Penelope Evans: Den sista flickan (B. Wahlströms 2001)
(The Last Girl. 1995)
Larry Mann, 72 år, är hyresgäst hos den hemska tanten Ethel Duck. I en lägenhet i hennes slitna hus har han bott ensam större delen av sitt liv. Nu överraskar Ethel genom att för första gången hyra ut en lägenhet till, inte som vanligt en indisk flicka, utan till en ung engelsk kvinnlig student. Och Larry träffar nya grannen Amanda och tänker göra allt han kan för att hon skall trivas. Han har det ju så ensamt så mer folk i huset är ju bara trevligt.

Men Larrys ansträngningar blir bara för mycket för Amanda. Larry överöser henne med gåvor, städar åt henne och tjatar som tokig på att hon skall komma på besök. Och när hon tittar över har han köpt typ hela mataffären. Amanda och Larry har sina kontroverser men blir alltid sams igen. Larry är ingen snuskhummer men vill tillbringa mer tid med Amanda. Han är en vänlig själ men totalt utan insikt i vad Amanda egentligen vill och tycker. Och när hon så kommer dragande med en pojkvän, ja då kommer paniken. Kommer Larry nu att förlora den enda människa han bryr sig om?

En rejält annorlunda berättelse där Larry själv berättar historien som slutar med ett julfirande med oanade händelser. En psykologisk thriller så stillsam att jag placerar den i kategorin Skönlitteratur. Penelope Evans skriver verkligen med en egen, fräsch, annorlunda stil. 229 sidor.

Penelope Evans: Som honung (B. Wahlströms 2003)
(First Fruits. 2000)
Evans har fått till en riktigt annorlunda bok (igen). Berättelsen griper tag från start, det kan bli nåt av det här, tänker jag, och så tuffar storyn på. Sakta, stillsamt, mycket långsamt. Något kommer att hända, men vad? När? Vilka kommer att vara inblandade? Ja, allt är ovisst in i det sista. För en gångs skull får man hålla med ett citat på bokomslaget: ”Med små medel lyckas Penelope Evans frammana stämningar, känslor och rysningar som andra författare inte ens med ett helt artilleri av grälla effekter kommer i närheten av”.

Det blir spännande utan tvekan, men inte så spännande att jag vill placera detta i en ”Deckare/Thriller-genre” även om det står ”en psykologisk thriller” på omslaget. Det handlar om unga Kate, en flicka i de nedre tonåren. Hon lever sitt liv tillsammans med sin pappa och farmodern. Kate är den lyckligaste flickan i hela världen. Hennes mamma är förvisso försvunnen men ingen har en Pappa som hon!

Pastorn Keith Carrs karisma är av den hypnotiska typen. Vem som helst kan han trollbinda. Pastorn är älskad av hela sin församling och fullkomligt dyrkad av sin dotter. Nu börjar Lydia i skolklassen och Kate ser det som sin uppgift att ta hand om den nyanlända. De båda flickorna kommer från helt olika världar. Kate har tuffa regler att leva efter, farmodern lagar extremt saltad mat, det är tyst, mörkt och kallt i bostaden och överallt svävar Pappas ande och vilja.

Så har inte Lydia det. Snart bjuds hon hem till familjen Carr och sakta men säkert sveps hon in och blir betagen av Kates Pappa. Snart är det Lydias familj som inte känner igen sin egen dotter...

Ja, man läser och de 252 sidorna blir till en berättelse som inte liknar någon annan. Är det Kate eller pappan som man skall passa sig för? Båda två eller kanske ingen? De kanske båda vill alla väl och är fullkomligt harmlösa?

Ja, ta mig tusan, boken skulle kanske ha hamnat i thrillerklassen i alla fall... Stark trea i betyg och ett extra plus för originalitet.