Stephen Dobyns: Döda flickors kapell (Boströms 1999)
(The Church of Dead Girls. 1997)

Fyra sidor inledande prolog lovar gott. Det är riktigt, riktigt spännande. Man har hittat 3 mördade unga flickor, 13-14 år, fastbundna vid stolar utan vänsterhänder. Hur grymt det än är beskrivs stolarna de sitter på, repen och omgivningen mer och på ett sätt som känns fräscht, annorlunda. Ja, det här verkade lovande, kändes som en höjdarbok. Tyvärr höll det inte hela vägen.

Berättelsen startar på riktigt och det är år kvar innan morden på flickorna kommer att ske. Dobyns har backat i tiden och beskriver det lilla samhället Aurelius, 7000 invånare utan och innan. På 300 sidor lär vi känna ortens alla personer och alla händelser i samhället som leder fram till kidnappningar och de mord vi stött på i början. Persongalleriet är verkligen omfattande och detaljerat skildrat. Dobyns beskriver hur små händelser växer och personer börjar titta snett på varandra. Vänskap förbyts i misstänksamhet. Vem är vän, vem är mördare i det en gång så trygga Aurelius. Mer och mer misstänksamhet. Alla verkar bära på hemligheter.

Det här är bra, riktigt välskrivet och man grips av storyn som rullar upp. Så varför inte högre betyg? Jo, det blir helt enkelt en för lång sträcka utan att de i inledningen mördade flickorna försvinner. Minst halva boken beskriver bara en vanlig sömnig småstad med vanliga människor. Välskrivet men med lågt tempo. Väl lågt tyckte jag. Fast det gillar kanske somliga och då har du en riktigt bra bok här. 403 sidor.