Jeffery Deaver: En skör tråd (Norstedts 2011)
(The Burning Wire. 2010)
Lincoln Rhyme hjälper CBI-agenten Kathryn Dance på distans. Hon jagar efter Urmakaren som nu tydligen lämnat England och begår brott i Mexico i stället. Snart får dock Lincoln fullt upp med en lokal fuling som mördar med elektricitet… Ja, plötsligt slår ljusbågar ut och elektrifierar föremål och personer. Hissar, handtag, ja allt av metall du kan tänka dig blir strömförande. Det stora lokala kraftbolaget för New York hamnar såklart i fokus då det verkar som att någon anställd är inblandad. Det krävs verklig expertis för att arrangera alla de här dödliga fällorna. Dessutom mottar företaget utpressningshot, släcker de inte ned elnätet på olika håll, ja då kommer det att bli än värre.
Amelia Sachs och den unge polisen Pulaski som letar ledtrådar ute på brottsplatserna blir inte så lite rädda för allt metalliskt.
Den lokala FBI-chefen är övertygad om att det är frågan om terrorism och slår på stora trumman för digital övervakning och avlyssning. Våra huvudpersoners kamrat FBI-agenten Fred Dellray som är en agent av den gamla skolan vill hellre vara på fältet och snacka med sina informatörer, höra snacket på gatan från olika källor. Det går så långt att Dellray faktiskt stjäl en stor summa pengar från sin arbetsgivare för att betala en tjallare för pålitlig info. Ja, om det nu går att lita på personen?
Sin vana trogen bjuder Deaver på en överraskning eller två. Naturligtvis är inte allt vad det verkar. Skurken (eller skurkarna?) ligger förstås alltid ett steg före men skrattar bäst som skrattar sist. Lincoln Rhyme kan kanske vända på steken? Ja, det behövs nog för här är det ju mycket som blir stekt. Folk blir grillade till höger och vänster, elektricitet är inte att leka med. 465 sidor och vad som blev seriens sista bok utgiven på svenska. (Fast vem vet något om framtida utgivningar?)
Jeffery Deaver: The Kill Room (Hodder & Stoughton 2013)
Förlamade Lincoln Rhyme har tack vare teknik och träning lyckats få lite bättre rörelseförmåga i en arm och hand men fler operationer väntar. Går det sakta framåt för Rhyme så blir det tyvärr allt värre för Amelia Sachs, hennes ledsmärtor håller på att kosta henne jobbet. I alla fall är fältarbetet hotat på allvar och inte skulle hon väl stå ut som polis på ett kontor, bakom ett skrivbord?
Efter att Roberto Morenos bästa vän dödats av amerikanska trupper har Moreno på allvar börjat avsky sitt land. Mannen har blivit känt anti-amerikansk, öppet kritisk, rentav fientlig och somliga tolkar det han säger och de han interagerar med som att mannen skulle vara terrorist numera, en nationens fiende på allvar. En topphemlig myndighet har Moreno på en dödslista och pang, pang, plötsligt är mannen död tillsammans med sin livvakt och den journalist han intervjuats av.
Unga biträdande åklagaren Nance Laurel har fått ett tips om myndighetens mord och tänker använda sig av fallet för att själv stiga i graderna. Nu har hon vänt sig till Lincoln Rhyme för hjälp och snart så är Rhyme och hans kamrater Sachs, Sellitto, Pulaski med flera och tittar närmre på fallet. Läckta hemligheter som Laurel fått i sin hand antyder att det finns fler personer på den där dödslistan… Men så här kan väl inte myndighetens personal få bete sig? Utföra kallblodiga mord? Eller är det kanske helt okej om de man jagar är just terrorister?
De förmodat fula skurkarna sitter på massor av makt och resurser. Vart än Rhyme och vännerna dyker upp ligger motståndarna ett steg före, har fört bort eller dödat vittnen, rensat brottsplatser på minsta lilla bevis. Morenos mord skylls på knarkkarteller och är officiellt i princip omedelbart ett fall inte värt att utreda ytterligare.
Men det tänker förstås Rhyme och Sachs göra. Den här gången reser faktiskt Rhyme utomlands, tar sig till Bahamas för att personligen leta fram de bevis som lokalpolisen vägrar att ge honom eller helt enkelt har låtit bli att ens samla in… Det blir såklart livsfarligt, både för Rhyme på Bahamas och Sachs hemma i New York. The Kill Room är väl inte den mest spännande berättelsen i serien men det är ju såklart alltid intressant att följa det udda paret Rhyme och Sachs och naturligtvis finns här ett par överraskande vändningar också, allt bra nog för ett stabilt medelbetyg. 456 sidor.
Jeffery Deaver: The Skin Collector (Grand Central Publishing. 2014)
Unge Billy Haven har inspirerats av Bensamlaren (se första boken om Lincoln Rhyme) men är själv mest förtjust i hud. Nu smyger han runt och överfaller folk och tatuerar deras kroppar med olika tal, skriver dit den andra, fyrtio, sjuttonde, den sexhundrade osv. på sina offer. Vad de där talen ska betyda är oklart och offren verkar inte ha något speciellt gemensamt. Tatueraren är särdeles obehaglig för han skapar inte sina konstverk med färg utan med dödliga gifter. Japp, Billy fyller sin tatueringsmaskin med gift och sen sätter han i gång. Folk dör i plågor. Snart vågar folk inte röra sig under mark, nere i källare och tvättstugor. Kanske är det där mördaren lurar?
Japp, Rhyme och Sachs får tufft motstånd i en ny galning som inte drar sig för upprepade attacker ute på stan, en specialist på olika gifter och tillika ett proffs på att tatuera snabbt och på frihand. Och när våra huvudpersoner närmar sig vågar han till och med hota Rhyme och kollegorna också. Absolut ingen går säker någonstans.
Parallellt med jakten på underjordsmannen eller hudsamlaren eller vad man nu skall kalla honom måste den unge polisen Ron Pulaski jobba under täckmantel. Urmakaren (med ett första uppdykande i boken Tid att dö) har dött i fängelset och nu måste Pulaski ta sig till begravningsbyrån för att försöka luska lite efter Urmakarens eventuella anhöriga och affärskamrater. En sån som Urmakaren måste ha haft otaliga planer på nya brott och utmaningar för Rhyme.
The Skin Collector är spännande direkt från start och över alla 434 sidorna. Det dröjer innan en typisk Deaver-överraskning dyker upp men när den gör det följs den sen raskt av många flera. Allt är inte vad det verkar och unge Billy är kanske inte ens Billy. Eller?
Jeffery Deaver: The Steel Kiss (Grand Central Publishing. 2016)
Amelia Sachs jagar en mördare genom ett köpcentrum då en man faller ned i maskineriet under en rulltrappa och tuggas i bitar. Sachs låter mördaren komma undan men det är förstås bara för stunden, hon har inga planer på att låta denne komma undan för gott.
Lincoln Rhyme har slutat ta uppdrag för polisen men nu hjälper han i alla fall advokaten till änkan vars man dödats av rulltrappsmaskineriet. Nog borde det gå att få ett saftigt skadestånd av företaget som tillverkat trappan? Dessutom har Rhyme tagit sig en elev i Juliette Archer som också sitter i rullstol och snart räknar med att tyvärr vara lika förlamad som sin nya mentor.
Det är då det visar sig att någon lyckats hacka teknisk utrustning som fjärrstyr somligt och att olyckan i rulltrappan nog troligen är ett mord. Snart nog är folk skrämda av en massa vardagliga föremål som är uppkopplade eller kan fjärrstyras och hemska olyckor är mord lite både här och där. Frågan är vem det är som roar sig med att låta vardagliga föremål orsaka dödsfall och inte minst varför? Offren verkar inte ha något gemensamt men sen visar det sig att det finns kopplingar mellan teknikmorden och Sachs tidiga mördarjakt.
Och mitt uppe i allt dyker Amelias mamma upp för att genomgå en viktig operation och plötsligt ringer det på dörren och så står hennes ex-pojkvän Nick där, Nick som varit polis och begått brott och åkt i fängelse. Nu är han visst frigiven och hävdar att han egentligen är oskyldig, att han bara tagit på sig dådet för att skydda sin bror. Nu, väl ute igen, söker han upprättelse och vill dessutom få Amelia tillbaka.
Den unge polisen Ron Pulaski påbörjar dessutom en egen utredning, börjar på eget bevåg agera under täckmantel och letar både brottslingar och något nytt speciellt knark. Det blir förstås också rätt farligt.
Här, på 486 sidor, händer det massor på olika plan och någon typisk Deaver-överraskning väntar också mot slutet men kanske att betyget får landa på en stark betygstrea. Visst kunde författaren kanske ha höjt spänningen ett snäpp extra och tagit ut svängarna ännu lite mer. Men som sagt, mycket varierad och riktigt bra, bara inte allra bäst i serien.