Patricia Cornwell: Sista utvägen (Norstedts 2002)
(The Last Precinct. 2000)

Det här börjar bara timmar efter de händelser som avslutade förra boken, Mörkrets makt. Varulven är infångad, Scarpetta är chockad, har brutit armen men är vid liv. Hennes bostad är en brottsplats, invaderad av poliser som samlar bevis och stökar till.

Scarpetta är uppriven och tar sin tillflykt till gamla vännen dr Anna Zenner. Där sitter hon sen och pratar, gråter, sover, beklagar sig över att livet är besvärligt under ca 180 sidor. Därpå följer 50 sidor där Scarpetta tittar på ett videobandat förhör med Varulven, där han förstås nekar till alla de mord han anklagas för. Tvärtom börjar det istället framkomma misstankar om att rättsläkare Kay Scarpetta är den som mördat polischefen Diane Bray.

Scarpettas liv börjar synas i sömmarna från alla håll och hennes tillvaro blir än mer outhärdlig. Det är också ett ord som passar ganska hyfsat på hela den här boken. Jag väntar på att något intressant skall hända eller att boken skall ta slut. Ingendera inträffar. Är det inte typiskt att den hittills längsta boken i serien (502 sidor) också är den minst spännande? Detta är omåttligt segt och trist fram till sida 480 då det blir rejält spännande men bara i ungefär 8 sidor. Sen är det inte mycket kvar av boken och jag kan äntligen välja mig en förhoppningsvis bättre bok att läsa.




Patricia Cornwell: Flyg fula fluga (Norstedts 2005)
(Blow Fly. 2003)

Redan efter 30 sidor är jag inne i kapitel 7. Cornwell har klämt in hela 124 kapitel på totalt 451 sidor. Det känns bums att detta blir en annorlunda Scarpetta-bok. Tempot är högt och storyn hoppar raskt mellan olika huvudpersoner läsaren lärt känna i serien tidigare. Det är upplagt för stor spänning.

Jean-Baptiste Chandonne, även känd som Varulven, sitter i fängelse i Texas. Därifrån fifflar han för att locka Kay Scarpetta till sig. Han vill att just hon skall vara den som ger honom den dödande sprutan nu när datum är satt för hans avrättning. Fast dessförinnan planerar han förstås för sin rymning!

Scarpettas systerdotter Lucy jobbar för Sista Utvägen och funderar kring hur hon skall komma undan efter det mord hon tänker utföra.

I Louisianas träskmarker gömmer sig Jay Talley och Bev Kiffin (som tillsammans i slutet av förra boken nästan lyckades döda Kay och Lucy). Nu kidnappar de unga kvinnor som Jay våldför sig på innan han lämnar dem till krokodilerna.

Pete Marino håller på att förgås av den hemlighet han bär på och saknaden efter Kay. Kay Scarpetta själv har ju lämnat jobbet som rättsläkare i Richmond och bor i Florida. Och så kommer en gammal bekant tillbaka från de döda. Ja, här är det saker på gång lite varstans i Amerika och det är fullt upp för alla utom egentligen Kay själv.

Men vad blir det av det hela? Tyvärr inte mycket. Så fort kapitlen handlar om Kay Scarpetta försvinner spänningen och det blir tjatigt, pratigt och segt. Spänningen som byggdes upp i början faller platt eller försvinner allt eftersom boken fortsätter. Slutuppgörelsen med galningarna är över på en sida och självklart slutar det så att en fortsättning är oundviklig. Upp som en sol, ned som en pannkaka. En stor besvikelse efter den lovande inledningen.




Patricia Cornwell: Dödligt spår (Norstedts 2006)
(Trace. 2004)

Vid rättsläkarstationen i Richmond, Virginia, där Kay Scarpetta en gång varit chef, härskar numera dr Marcus, en synnerligen impopulär liten man. Nu ser han en ny möjlighet att slippa undan arbete och samtidigt djävlas lite med Scarpetta som han inte gillar alls, trots att de aldrig träffats! Han ringer helt sonika upp henne och ber om hjälp.

En 14-årig flicka har mystiskt dött och mäktiga krafter utöver påtryckningar om en snar lösning... Dumsnäll och som alltid med offrets bästa för ögonen ställer Scarpetta självklart upp. Hon och Pete Marino reser tillbaka till gamla bekanta trakter och ömsom både retar upp och charmar folk i gammal god stil. Rätt snart försvinner dr Marcus ut i periferin allt eftersom det blir Scarpetta och hennes forna medarbetare som snokar vidare. Den unga flickan är självklart mördad och nu gäller det ”bara” att infånga förövaren.

På annat håll kämpar FBI-profileraren Benton och Scarpettas systerdotter Lucy med att finna den man som brutit sig in hos Lucy och överfallit hennes vän och nya kollega Henri. Efter bra många sidor verkar det inte bättre än att det ser ut att vara en och samma person Kay och Lucy söker... en man med ett horn i sidan till dem båda... 441 rätt spännande sidor, stark trea kan det få bli i betyg.




Patricia Cornwell: Rovdjuret (Norstedts 2007)
(Predator. 2006)

Precis som i en del tidigare böcker i serien följer vi flera personer på olika håll. Kay Scarpetta är chef för ett rättsmedicinskt institut i Florida och är involverad i en utredning som rör ett mordfall i Massachusetts. Offret, en ung kvinna som blivit sexuellt utnyttjad och torterad, har märkliga tatueringar i form av handavtryck på sin kropp.

Rättspsykiater Benton Wesley jobbar med forskningsprojektet Predator i vilket han undersöker reaktioner och kännetecken i de främre delarna av hjärnan hos aggressiva personer. Nu berättar mördaren Basil Jenrette att han mördat många fler än någon trott och börjar avslöja detaljer om en familjs mystiska försvinnande. Rättsmedicinska institutets chefsutredare Pete Marino börjar kolla upp det hela. Ja, lite halvhjärtat i alla fall. Han åker mest omkring på sin stora motorcykel och är sur och vresig. Kanske kan det bero på att någon på rättsmedicinska institutet har hackat datasystemet och fått kännedom om alldeles för många hemligheter.

Scarpettas systerdotter Lucy bär på en sådan stor hemlighet. Nu sörjer hon mest vännen Johnny Swifts död. Varför skulle han ha tagit livet av sig? Hm, det kanske var mord? Skit samma egentligen, han är död, tänker Lucy och ger sig ut på krogen. Hon får med sig Stevie hem och de har sex. Stevie har konstiga tatueringar på kroppen, i form av handavtryck...

401 sidor far förbi i ett raskt tempo. Det händer saker lite överallt, somligt hänger samman, annat inte. Det bjuds på ett par överraskningar och måttlig spänning.




Patricia Cornwell: De dödas bok (Norstedts 2009)
(Book of the Dead. 2007)

Vi är någonstans tillsammans med en galning och hans gisslan och bokens 6-7 första sidor är riktigt spännande. Det visar sig snart att galningen och hans gisslan befunnit sig i Rom och att det nu är fråga om ett ouppklarat mord. Offret är Drew Martin, en ung amerikansk tennisstjärna som befunnit sig på Italiensemester. Kay Scarpetta och ex-FBI-profileraren Benton Wesley reser till platsen för att hjälpa polisen med utredningen. Ja, och det var väl ungefär så långt boken var intressant. Spänningen fanns där på de inledande sidorna, försvann sedan och kom aldrig mer igen.

Visst söker man efter en tokig mördare men Cornwell vräker på med hela sitt persongalleri och snart känns mordet på tennisstjärnan klart underordnat. Hur skall det gå för Pete Marino som träffat en ny kärlek? Hur mår Scarpettas systerdotter Lucy? Kan förhållandet mellan Benton och Kay verkligen fungera? Och så tar den manodepressive psykiatern Dr Self alltmer plats i berättelsen med sitt outsinliga hat mot Scarpetta och sina skumma planer. Planer ja, ja vad är det Shandy Snook har för planer för Marino? Och sekreteraren Rose, vad är det med henne? Och begravningsentreprenören Meddick…och….. osv.

Ja, berättelsen är tyvärr väldigt trist i långa partier, somligt är rörigt, annat bara ointressant. Jag läser vidare bara för att, ja man vill ju veta hur det skall gå, men det är alldeles för lätt att lägga boken ifrån sig för den är föga medryckande. Och då blir det såklart riktigt svårt att komma in i den igen.

Efter dryga tiotalet romaner känner man ju karaktärerna och vill se hur det går i deras liv, men nu börjar jag verkligen tröttna på Scarpetta-serien. Det hela är för enformigt och eländigt på ett tråkigt sätt. Jag hoppades på något riktigt bra baserat på en tuff titel och ett häftigt bokomslag men jag vill inte ge mer än betyget två för de här 419 sidorna. En besvikelse.