Wes Craven: Evigt liv (Richters 2000)
(Fountain Society. 1999)
76-årige Peter Jance är forskare och vapenexpert. Tillsammans med sin hustru Beatrice och doktor Frederick Wolfe genomför man just nu tester i öknen med ett nytt fantastiskt effektivt långdistans-partikelstrålvapen som fullständigt pulvriserar det som träffas. Peter har börjat fundera på om det verkligen varit rätt att ta fram ett sådant hemskt vapen, medan dr Wolfe saknar sådana samvetsbetänkligheter och dessutom har många andra minst lika hemska projekt på gång.

I en annan del av världen har den unga Elizabeth kärat ned sig i den rike Hans Brinkman och sörjer djupt när hon får höra att han kört ihjäl sig. Efter lite detektivarbete verkar det stå klart att hennes älskade inte befann sig i den kraschade bilen. Men var är han då och vad har egentligen hänt?

Tillbaka till Peter Jance och häng med nu. Peters cancer suger musten ur honom och på dödsbädden låter han Wolfe sätta ett annat av sina projekt i verket. Man sätter 76-åringens hjärna i den 40-årige, vältränade Hans Brinkmans kropp och därmed är Elizabeths älskade Hans verkligen död (men inte i den arrangerade trafikolyckan) även om kroppen fortfarande är i bruk. Peter Jances kropp är däremot kasserad men hans hjärna, minnen och kunskaper lever vidare i en yngre mans lekamen. Och hjärntransplantationen går utmärkt. Beatrice har kvar sin man i en mycket vitalare form, och Peter Jance jobbar vidare som sin egen yngre hemliga son från ett tidigare förhållande.

När så Elizabeth till slut finner sin Hans Brinkman är han sig precis lik men verkar ändå inte känna igen henne. Fast på något sätt verkar cellerna i Brinkmans kropp ändå ha ett minne. Peter Jances hjärna tar då och då emot minnesfragment från händelser som Brinkman varit med om och så börjar Peter Jance, nästan mot sin vilja, bli attraherad av Elizabeth. Hur hänger det här ihop? Jo, Elizabeth visar sig vara en av dr Wolfe klonad kopia av Peter Jances fru Beatrice. Och Hans Brinkman är ursprungligen framklonad av celler från Peter Jance. Som du förstår är det här hur otroligt som helst. Bitvis lite spännande men som helhet bara dumt. Craven bör hålla sig det han gör bäst, nämligen filmer som Scream och Terror på Elm Street. Där kommer otroliga historier och försök att skrämmas bättre till sin rätt. 333 sidor.