Patricia Cornwell: Den osynlige (Norstedts 1998)
(Postmortem. 1990)

På svenska även utgiven under titeln Post mortem.
Flera kvinnor har fallit offer för en seriemördare som våldfört sig på dem på värsta tänkbara sätt. Rättsläkaren Kay Scarpetta har fått ta hand om kvarlevorna och försöker nu finna ledtrådar som kan avslöja mördaren. Men det är ont om sådana, mördaren är inte bara grym, han är listig också. Polisen med överkonstapel Marino i spetsen står till en början maktlösa. När så någon liten ledtråd tittar fram ger sig Scarpetta och Marino ut på jakt.

Men Scarpetta har inte bara en mördare emot sig, någon på hennes eget laboratorium försöker sabotera utredningen. Vem och varför? Och är det en annan person eller är denne sabotör också mördaren?

Det var med stor nyfikenhet jag tog mig an min första Cornwell-roman. Jag har hört mycket gott om Scarpetta-serien och upplagorna och försäljningssiffrorna talar väl sitt eget språk. Men jag måste säga att det här var en besvikelse. Det var varken så spännande eller hade det driv jag väntat mig. Kanske hade jag satt förväntningarna väl högt men Den osynlige sticker inte ut från mängden av deckare där man jagar seriemördare. Kanske blir det bättre i framtida böcker, när både Cornwell och Scarpetta blivit varma i kläderna och växt i sina roller. Nu är det medelmåttigt. 299 sidor.




Patricia Cornwell: Indicier (PAN Norstedts 1999)
(Body of evidence. 1991)

Beryl Madison skriver böcker. Sedan en tid tillbaka är hon förföljd. Någon okänd spionerar på henne och ringer hotfulla telefonsamtal. Beryl lämnar Richmond, Virginia och flyr till Key West. Där sitter hon och skriver på en ny bok och är fri från den okände förföljaren. Så en dag återvänder hon hem och två timmar senare är hon död, mördad. Bevis tyder på att Beryl bjudit in sin mördare och därefter larmat på sin bostad.

En tid senare hittas författaren Cary Harper död. Och därefter hans syster. Hos syskonparet har Beryl tidigare bott. Rättsläkare Kay Scarpetta börjar tillsammans med kommissarie Marino att nysta i utredningarna. Snart är Scarpetta anklagad för att ha stulit Beryl Madisons värdefulla sista manuskript och involverad i ett nytt komplicerat förhållande med den före detta pojkvännen Mark som verkar dölja hemligheter. Och så börjar mördaren att komma henne allt närmare.

Det här är den tredje Cornwellboken jag läser och jag är fortfarande inte imponerad. Det mesta har hittills varit en deckare enligt standardmall 1a: Först ett mord. Därefter kommer den undersökande förövaren allt mer inpå livet och är snart den som själv skall bli mördarens nästa offer. Men så ordnar sig allt på slutet. Så även här förstås. 341 sidor.




Patricia Cornwell: Allt som återstår (PAN Norstedts 1999)
(All that Remains. 1992)

Under nästan en treårsperiod har unga par försvunnit och först efter en lång tid hittats döda. Döda i ett sådant skick att kvarlevorna inte kunnat avslöja dödsorsak eller efterlämna andra viktiga ledtrådar. Mord i någon form är självklart men någon mördare har aldrig infångats. Nu, efter 8 personers försvinnande och död, saknas ytterligare två; Deborah Harvey och Fred Cheney.

Eftersom Deborah är dotter till en av landets mäktigaste kvinnor blir pådraget stort och kraven på utredarna stora. Lokalpolisen Pete Marino kommer ingenstans och ej heller FBI:s Benton Wesley. Dagarna går utan framsteg. Kan det röra sig om kidnappning för att sätta press på Debbies mamma? Nix, till slut hittas ungdomarna i skogen, lika döda som åtta andra offer före dem. Rättsläkare Kay Scarpetta hittar ett kulhål i flickan, men i övrigt inga ledtrådar. Desperationen hos offrens föräldrar är stor, frustrationen över att ingen häktas likaså. Pete Marino och Kay Scarpetta går egna vägar och försöker lösa mysteriet och då retar man upp FBI. Snart snackas det om en mörkläggning, undanhållande av bevis, utplacering av falska ledtrådar och det blir än mer jobbigt för alla inblandade.

Hela boken är på 288 sidor. När det är runt 30 sidor kvar dyker skymten av en misstänkt upp, men alla misstankar, oviljan att berätta sanningen för varandra och bristen på bevis gör att det går som det går... Måttligt spännande berättelse där huvudpersonerna mest driver runt och pratar med varandra och personer som kan tänkas sitta på minsta lilla information. 288 sidor.




Patricia Cornwell: Kuslig likhet (PAN Norstedts 1999)
(Cruel and Unusual. 1993)

Jag ger Cornwell chans på chans att visa sig vara en suverän författare, men hon fortsätter att göra mig besviken. Jag förstår bara inte hur hon kan ha blivit så hyllad och framgångsrik. Det är precis att det här kan anses vara en ordinär deckare. För inte sticker det ut från mängden, det gör det bara inte.

Ronnie Joe Waddell har suttit 10 år i finkan för ett brutalt mord. Nu är det dags för avrättning i elektriska stolen. Hans kropp kommer så till Kay Scarpettas rättsläkarstation och jodå, Waddell är nu verkligen död. Så påträffas 13-årige Eddie död vid en container och mordet bär uppenbara likheter med det som Waddell begått för 10 år sedan. Men Waddell är ju död. Fler mord sker och fingeravtryck pekar återigen för att Ronnie Joe Waddell fortfarande lever och njuter av att ta livet av folk.

Samtidigt beter sig Scarpettas kollegor synnerligen mystiskt åt och snart är det rättsläkaren Scarpetta själv som är misstänkt för brott! Tack och lov för polisman Marino och systerdottern Lucy som är en datahacker utan like. Och beskrivningarna för hur man knäcker lösenord och spårar dataintrång, kan man finna textstycken mer trista att läsa? 359 sidor.




Patricia Cornwell: Kroppsspråk (PAN Norstedts 1999)
(The Body Farm. 1994)

11-åriga Emily hittas mördad och alla tror att gamle bekantingen Temple Brooks Gault härjar igen. Det var ett tag sen sist, men det här mordet bär i stort alla tecken på att Gault slagit till på nytt.

Rättsläkare Kay Scarpetta har knappt mer än anlänt när en utredande polisman påträffas död i sin bostad. Uppenbarligen en självförvållad olycka, men jösses, mannen var iklädd damunderkläder och uppspänd i någon typ av sexsele i taket. Att han hade sådana böjelser anade ingen. Så segnar en annan polis ned i hjärtinfarkt. Snart finns det inga brottsutredare kvar på den lilla orten men Gault skall man ha fast den här gången. Och vissa underligheter man funnit hemma hos den döde polismannen måste få sin förklaring.

Under tiden har Scarpettas vän polisman Marino personliga problem och tappar helt sugen. För mycket alkohol håller på att få honom på fall. Scarpetta kärar ned sig i gifte FBI-agenten Benton och sådant gör inte Marino gladare. Han har ju alltid haft ett gott öga till vår huvudperson. Scarpettas systerdotter Lucy lever annars livets glada dagar på praktik hos FBI. Nåja, det är till dess att någon försöker sätta dit henne för stöld av topphemligt material och det ser ut som om hon skall bli kickad...

Ja, det är sannerligen fullt upp för Scarpetta, men boken spretar iväg åt alla möjliga håll. Det är lite Marino, en portion Benton, ett par delar Lucy, lite eget liv, mördaren Gault, fallet Emily, döda och skadade poliser och annat som pockar på uppmärksamheten. Jag får inget riktigt grepp om boken och den griper å andra sidan inte riktigt tag i mig. Tyvärr dröjer det verkligen länge innan något riktigt spännande inträffar. Men avslutningen är verkligen vass. Och överraskande. Avslutningen är helt klart värd högt betyg, men då större parten av boken dessförinnan håller låg klass kan det bara bli betyg under medel. Sorry. 326 sidor.