Patricia Cornwell: Scarpetta (Norstedts 2010)
(Scarpetta. 2008)

Det blir spännande på sidan 420 och ett tiotal sidor därefter men inte får det mig att överväga något annat än sämsta tänkbara betyg på de här 442 sidorna. Detta är en synnerligen trist, händelsefattig bok med spretande sidospår som inte leder någonstans och är helt irrelevanta för själva huvudberättelsen. Cornwell måste ha fått betalt per ord för detta känns mer än lovligt tjatigt och segt och kunde gott ha fått vara flera hundra sidor kortare.

Det handlar om skor, teckensnitt, obduktioner av kändisar, djurhandlare, Marilyn Monroes död, datorer, rättsmedicinska undersökningar och mer. Vi har rättsmedicinare, läkare, poliser, FBI, advokater och fler i röran. Mycket lite känns det minsta spännande att ta del av, tyvärr.

Nåväl, baksidestexten handlade om ett mord och en mördare och det var den storyn som lockade mig till läsning. Dvärgen Oscars kortväxta flickvän har mördats. Nu uppsöker han själv frivilligt Bellevuesjukhuset och får en plats på deras fängelseavdelning. Han vägrar att prata med någon annan än Kay Scarpetta.

Och nu är frågan om Oscar är en psyksjuk mördare eller en stackars oskyldig pojkvän. Han har svar på alla frågor som ställs och de skador han uppvisar säger han sig ha fått i bråk med den verklige förövaren. Men talar han sanning eller ej? Ja, det är frågan och visst verkar det här rätt så spännande?

Nå, efter typ 400 sidor har läsaren egentligen inte fått veta ett dugg mer i den här frågan. Det har som sagt varit de här sidospåren, den här enorma utfyllnadsmassan, som varit i fokus hela tiden. Suck. Vilken besvikelse!

Överväg att läsa Scarpetta endast om du redan läst (och gillat!) flera andra böcker i serien och är bekant med huvudpersonerna, deras inbördes relationer och de senaste händelserna. Fast inte ens då kan jag rekommendera dig att lägga tid på den här boken för den är verkligen trist!