Stephen Donaldson: Furst Nids förbannelse - Krönikorna om Thomas Covenant, den Klentrogne. (Legenda 1983/1995)
(The Cronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever, Volume I. Lord Foul´s Bane. 1977)
Har läst den här trilogin om den Klentrogne en gång tidigare, för kanske 15 år sedan. Minns bara att jag tyckte den var helt OK, och det stämmer än idag. Men jag kan inte höja serien till skyarna. Det har tagit runt två veckor att läsa de tre delarna, och det är för mig en lång tid. Bäst är att läsa mycket i ett svep så att man kommer in i storyn. Gör du många uppehåll kommer du aldrig att komma någonstans. Och läser du ut del ett, måste du fortsätta.

Thomas Covenant hade ett mycket behagligt liv tills han fick spetälska och livet slogs i spillror. Nu har hustrun lämnat honom och tagit deras son med sig. Alla i samhället skyr honom, den orene, den smittade, som pesten. Hans hälsa är helt klart i miserabelt skick och spetälskan går ej att hejda. Självmord kanske? Nej, han skall kämpa vidare. Han ger sig in till staden för att betala räkningar, men finner att de redan är betalda. Befolkningen bjussar på allt bara de slipper se honom i centrum. Och pang så kommer det en bil och kör på honom och vips så är Thomas Covenand i Landet.

Landet är en värld där kampen står mellan de goda och onda och där hemske Furst Nid har börjat ta makten. Här mottages Covenant som en befriare, den som skall rädda Landet. Med sina av spetälskan bortruttnade fingrar hälsas han som den återuppståndne hjälten Berek Halvhand. Att han dessutom fortfarande bär sin vigselring i vitguld gör dessutom alla säkra på sin sak. Det är ju den vilda magin i vitguldet som skall besegra Furst Nid.

Covenant tror inte sina ögon, det här Landet kan inte finnas, han är kvar hemma i den riktiga världen men drömmer, eller yrar eller något. Han är ju ingen speciell, har ingen magisk kraft. Covenant känner sig inget annat än hopplöst ensam, sjuk och tröstlös. Men i Landet kan mycket hända och tror du inte att hans spetälska här är botad? Jodå. Mycket uppspelt över att hans impotens nu är borta våldtar han första vackra unga kvinna han ser, och det är förstås inte bra... Och lägg till det Furst Nids enorma arméer som slår sig fram överallt.

Kan de goda furstarnas magi verkligen stå emot den onde? När skall Vita Guldets bärare visa vad han går för? Upplägget är förvisso den klassiska kampen mellan ont och gott, och precis som i Sagan om Ringen spelar en annan ring stor roll så visst finns det likheter med annat du läst, sett, känner till. Men somligt är fräscht och annorlunda. Tyvärr dröjer det innan storyn tar oss med nånstans, och bok ett är bara en blek början, Covenant mest gnällig och spänningen frånvarande, så något annat betyg än 2 kan jag inte sätta. 382 sidor.

Stephen Donaldson: Ondskans sten - Krönikorna om Thomas Covenant, den Klentrogne. (Legenda 1984/1995)
(The Cronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever, Volume II. The Illearth War. 1977)
Covenant har varit hemma i den verkliga världen någon vecka (eller gav han sig aldrig iväg någonstans?) när krafter från Landet vill kalla honom tillbaka. Man behöver sin Klentrogne, räddaren med det Vita Guldet. Men man tvingar Covenant att komma precis i samma stund som hans saknade hustru ringer, så det är en synnerligen arg och ledsen Klentrogen som på nytt besöker Landet. (Nu är det väl ändå kört med att få hustrun tillbaka? När han bara slutar att prata i telefon när hon ringer?)

I Landet har det under hans vecka hemma gått hela 40 år och furst Nid blir bara starkare och starkare. Den gröna Illjordsstenen har gett stor extra kraft till de onda. Några hjärntvättade jättar med skärvor av den stora kraftstenen åsamkar med sina arméer de goda stora förluster och allt ser hopplöst ut. Under Covenants frånvaro dessa 40 år har man dock lyckats få över en annan människa från "den verkliga världen".

Hile Troy har blivit högste befälhavare för de godas soldater och han besitter en ruskigt god förmåga att strategiskt planera strider och förutse fiendedrag. Särskilt med tanke på att han egentligen saknar ögon och är blind och inte kan se en enda soldat eller karta. Fast, ja, på något konstigt sett kan han förstås se i Landet ändå. Mer action i denna bok gör boken mer lättläst och intressantare. Ett stort parti på mitten ägnas åt denne blinde härförare men det är inget som stör, tvärtom. Men det slutar förstås mitt uppe i berättelsen igen, så du måste läsa vidare en bok till. 483 sidor.

Stephen Donaldson: Kraften som bevarar - Krönikorna om Thomas Covenant, den Klentrogne. (Legenda 1985/1995)
(The Cronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever, Volume III. The Power That Preserves. 1977)
Ytterligare runt 40 år har gått i Landet när man kallar på den Klentrogne igen. Landet behöver honom mer än någonsin. Men Covenant vägrar, han har annat för sig, och Furstarna, hur desperata de än blivit, släpper honom fri.

Mer elände händer i Landet. Det är kargt, kallt, snöigt. Furst Nid och Illjordsstenen styr tydligen klimatet och det är hungersnöd och hemska stormar. Onda varelser belägrar de godas sista fäste och tja, har det inte sett illa ut förr så gör det det nu. Början på boken känns spännande, lovande. Men Covenant kommer till slut på besök (eller drömmer han igen? Landet finns ju inte!) och då blir det en rejäl svacka som driver ned tempot. Covenant bara hatar sig själv och tänker på allt ont han gjort och orsakat. Han förstår inte hur man kan sätta sin lit till honom. Han kan inget, vet inget om några krafter i sin ring, känner sig sjuk och dålig. Spetälskan härjar i honom igen, trots att han är i Landet. De människor han en gång kände är antingen mycket, mycket äldre eller helt borta. Allt är bara skit.

Men andra människor driver på honom och så uppbådar han tillräckligt med krafter för att bege sig in i Furst Nids hemtrakter för slutstriden. Och där skall det Vita Guldet bekämpa den gröna energin i Illjordsstenen som ställt till med så mycket ont. En bra början och en avslutning med lite spänning. Däremellan lång transportsträcka som ja, pust, aldrig verkar ta slut. Hade du frågat mig efter ett par, tre hundra sidor hade jag satt underbetyg. 458 sidor.