Leif Davidsen: Paparazzons heder (Prisma 2000)
(Lime´s billede. 1998)

Det här var en ny bekantskap och det här var egentligen inte så dumt alls. Faktum är att efter de första 85 sidorna är jag beredd att förära boken högsta betyg. Den första fjärdedelen av bokens 329 sidor är riktigt, riktigt bra och detta känns som en riktig pärla. Låt mig berätta början.

Peter Lime är dansk fotograf och lever i Spanien. Han tar bilder som blir berömda och värda stora pengar världen över - riktiga paparazzofoton; bilder av de rika, berömda och kända i deras vardagsliv, t.ex. i affären, med vänner, i slafsiga kläder, osminkade, med älskare/älskarinnor etc. Nu smyger han bland klipporna vid en strand och har fått kanonbilder på en minister som lever livet med sin betydligt yngre älskarinna. Han kan riktigt se fotot pryda många tidningsomslag och höra pengarna klirra i fickan. Då ringer hans mobiltelefon och han är avslöjad, kan ses av ministern och hans livvakter.

Peter ger sig iväg, lämnar ifrån sig filmerna men sitter snart i häkte. Någon vill verkligen åt hans foton och med hänvisning till terroristlagstiftning håller man honom kvar i finkan. Efter hotelser tvingas han berätta var han gjort av fotona och pang bom bang. Medan han sitter inspärrad spränger någon hans bostad i luften. Hustru, dotter och grannar stryker med. Ja, nu har jag kanske berättat väl mycket, men detta är så att säga inledningen. Hur bra som helst. Spänning, kärlek, tragik, ett mysterium och en rejäl presentation om Spanien får man sig till livs.

Tyvärr håller det inte hela vägen och resten blir helt enkelt inte så intressant längre. Visst måste den skyldige hittas och straffas, men tja, resten innehåller mindre av nästan allt. Peter känner förstås stor sorg och nog försöker han finna kraft att älska igen, men plötsligt verkar hela boken handla om politik och gamla agenter och dubbelagenter från DDR, terroristnätverk och händelser som tagit sin början för 20-30 år sedan. Och även om det hela fortfarande är lättläst och allt rycker upp sig mot slutet är kontrasten mot den starka början så stor att det som helhet inte är värt mer än medelbetyg.




Leif Davidsen: Den lejde mördaren (Prisma 2001)
(Den serbiske dansker. 1996)

Den iranska författaren Sara Santanda har ett pris på sitt huvud. Kontraktet lyder på 4 miljoner dollar och den unga killen Vuk tar på sig uppdraget. Ändlösa krig i det forna Jugoslavien har gjort honom tuff, härdad och van vid lidande och död. Idag är han en topptränad mördarmaskin. Extra lyckosamt denna gång är att han en gång bott i Danmark och känner landet, folket och kan språket. Det är nämligen så att Sara skall träffa media i Köpenhamn, inbjuden av en större tidning.

Det blir säkerhetstjänstens Per Toftlund som skall se till att Sara är skyddad. Och till en början verkar det vara ett löjligt lätt uppdrag för det är en välbevarad hemlighet att Sara skall till Köpenhamn. Tror han. Snart får han ett tips om att Sara har en mördare efter sig och att det är en man som kan smälta in alldeles för väl var som helst. När det så är dags att kliva fram och möta TV- och tidningsfolk finns förstås mördaren redan där, redo att slå till. En löjligt enkel story där hela berättelsen flyter på utan större toppar och dalar. Det är välskrivet från början till slut och jämnbra hela vägen med lite extra spänning allt eftersom mötet kommer närmre när boken närmar sig slutet. 261 sidor.