av Forsyths bättre romaner. En hel del spänning i hyggligt raskt tempo och 456 sidor värda en betygstrea som går åt det starkare hållet.




Frederick Forsyth: Bedragaren (Bonnierförlagen 1993)
(The Deceiver. 1991)

Sam McCready är Bedragaren, en mycket rutinerad och snudd på legendarisk brittisk agent. Hans karriär har varit lång och framgångsrik men nu börjar den komma till sitt slut. Det har blivit dags att pensionera honom.

Det kalla kriget är slut, de stora supermakterna har slutit fred och modern teknik har gjort smygande spioner utspridda över världen överflödiga. Så sägs det i alla fall. McCready är inte övertygad och detsamma gäller några av Sams närmaste kollegor.

För att om möjligt få höga chefer att tänka om börjar man berätta om några av McCreadys allra viktigaste fall och största framgångar. Så boken Bedragaren innehåller i princip fyra helt olika berättelser om vardera ca 120 sidor.

I den första har vi en rysk överste som vill hoppa över till väst. Till sin hjälp tar McCready en gammal vän men allt verkar gå åt skogen när vännen skjuter ihjäl sin älskarinna och dennes hallick.

Berättelse två handlar också om en högt uppsatt ryss som vill hoppa över till USA och även gör så. Denne börjar genast leverera fantastiska hemligheter om rysk verksamhet och alla är glada. Alla utom britten Sam McCready som är övertygad om att den avhoppade ryssen är falsk, att allt bara är desinformation och en livsfarlig bluff…

Det tredje fallet handlar om Libyens ledare Khadaffi som skeppar vapen till terrorister utspridda över världen. Tom Rowse låtsas planera ett attentat på Vita Huset för att komma vapensmugglarna och terroristerna på spåret och Sam McCready följer noga Rowses förehavanden i hopp om att kunna sätta stopp för vapenleveranserna.

Sist kommer en berättelse från soliga Karibien. En semestrande Miamipolis tycker sig se ett känt och sedan länge efterlyst ansikte och beslutar sig för att rapportera in sina misstankar. Det misslyckas han med och en kollega kommer till trakten för att söka efter honom.

Strax därpå skjuts öns guvernör till döds och två läger runt korrumperade politiker försöker stärka sitt inflytande bland befolkningen. Agent Sam McCready kommer också till platsen och reder ut situationen på bästa sätt.

Jag har svårt att lyfta fram en berättelse som överlägset bäst men jag tycker nog att den tredje om vapensmugglarna var bokens minst underhållande. Men det blir ett stabilt medelbetyg för romanen som helhet och alla dess 501 sidor.




Frederick Forsyth: Guds vrede (Albert Bonniers Förlag 1995)
(The Fist of God. 1994)

Forsyth blandar fakta med fiktion och låter sin nya bok utspelas under Kuwaitkriget. Insprängt i en berättelse som till stora delar är verklighetens Operation Desert Shield och senare även Desert Storm adderar Forsyth en story om att man hittat bevis för att Saddam Hussein har kärnvapen och dessutom möjligheten att skicka iväg dem över riktigt långt avstånd.

Irak attackerar Kuwait och USA och Storbritannien blandar sig i leken. Spioner smyger runt och samlar in information, flygplan och spionsatelliter gör detsamma. Så blir man varse att Irak har kapacitet att tillverka kärnvapen, något man tidigare inte alls räknat med. Dessutom verkar Saddam Hussein ha fått fatt på teknik och faktisk utrustning som tillåter skapandet av en riktigt enorm kanon…

Guds vrede är en tung roman, bitvis rätt spännande men också galet faktaspäckad och fylld med militära detaljer kring stridsflyg, olika former av utrustning och vapen och ja, allt som hör kriget till… Den är 514 sidor lång och för mig hade den gärna fått kortas något.

Det är krigisk action, tuffa soldater och agenter, amerikaner, britter, ryssar och folk från olika arabnationer, politik och religion, avhoppare och spioner i en intrikat mix. Och mer ändå…