Patricia Cornwell: Scarpetta (Norstedts 2010)
(Scarpetta. 2008)
Det blir spännande på sidan 420 och ett tiotal sidor därefter men inte får det mig att överväga något annat än sämsta tänkbara betyg på de här 442 sidorna. Detta är en synnerligen trist, händelsefattig bok med spretande sidospår som inte leder någonstans och är helt irrelevanta för själva huvudberättelsen. Cornwell måste ha fått betalt per ord för detta känns mer än lovligt tjatigt och segt och kunde gott ha fått vara flera hundra sidor kortare.

Det handlar om skor, teckensnitt, obduktioner av kändisar, djurhandlare, Marilyn Monroes död, datorer, rättsmedicinska undersökningar och mer. Vi har rättsmedicinare, läkare, poliser, FBI, advokater och fler i röran. Mycket lite känns det minsta spännande att ta del av, tyvärr.

Nåväl, baksidestexten handlade om ett mord och en mördare och det var den storyn som lockade mig till läsning. Dvärgen Oscars kortväxta flickvän har mördats. Nu uppsöker han själv frivilligt Bellevuesjukhuset och får en plats på deras fängelseavdelning. Han vägrar att prata med någon annan än Kay Scarpetta.

Och nu är frågan om Oscar är en psyksjuk mördare eller en stackars oskyldig pojkvän. Han har svar på alla frågor som ställs och de skador han uppvisar säger han sig ha fått i bråk med den verklige förövaren. Men talar han sanning eller ej? Ja, det är frågan och visst verkar det här rätt så spännande?

Nå, efter typ 400 sidor har läsaren egentligen inte fått veta ett dugg mer i den här frågan. Det har som sagt varit de här sidospåren, den här enorma utfyllnadsmassan, som varit i fokus hela tiden. Suck. Vilken besvikelse!

Överväg att läsa Scarpetta endast om du redan läst (och gillat!) flera andra böcker i serien och är bekant med huvudpersonerna, deras inbördes relationer och de senaste händelserna. Fast inte ens då kan jag rekommendera dig att lägga tid på den här boken för den är verkligen trist!

Patricia Cornwell: Mord i Central Park (Norstedts 2012)
(The Scarpetta Factor. 2009)
Rättsläkare Kay Scarpetta låter sig intervjuas i TV och får oönskade frågor samtidigt som programledaren verkar både veta mycket mer än lämpligt om pågående utredningar och dessutom påstår rena felaktigheter, allt för att såklart skapa uppmärksamhet och vinna tittare till ett program med vikande tittarsiffror.

Scarpetta har innan programmet fått sig tillsänt ett obehagligt julkort med en inspelad sång och nu verkar samma psyksjuka kvinna ringa in till programmet i direktsändning. Dessutom, väl hemma igen väntar ett paket på TV-doktorn, en bomb!

Superrika Hannah Starr har försvunnit. Ingen vet vart. Unga löpartjejen Toni Darien blir nedslagen och hittas död i utkanten av Central Park. Det är bara det att Toni verkar ha varit död bra mycket längre än vad som framstår som troligt om hon just överfallits i parken. Hm, mystiskt.

Och så tuffar allt på. Scarpettas systerdotter Lucy Farinelli är skicklig på datorer men hyggligt fattig efter att ha förlorat stora summor pengar. Hon döljer saker för sin käresta, åklagare Jamie Berger, och deras relation är på väg utför. Männen runt Scarpetta, psykologen Benton och polisen Marino, gillar fortfarande inte varandra. Och så vidare, och så vidare.

Huvudutredningen är inte speciellt spännande och även om boken börjar helt okej blir den allt eftersom alltmer seg och pratig. Långa textmassor med privat tjafsande, insprängda tekniska termer här och där och en massa referenser till personer och händelser från förr. Ja, skall man kunna intressera sig något för alla huvudkaraktärerna och förstå alla deras inbördes relationer krävs förkunskaper, att du följt dem i föregående titlar. Att bara hoppa in i serien här blir inte spännande och istället mest obegripligt.

Alla verkar mest gå runt och ha hemligheter för, eller vara förbannade på, varandra. Som kriminalroman betraktat alltså inte mycket till spänning och somligt kring allas ouppklarade affärer verkar få fortsätta vara det, möjligen för att återigen ältas i kommande berättelser. Snäppet bättre än föregående bok i serien, men överlag en besvikelse och en rätt trist historia. Cornwell säljer böcker på gamla meriter. 431 sidor.

Patricia Cornwell: Skuggor ur det förflutna (Norstedts 2013)
(Port Mortuary. 2010)
En försvunnen rättsläkare. En försvunnen hund. En försvunnen skrivmaskin. En stackars sexårspojke som fått spikar i huvudet. En ung man som tagit på sig det brutala barnamordet trots att han är oskyldig. En annan man som leker med små och stora militära robotar och spionutrustning och blir attackerad bakifrån. Mannen dör men börjar blöda först långt därefter… mystiskt.

Men tyvärr aldrig spännande, inte ens lite egentligen. Merparten av boken ägnas istället åt tjafs mellan våra fyra vänner och huvudpersoner, rättsläkaren Scarpetta, hennes man Benton (FBI-psykolog), systerdottern Lucy (stenrik datahacker, pilot, före detta FBI-agent och mer) och så polisen Marino. Alla förstås på ett eller annat sätt involverade i något av allt som sker och sen tuffar allt på plågsamt lååångsamt och synnerligen ospännande. Huvudpersonerna är trötta, irriterade, stressade, har hemligheter för varandra eller olika krav på varandra.

Jag vet inte riktigt varför jag envisas med att läsa vidare i den här romanserien, den har ju egentligen aldrig riktigt engagerat mig, känts vare sig spännande, gripande, intressant eller lättläst. Möjligen hyser jag kanske något överdrivet hopp om att snart så kanske något blir lite spännande eller överraskande. Men nej, det var tyvärr många böcker sedan i så fall och den här skulle lika gärna kunna få mitt allra lägsta bottenbetyg, så sagolikt trist tyckte jag detta var. Men visst, det finns väl ytterligare ett par översatta delar till jag måste ta mig an innan jag ger upp. Det är kanske nästa bok som är seriens allra bästa? 389 sidor du kan skippa, jag offrade mig för din skull…

Patricia Cornwell: Röd dimma (Norstedts 2014)
(Red Mist. 2011)
388 sidor Unga Lola Daggette har mördat och sitter i dödscell och skall snart avrättas. Hon fortsätter dock envist att hävda att hon är oskyldig och ditsatt av någon okänd. Det är egentligen ingen mer än Kay Scarpetta som tror på henne, alla andra är bara alltför sugna på att låta processen ha sin gång och bli av med henne för att kunna avsluta fallet.

Dawn Kincaid är också inspärrad, även hon för mord, bland annat på sin egen far. Hon vill dock påstå att rättsläkare Kay Scarpetta är inblandad och är den som överfallit henne, istället för tvärtom. Plötsligt är det någon som ändrar Scarpettas hyrbilsbokning, beställer mat och skickar brev i hennes namn. Men vem och varför?

Kay Scarpetta reser till kvinnofängelset i Savannah, Georgia för att tala med Dawns mamma, hon sitter nämligen också inlåst. Ja, hela familjen verkar visst ha ett mordiskt sinne…

Och snart nog börjar folk både innanför fängelsemurarna och utanför att dö i vad som Scarpetta efter en tid avslöjar är mystiska förgiftningar.

Det är med stor glädje jag kan berätta att jag tycker att detta faktiskt är en bra Scarpetta-berättelse, en helt okej bok i serien, något rätt långt ifrån flera föregående sega, utdragna, ospännande sagor fyllda med nästan ett oändligt tjafsande mellan Scarpetta och hennes närmaste. Den här gången är Scarpettas make Benton nästan helt frånvarande och systerdottern Lucy nästan likaså. Och Marino sköter sig hyggligt, så det här blir lite mer av den spänningsroman fler titlar borde vara och vi förskonas från tempodödande dialoger mellan de närmsta vännerna när de har dåliga dagar och mest är arga och irriterade på varandra.

Här är det plötsligt lite mer fart och fläkt, lite mer av en klurig detektivhistoria och mystiska mord. Så skönt. Äntligen. Men visst, det blir ju inte mer än medelbetyg, eller kanske en stark trea, detta är ju ändå en av de allra bästa böckerna i serien. 388 sidor där jag faktiskt är genuint intresserad av att få veta gåtans lösning, tro det eller ej, efter de stora besvikelser som de senaste sagorna varit.

Patricia Cornwell: Grön död (Norstedts 2015)
(The Bone Bed. 2012)
Rättsläkare Scarpetta får anonym epost innehållande ett filmklipp från en kanadensisk utgrävning för dinosaurieben och ett foto på ett avkapat öra. Paleontologen Emma Shubert är försvunnen. Vem har skickat filen och varför? Vems är örat? Var är Emma?

En berusad man faller nedför sin källartrappa och avlider. Hans omfattande skador är dock sådana att han inte kunnat få dem av fallet i källaren. Mysko. Det hela är kanske inte en olycka? Har mannen dött eller fått stryk nån annanstans? Av vem och varför?

En räddningsaktion för en stor havssköldpadda som fastnat i en fiskelina avslöjar en lika fastsurrad död kvinna. Vem är hon?

Stenrike Channing Lott är misstänkt för mord på sin hustru. Det är dock ingen som vet om hon är död, kvinnan är bara försvunnen.

Det mesta av ovanstående hänger samman och någon okänd kontrollerar situationen och manipulerar somligt så att Pete Marino framstår som den skyldige. Scarpetta blir grillad i rätten och det ser ut som att det finns nån som läcker hemligheter i hennes närmsta team. Men är det spännande det här, nej tyvärr inte. Scarpetta, Marino, Benton och Lucy gör sitt bästa för att missförstå varandra, störa varandra, ha hemligheter för varandra, det är liksom något som skaver i de här relationerna. Det blir lite avundsjuka, otrohetsmisstankar och mer så att tempot i brottsutredningarna ska gå ned och allt bli lite tjatigt och tjafsigt så att alla inblandade skall må riktigt eländigt.

Förra boken Röd dimma var helt okej, rentav bra i jämförelse med väldigt många andra föregående, men det visade sig vara en tillfällig topp. Det här är ett steg tillbaka igen. Kanske inte riktigt så trist som förrförra boken, men inte heller så bra som den förra. Betyget här är väl 2,3-2,5 nånstans, så inte mycket att skryta med. Det finns väl en förklaring till att detta verkar vara den sista till svenska översatta Scarpetta-boken trots en mängd fler skrivna. Det är tydligen inte bara jag som tröttnat och gett upp om serien. 369 sidor.