Erik Axl Sund: Glaskroppar (Ordfront 2014)
Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist slår ihop sina efternamn och blir pseudonymen Erik Axl Sund.

Mängder med trasiga människor i landet Sverige. En riktig självmordsvåg bland ungdomarna breder ut sig och på något sätt verkar många offer ha det gemensamt att de nyligen lyssnat på en och samma mystiska artist, Hunger. Men vem eller vad är Hunger? Är det en grupp, en ensam person? En man eller kvinna? En sak står dock klar, Hunger skapar minst sagt udda musiksstycken.

Vid sidan av alla självmord är mord inte ovanliga heller. Riskkapitalisten Fabian blir knivmördad i en tunnelbanevagn. Holger får en yxa i huvudet... Ytterligare fler personer möter döden.

Ja, ingen verkar må bra eller fungera så värst normalt. Alla drivs av egna demoner. Droger, alkohol, sexuellt utnyttjade... Var och varannan person verkar mest gå och vänta på att få göra slut på livet av en eller annan anledning.

16-åriga Vanja är en av dem. Paul vill helst skriva om självmorden, få till ett riktigt scoop. Polisen Jens Hurtig vill få stopp på alla dåden, hitta Hunger och en mördare. Kanske är Hunger mördaren?

Ja, det är stark syskonkärlek och lika starkt syskonhat. Och långivare med ockerräntor. En desperat konstnär. Förskjutna barn. En död major. Gamla hemligheter.

Och efter 383 sidor är boken slut och precis alla huvudpersoner döda. Eller nej, kanske inte. Jag överdrev väl något. Berättelsen är uppbyggd av många och korta kapitel, det blir mycket luft på somliga sidor och sagan susar förbi i högt tempo och via många inblandade personer.

Men bortsett från det ohyggliga med mord och självmord, och flera obehagliga och tillspetsade dramatiska, grafiska scener, är det bra det här? Nej, egentligen inte. Jag kommer på mig själv med att inte känna något speciellt för någon av de inblandade karaktärerna. Det är lite platt, ett ambitiöst bokprojekt som inte griper verkligt tag i mig.

Jag känner mig mest besviken när jag läst färdigt, besviken på avsaknaden av äkta nagelbitarspänning och att allas elände faktiskt inte väcker starkare känslor hos mig som läsare. Det sista kan man ju förvisso kanske skylla på mig, jag kanske inte är så värst empatisk. Eller så har författarna kanske gjort ett halvdant jobb med att skapa och skildra karaktärer, figurer som läsaren sen inte direkt bryr sig om. En svag betygstrea kanske en bra dag, men ärligt talat är väl en tvåa mer rätt och riktig i mina ögon. Tanken är att det här skall vara inledningen på en trilogi kallad Melankoli-serien. Inledningsberättelsen bär beteckningen Svart melankoli, fråga mig inte varför, men visst, det var ju dystert det här. Ska jag verkligen ge nästa bok i serien en chans? Detta gav ju ingen direkt mersmak…

Erik Axl Sund: Dockliv (Ordfront 2019)
Händelserna i boken Glaskroppar löper parallellt med det som sker i den här berättelsen Dockliv, så somliga karaktärer är bekanta sen tidigare men i princip är det en ny polis som tar hand om en ny utredning. Den här berättelsen benämns förresten också av någon orsak för Grå melankoli då detta är en del i författarnas Melankoli-serie. Jaja, hur som helst, här är det polisen Kevin som utreder en möjlig pedofilring och unga tjejer som hamnat på glid och säljer sex. Eller pedofilring förresten, den kommer senare. Först måste man lista ut vem den lite äldre pojken Peter är som skriver till tjejerna och ber om nakenfoton…

Flera av tjejerna i sagan har vistats på samma ungdomsboende, vårdhem eller vad man nu skall kalla inrättningen. Där har tjejerna suttit i samtal med terapeuten Love men nu har Freja gett sig i väg och försvunnit. Tara har man hittat död, hon verkar ha hoppat från sjätte våningen och Alice skall visst vara ”frisk” nu och har hämtats hem av pappa Sven-Olof. Inte många känner till att Sven-Olof är en sån där ful gubbe som tänder på småtjejer…

Men mest i fokus står vännerna Nova och Mercy, två unga flickor som sett och upplevt alldeles för mycket hemskheter för sina unga år. De säljer sex och tar droger och drömmer om ett vanligt liv i soliga Kalifornien långt borta. Men först är det några fula gubbar som måste få sitt.

Även Nova och Mercy lämnar sitt boende, stjäl en bil och i lika delar både vill söka upp män och hålla sig långt borta från dem.

Polisen Kevin blir också varse att hans nu döda pappa polischefen är en av dem som varit medlem i det där peddo-nätverket. Och det är kanske inte så konstigt, Kevins egen farbror har ju tidigare förgripit sig på Kevin själv i hans unga år.

Ja, var det deppiga personer och självmord i fokus i boken Glaskroppar är det nu unga flickor, äldre män och sex det handlar om. Glaskroppar som hel bok gav jag ett ganska lågt betyg och denna saga är skriven rätt mycket i samma stil. Jag sänkte mina förväntningar och nu när berättelsen efter 428 sidor är slut blev det hela bättre än jag trott. Här tycker jag storyn spretar mindre och på något sätt bryr jag mig mer om de inblandade, ja det hela är kort sagt bättre, mer spännande och med bättre driv. Betygstvåan jag överväger i början växer sig allt starkare allt eftersom och mot slutet kan man till och med bli lite överraskad. Men mörkt, dystert, eländigt, otäckt och tragiskt förstås.

Erik Axl Sund: Otid (Ordfront 2022)
Melankoli-seriens tredje och sista del är här. (Skönt, för som thrillertrilogi betraktat var den inget vidare). Boken Otid bär av någon för mig oklar anledning beteckningen Vit melankoli, så nu vet du det.

Sent 1800-tal. Svält och fattigdom. Unga Stina är förälskad i Ingar. Folket i trakten styrs av De Äldre och man bedriver något slags nära-döden-experiment. En dag är Ingar försvunnen och Stina råkar höra att det är Ingars egen pappa som ändat hans liv.

I modern tid är det en av Stinas ättlingar, författaren Per Qviding, som kommit över Stinas dagböcker och skrivit en uppmärksammad bestseller baserad på hennes liv. Lola Ljungstrand går dock hårt åt författaren och påstår att han bara ljugit ihop sagan. Saker han skildrat i detalj är av betydligt modernare datum, så inte kan det handla om äkta 1800-talshändelser…

Sen råkar Lola dö och fler med henne, somliga förgiftade. Vladimir går runt och dödar och kidnappar…

En lokförare upptäcker en fripassagerare men kvinnan smiter raskt. Lite senare snattar hon frukt på en marknad och viftar med en kniv och när polisen till slut får fatt på henne sluter hon sig som en mussla, säger inte ett knyst och framstår nästan som inte helt frisk eller normal. Terapeuten Love Martinsson (känd från boken Dockliv) kallas in för att förmå personen att öppna sig och börja prata. Och efter ett visst kämpande sker framsteg och det bjuds på ett par överraskningar.

Jaha, det var väl nästan det hela. Sagan hoppar i tiden mellan skildringar av Stinas 1800-tal när hon sakta kommer till insikt om att hon nog får det bättre om hon emigrerar och ett Sverige i nutid med mord och kidnappningar och övergrepp och hemligheter. Nånstans jobbar en handfull poliser med att lösa ett par fall, men jag känner mig fullkomligt likgiltig inför detta. Detta är ungefär lika trist som jag tror det låter. Det händer egentligen inte så värst mycket, storyn spretar och boken Otid är i mina ögon rejält ospännande. Jag blir som gladast när den tar slut efter 443 sidor.