James Ellroy: Mördare på drift (Bra Böcker 2005)
(Killer on the Road. 1986)

Blev nyfiken på nyaste Ellroy-boken om seriemördaren Martin Michael Plunkett och satte mig att läsa de 324 sidorna. Det var snabbt avklarat men jag måste medge att mina förväntningar, måhända högt ställda, inte infriades. Detta blev en rätt stor besvikelse och inget som i mitt tycke förtjänar mer än medelbetyg. Den som tittar närmre på skyddsomslaget finner meningar som ”Av författaren till LA Konfidentiellt”, ”…skapat en rollfigur som får blodet att isa sig i läsarens ådror” och får veta att författaren Jonathan Kellerman tydligen sagt att detta är ”den läskigaste bok jag någonsin läst”.

Ta nu allt detta med en stor nypa salt. Det här visar sig vara nyutgiven gammal skåpmat, en bok skriven 1986 innan Ellroy egentligen slagit igenom på allvar och hela 4 år innan nämnda LA Konfidentiellt. Och sen var det det här med blod som isar sig och en bok som är läskigare än alla andra. Rent nonsens. Visst är huvudpersonen galen, knäpp, psykotisk, helt utan empati och förmögen att begå en hel del vansinniga mord. Men nja, sådant beskrivs lika detaljerat och spännande i många andra böcker.

Att det sedan redan på bokens första sida avslöjas att mördaren blivit infångad förtar det mesta av spänningen. Nu backar visserligen storyn när huvudpersonen Plunkett själv är den som berättar hur allt gått till från början, men att hela tiden veta att han nu sitter inlåst är helt fel berättargrepp på en sådan här bok. Det må vara blodigt på sina håll, men de flesta morden passerar förbi som sammanfattande rubriker på löpsedlarna som redovisas. När Plunkett själv träffar Charles Manson i fängelset och det pratas om Ted Bundy som om han är i livet förstår man att detta inte är dagsfärskt.