Jeffery Deaver: Det tolfte kortet (Norstedts 2006)
(The Twelfth Card. 2005)

Det har blivit ett allvarligt fel någonstans. Det tolfte kortet i stora arkanan i en tarot-kortlek är Den hängde mannen och det är också detta kort som lämnas på en brottsplats i boken. Varför omslaget fokuserar på ett helt annat kort (Magikern) kan man fundera över. Troligen är det för att göra boken mer lockande och kanske också att man vill få en koppling till den föregående boken i serien som handlade om just en trollkarl. Men den förra boken var riktigt bra och New York Times kommentar på omslaget nu ”…på gränsen till det outhärdligt spännande” är ett hån eller ett skämt och måste syfta på någon annan bok.

Detta kan vara Deavers sämsta bok i Lincoln Rhyme-serien. Visst glimtar det till under de 479 sidorna, det är aldrig riktigt dåligt, men den riktiga spänningen låter vänta på sig uppemot 250-300 sidor. Det är lite halvtrist läsning mellan actionavsnitten, men det lyfter sig förstås mot avslutningen. Deaver bjuder som vanligt på några överraskningar men mest handlar det om attacken på 16-åriga Geneva som överfalls när hon släktforskar och kommer undan med blotta förskräckelsen. Polisen förstår inte riktigt varför hon skulle mördas men Lincoln Rhyme, Amelia Sachs och deras vänner är övertygade om att förövaren kommer att försöka slå till igen. De gör allt de kan för att skydda den smarta och självständiga skolflickan och samtidigt fånga förövaren och förstå vad han är ute efter eller vad Geneva verkligen fått reda på...

Rhyme och Sachs gräver i gamla arkiv och sammanställer fakta om nationens historia och det är ibland precis lika trist som det låter. Ett litet plus för den fiffige mördaren men boken som helhet är en besvikelse.




Jeffery Deaver: Tid att dö (Norstedts 2007)
(The Cold Moon. 2006)

Efter att ha hållit sig fast i kanten har någon stackare troligen fått fingrar, händer eller handleder uppskurna, bara för att sedan kastas i Hudsonfloden. På kajkanten finns rivspår, blod och avslitna naglar och så en kryptisk dikt och en klocka från någon som kallar sig Urmakaren. I en gränd hittas liket av en man som fått halsen krossad av ett järnrör. Även här finns en dikt och en identisk klocka. Urmakaren har slagit till igen.

Den förlamade Lincoln Rhyme och hans käresta och vapendragare, den unga rödhåriga polisen Amelia Sachs kastar sig in i jakten på seriemördaren. Man finner en klockförsäljare som bestämt hävdar att han nyligen sålt ett parti om hela tio klockor, naturligtvis liknande de som man just funnit. Fler offer skall alltså följa...

Samtidigt har Amelia en egen pågående utredning att sköta. För första gången är hon själv ytterst ansvarig, men ingen verkar uppskatta att Amelia misstänker brott. Det hela är ju ett solklart självmord... Den utredningen leder vidare till möjligen korrumperade poliser och självaste Amelias döda pappa (även han polis) verkar figurera bland de misstänkta.

Ja, och så var det ju Urmakaren, som sagt. Han verkar inte jobba ensam. Lincoln Rhyme och hans team får fatt på en medhjälpare och pressar denne att berätta allt han känner till om sin partner... Och allt tar en överraskande vändning, eller två, eller kanske ingen alls...

Ja, du som läst andra böcker i serien vet att Deaver har en förkärlek för att slänga in en liten knorr här och där, lite extra krydda för att chocka och förvåna. Och nog lyckas han även denna gång. Man blir rejält tagen på sängen, både en och två gånger. 475 spännande sidor i en klart läsvärd actionthriller. Synd att det bara har blivit film av första boken i serien.




Jeffery Deaver: Blunddockan (Norstedts 2008)
(The Sleeping Doll. 2007)

I boken Tid att dö gästspelade förhörsledaren Kathryn Dance i ett Lincoln Rhyme-äventyr. Nu är rollerna ombytta. Huvudperson här är just denne Dance och Lincoln Rhyme och hans partner Amelia Sachs medverkar bara som hastigast på en sida eller två.

Dance jobbar åt CBI, California Bureau of Investigation, något som väl ungefär kan liknas vid ett FBI lokalt verkande i Kalifornien. Hos CBI är hon expert på att förhöra folk, hon har studerat kroppsspråk och tonfall och så att säga både ser och hör om folk ljuger. Kort sagt, Kathryn Dance är nästintill en levande lögndetektor (jämför med TV-serierna The Mentalist i TV3 och TV 4:s Lie To Me).

Nu förhör hon seriemördaren, psykopaten, monstret Daniel Pell. Något kapitel in i boken har nya offer skördats och Pell är på rymmen. Snart står det klart att mannen som hårdbevakats och inte haft kontakt med omvärlden trots allt lyckats kommunicera med en medhjälpare någonstans...

Så jakten är igång. Pell och hans partner håller sig undan polisen och planerar något stort. Dance och hennes kollegor försöker såklart överlista och fånga den listige Pell.

Äntligen, tänker jag efter 395 sidor när jag lägger ifrån mig boken för att sova. Nu har den så typiska Deaver-överraskningen kommit som omkullkastar allt och visar att inget är som man trott. Men tyvärr, det blir faktiskt inte så mycket mer de resterande sidorna. Visst har psykopaten Pell lätt för att döda men speciellt spännande blir det faktiskt aldrig. Här finns 517 sidor och gång efter annan när jag läser väntar jag på den där överraskningen, chocken, det där dådet som förstummar, men nej... Detta är en ordinär mördarbok men en alldeles för lång sådan. Här finns för mycket transportsträcka och boken var som helhet en besvikelse. Okej, men inte mer. Kathryn Dance behöver inte komma tillbaka. Deaver kan lägga sitt krut på fler svängiga Lincoln Rhyme-romaner istället.




Jeffery Deaver: Det trasiga fönstret (Norstedts 2009)
(The Broken Window. 2008)

Aj då, vilken rejäl besvikelse det här blev! Ja, alltså, det är väl inte uselt men heller inte speciellt spännande. 495 sidor är alldeles för många för så lite action. Och de så typiska Deaver-överraskningarna där allt kastas över ända, där man chockad inser att vän var fiende och tvärtom och att författaren lurats riktigt duktigt, var finns de? Är själva överraskningen den att det inte blir några överraskningar? Nåja, visst finns här små antydningar till en överraskning eller två men de är inte märkvärdigt chockerande. Nä, detta är en högst ordinär thriller och betyget får bli en svag trea, detta kan mycket väl vara Deavers sämsta bok på svenska så här långt.

Den förlamade Lincoln Rhyme hjälper från sin säng och rullstol Londonpolisen med att finna en mördare som flytt USA. Långt innan mannen är fast väljer dock Lincoln att hoppa av jakten och lägga sin kraft på ett helt annat fall. Han har fått veta att hans kusin kastats i finkan och sitter där misstänkt för mord. Nu har väl Lincoln och Arthur Rhyme inte det bästa förhållandet till varandra men en kusin är ju ändå en kusin och Arthur förnekar bestämt att han skulle vara skyldig till dådet trots fullständigt överväldigande bevisning. Lincoln bara måste kolla upp det hela och naturligtvis visar sig kusinen ha satts dit av någon mycket skicklig okänd mördare. Snart påbörjar Lincoln och hans vänner inofficiellt jakten på mannen som vet allt….

Japp, han vet faktiskt allt, in i minsta detalj. Deaver skriver här en berättelse om vårt informationssamhälle, om enorm datainsamling kring den enskilde individen och vad som kan hända när kundregister och datorer manipuleras. Ett intressant och lite annorlunda tema förvisso men helheten blir lite seg och ja, som sagt, jag blev lite besviken. Bokens tuffa omslag hjälpte också till att lova mer än vad som kunde erbjudas tycker jag.




Jeffery Deaver: En skör tråd (Norstedts 2011)
(The Burning Wire. 2010)

En gammal bekant är tillbaka, Urmakaren, och han är fortfarande på flykt undan lagens långa arm, den här gången i Mexico. Från sin bostad i New York försöker Lincoln Rhyme hjälpa till med att på bästa sätt få sin fiende fast snarast möjligt. Det verkar som att Urmakaren faktiskt blivit omringad…

Snart får Rhyme dock ett mer lokalt problem att engagera sig i. Någon okänd tar kontroll över stadens elnät och lyckas få dödande ljusbågar att slå ned lite varstans. Det är uppenbart att vem som helst sätter livet på spel om man kommer i kontakt med metall eller elektriska föremål, och sådana finns det förstås precis överallt.

Rhymes partner och högra hand, Amalia Sachs, är på väg att söka efter eventuella ledtrådar till förövaren och måste hela tiden vara på sin vakt mot ledande kablar, metallrör och annat, och så skall hon passa sig för att samtidigt stå i vatten, eller vara svettig…

Ja, det hela lät riktigt fräscht, annorlunda, jävligt spännande helt enkelt. En smart skurk som dödar folk med elfällor är ju inte vardagsmat, men oj så besviken jag blev. Efter att ha fått kontroll över i princip hela elnätet är det nästan beklagligt hur få spännande episoder det bjuds på där det faktiskt händer något.

En person dödad vid en buss, en kraschad hiss, en attack mot ett hotell, och ja, så mycket mer blev det inte på hela 465 sidor och för att vara Deaver tycker jag det känns riktigt svagt. Inte ens de få överraskningarna han bjuder på känns speciellt överraskande tyvärr. Detta är inte dåligt, men inte heller en thriller över mängden. Mot bakgrund av Deavers tidigare romaner om Rhyme och kompani är detta mest att betrakta som en svag, svag trea…