Dan Brown: Änglar och demoner (Albert Bonniers Förlag 2005)
(Angels & Demons. 2000)

På grund av Bonniers konstiga utgivningsordning läser jag detta efter den andra boken om Robert Langdon, den omtalade Da Vinci-koden. Detta är annars det första stora äventyret med Bostonprofessorn i religiös symbolik i huvudrollen. 558 otroliga och fullkomligt fantastiska sidor. Men är det bra då?

Tja. Langdon väcks mitt i natten och kallas från Boston till Schweiz. Han får flyga överljudsplan och är framme bara någon timma senare. Langdon besöker CERN, världens främsta partikelfysikslaboratorium där en framstående forskare hittats mördad och med ordet Illuminati inbränt i huden. Illuminati är ett urgammalt hemligt brödraskap som förmodats vara dött sedan länge och som alltid haft den katolska kyrkan som värsta fiende. Langdon är, om nu någon kan vara det, förstås expert på Illuminati.

Har sällskapet vaknat till liv igen och varför har de dödat en forskare på CERN? Jo, det visar sig snart att Illuminati ville åt forskarens mest spännande och skrämmande skapelse – antimateria, ett ämne som i kontakt med luft exploderar som en bomb. Illuminati har gömt antimaterian någonstans i Vatikanen där katolska kyrkans allra högsta ledare från hela världen samlats för att välja ny påve. Bomben smäller vid midnatt och varje timma fram till dess kommer Illuminati att mörda i tur och ordning de hetaste Påve-kandidaterna. Kaos i Vatikanen minst sagt.

Tillsammans med dottern till den mördade forskaren flänger Robert Langdon runt i Rom och Vatikanens allra heligaste skrymslen och letar efter försvunna präster och en mikroskopisk bomb. Det låter väl rätt spännande, och blir det till slut också. Efter en helt ok inledning tar en lååång startsträcka vid och det hela kommer igång på allvar efter en sådär 150-200 sidor. Bortsett från detta är tempot rätt hyggligt.

Brown har fått ihop 137 kapitel mellan pärmarna. Gåtor och mysterier späckar sidorna och håller intresset och spänningen vid liv ända till det explosiva slutet. Otroligt är förresten bara förnamnet. Hur mycket som är sant och hur mycket som är uppdiktat har jag ingen aning om, men författaren lyckas i alla fall få mig mycket sugen på att besöka Rom och Vatikanen och röra mig i Langdons fotspår. ”Ett andlöst äventyr” står det på bokens baksida och det stämmer nog rätt bra. Men Da Vinci-koden är ännu mer spännande.




Dan Brown: Da Vinci-koden (Albert Bonniers Förlag 2004)
(The Da Vinci Code. 2003)

Är detta så fantastiskt bra som somliga personer vill göra gällande eller ren och skär smörja? Läs och bedöm själv men jag måste nog säga att jag har läst få spänningsromaner som samtidigt förmedlat så mycket kunskap. Det är ett plus. Och häri ligger väl också problemet – är de faktauppgifter Dan Brown fyller boken med verkligen äkta eller bara påhitt av hans fantasi. Eller är somligt sant och annat fullständigt uppåt väggarna? Ja, det är svårt att bedöma. Jag har slagit i böcker, letat information på nätet och inte blivit mycket klokare. Så sanningen är väl nånstans mittemellan. Fantasi och fakta i en härlig mix. För härligt är det. Ett rasande högt tempo boken igenom, spänning och så många överraskningar att det nästan blir för många. Skall månne Brown försöka sätta rekord i att förbluffa och överraska på 502 sidor?

Här finns kluriga problem som måste lösas, hemliga sällskap, poliser, forskare, mördare, munkar, schweiziska banktjänstemän och en klassisk kamp mellan de onda och goda och i viss mån också mot tiden. Och synnerligen väl invävt i denna spännande bok finns massvis med ”fakta” kring kultur, religion, historia och naturvetenskap och matematik som inte på något sätt känns fel eller trist utan bara livar upp och gör boken annorlunda på ett positivt sätt. Det enda som hindrar mig från att ge högsta betyg är att avslutningen inte blir riktigt så skarp som man önskat och att det hela är så fullständigt otroligt. För var faktauppgifterna nu sanna, eller är detta ren fiktion? På ett eller annat sätt har du blivit lurad hur som helst!

Vad handlar boken om nu då? Jo, en man hittas mördad inne på konstmuseumet Louvren i Paris. Han ligger naken med spretande armar och ben och har en femuddig stjärna målad med blod på magen. Som om detta inte vore mystiskt nog finner man med hjälp av ultraviolett ljus en ”osynlig skrift” som verkligen sätter myror i huvudet på mordutredarna. Robert Langdon, professor i religiös symbolik, kallas till platsen för att bistå polisen. Och han tycker det hela är synnerligen förbryllande, men intressant. Han har knappt kommit dit innan han får telefonsamtal och får veta att han är i fara, att polisen faktiskt misstänker just honom själv för mordet och att han bör ge sig iväg från platsen bums. Han stannar dock ett tag på Louvren, knäcker några gåtor, finner nya och smiter sen från polisen och museumet.

Det visar sig att offret burit på en hemlighet så stor att han valt döden istället för att låta den bli känd. Nu försöker den döde med gåtor av det klurigare slaget förmedla hemligheten till någon vänlig och riktigt smart själ. Det blir Robert som snokar vidare. Polisen är honom i hasorna och det är förstås också mördaren. Och sen följer alltså en skattjakt av det mer annorlunda slaget. Riktigt, riktigt spännande faktiskt. Och de 502 sidorna flyger iväg men glöms inte bort i första taget.




Dan Brown: Den förlorade symbolen (Albert Bonniers Förlag 2009)
(The Lost Symbol. 2009)

Så är den här, uppföljaren till en av tidernas mest sålda och omtalade böcker; DaVinci-koden. Och efter hela 617 sidor (som är alldeles för många men som ändå far förbi rätt snabbt) kan jag bara konstatera att detta är ännu en i raden av böcker som fått alldeles för mycket uppmärksamhet och där förväntningarna på något riktigt bra inte infrias. Visst finns här mängder med mystiska gåtor och koder, den ena efter den andra, och somligt känns såklart lite spännande av och till, men nej, som helhet håller det inte. Själv njuter jag mest av att känna igen mig i miljön och drömma mig tillbaka till mitt eget besök i staden Washington D.C.

Trean i betyg är svag som bara den. Slutet på boken skall vi inte prata om för där försöker Brown tråka ihjäl läsaren och det enda som skett efter bokens inledande 200 sidor är att professor Robert Langdon rest till Washington för att hjälpa en god vän med ett föredrag i allra sista minuten. Vi har fått veta att kallelsen är falsk och vännen kidnappad samt att det lurar en obehaglig mördare inne på Smithsonian Museum i samma stad. Nu vill mördaren, som naturligtvis också är kidnapparen, ha Roberts hjälp med att lösa gåtor. Ja, och så har man fått veta en hel del om Frimurarorden och arkitekturen i Washington D.C. också.

Och därmed börjar jakten på lösningen och en kamp mot klockan. Med en galen tatuerad mördare runt hörnet, med den kidnappade vännens syster som vacker assistent och FBI som både hjälpare och motståndare får Langdon några synnerligen otäcka och hektiska timmar i huvudstaden. Varför ändra ett vinnande koncept tänker Brown och skriver en ny bok i samma stil som de föregående Langdon-äventyren. Tyvärr är detta i mitt tycke den minst spännande och kluriga berättelsen.




Dan Brown: Inferno (Albert Bonniers Förlag 2013)
(Inferno. 2013)

Han är Skuggan. Han är vår frälsare. Han har skapat Inferno och hellre än att låta sig fångas av de som jagar honom har han valt att ta sitt liv…

Robert Langdon vaknar skrikande i en säng. Han har drömt skrämmande mardrömmar om något han inte riktigt kan greppa. Han vet inte var han är.

Robert Langdon ligger på sjukhus. Han har inget minne av de senaste dagarna eller av att han faktiskt blivit skottskadad.

Nu stormar en kontrakterad mördare in på sjukhuset i hopp om att slutföra det uppdrag som uppenbarligen misslyckats tidigare.

Ja, det är såklart mystiskt redan från början. Langdon och en läkare från sjukhuset flyr för livet och så rullar allt vidare. Gåtor måste lösas samtidigt som vår hjälte undviker alla de som förföljer honom.

Den här gången är det mysterier kopplade till Dantes Den gudomliga komedin och staden Florens som står i fokus, även om det på slutet blir en avstickare till Venedig och Istanbul. Dan Brown vräker på med sina sedvanliga beskrivningar av lokal arkitektur och konst- och litteraturhistoria så det står härliga till. Visst lyckas han få upp mitt intresse för att följa i sin karaktärs fotspår i verkliga livet och se allt som det skrivs om, men han är också snubblande nära att vräka på med för mycket information. Det är en tavla här, en skulptur där, en pelare, ett tak, en dopfunt… Precis allt är antikt, i princip ovärderligt och alldeles fantastiskt.

Drygt 100 kapitel trängs på 544 sidor. Tempot är högt, läsningen går fort. Allt utspelas under några få dygn och Langdon och hans unga, vackra kvinnliga läkare löser gåtor som skall leda fram till… Ja, det skall väl inte berättas här, det vore kanske att avslöja för mycket men halva jordens befolkning riskerar tydligen att utplånas! Tro det eller ej, det verkar också finnas folk med enorma resurser som gör vad de kan för att försöka stoppa Langdon.

Minnesförlust, förväxlingar, lögner och brutna löften innebär förstås att ingen någonstans kan lita på någon eller något. Plötsligt tar berättelsen en helt annan riktning när Dan Brown slänger in en förväntad oväntad överraskning eller två.

Den fjärde berättelsen om Harvardprofessorn Robert Langdon är lättläst och hyggligt underhållande. Den som läst något av författaren tidigare vet ju vad som är att vänta; typ bara mer av samma. Det blev dock inte så många kluriga gåtor som jag hoppats på och överlag är detta ett par klasser sämre än de båda första böckerna i serien. Jag ger boken ett godkänt betyg men oss emellan så är trean rätt svag. Den här berättelsen är viss förströelse för stunden och inget som ger ett bestående intryck…