Bret Easton Ellis: American Psycho (Norstedts 1991)
(American Psycho. 1991)

Patrick Bateman är 27 år gammal och drar in stora pengar i familjeföretaget på Wall Street. Han och alla hans vänner är vackra och välutbildade och har mer pengar än de kan göra av med. Tillvaron handlar bara om att ha de senaste innegrejerna, bästa märkeskläderna och äta på de flottaste restaurangerna. Den som inte har det tjusigaste visitkortet i bästa kvaliteten med det mest eleganta typsnittet är en riktig förlorare. Alla knarkar och ger egentligen blanka sjutton i det mesta.

Hälften av bokens sidor berättar om Batemans allmänt uttråkade tillvaro; hur han med arbetskamrater och kvinnliga bekanta beställer bord och äter på det ena matstället efter det andra och försöker få somliga kvinnor i säng och hålla andra ifrån sig. På sidan 28 viskar Patrick för sig själv att han är en ond jävla psykopat och den andra hälften av boken beskriver just hur jävla ond han är, för fullständigt galen är han, tro inget annat.

Baksidestexten som varnar känsliga läsare för vissa partier brukar på de flesta böcker mest vara ett skämt. Nu skall du verkligen överväga om du vill ta del av en sjuk människas sadistiska aktiviteter, för varningen är helt klart på sin plats. Majoriteten av Batemans vedervärdiga dåd visas inte alls i filmen med samma namn som ändå är trogen boken. Det skulle helt enkelt inte gå att göra de scenerna och få filmen tillåten! Mycket brutalt våld och vansinniga sexövergrepp skildras ingående. Som helhet är det tvära kast mellan sega partier och explosiva utbrott. Allt eftersom vansinnet hos Bateman tilltar ökar våldsinslagen i boken. Det är mer annorlunda än något annat, men just därför värt ett betyg över snittet. 413 sidor.




Bret Easton Ellis: Glamorama (Norstedts 2000)
(Glamorama. 1998)

Att inte beröras av det han skrivit här är svårt för det här är en riktigt bra berättelse. Tro nu inte att den saknar beskrivningar av en massa märkesprodukter, sexakter och våldsamheter som blivit lite av Easton Ellis kännemärke, för det gör den absolut inte. Tvärtom; det finns framförallt i sista halvan ganska många detaljerade sex-, vålds- och tortyrscener som man bör varna känsliga personer för, men det finns också så mycket mer.

Här har vi New York-modellen Victor som lever sitt lite uttråkade modelliv i den stora staden. Det är kändisfester, klubbar, droger, fina kläder, sex och pengar att sätta sprätt på. Och så fler kändisfester, mer droger, kläder och inte minst alldeles för många vackra kvinnor att ha sex med. Han håller precis på med de sista förberedelserna, snart skall han öppna ett förhoppningsvis populärt nytt Manhattan-inneställe. Men själv är han pank, underhållet från farsan tar slut typ månaden innan det kommit och det är kompisens pengar som skall bekosta klubben. En kompis vars flickvän han också strular med.

Naturligtvis går allt käpprätt åt helvete. Snart är Victor på väg med båt till England, delvis för att komma undan från allt, delvis kontrakterad för att finna en försvunnen ung kvinna, en före detta flickvän. Och plötsligt är Victor synnerligen involverad, utan att ha fattat egentligen hur, med en terroristliga bestående av enbart folk i modellbranschen. Och de spränger byggnader till höger och vänster och folk dör som flugor. Victor bryter ihop och vill bara hem, men vem vill hjälpa honom? Typ ingen.

Kombinera American Psycho med någonting av Franz Kafka så har du Glamorama. Snabbt tempo och ibland ruskigt surrealistiskt. Vad händer egentligen? Man fixar dubbelgångare och manipulerar foton och snart ser alla Victor inblandad i händelsernas centrum överallt, och han fattar noll och intet. Efter en inledning med en massa märkestjafs tar boken fart och är svår att lägga ifrån sig. Terrordåden den 11:e september är snudd på ett intet mot detta. Hemskt! 585 sidor.