Suzanne Collins: Hungerspelen (Bonnier Carlsen 2009)
(The Hungergames. 2008)

Wow, vilken bok! Spännande från start, gripande, grym, synnerligen otäck. Barn som mördar barn, usch.

Vi befinner oss några år in i framtiden. Det som finns kvar av det som en gång var USA och Kanada på den nordamerikanska kontinenten utgör nu landet Panem, indelat i 13 olika distrikt. Vart och ett av dem huvudsakligen specialiserade på varsin verksamhet, gruvdrift, textilindustri, spannmålsproduktion osv. Invånarna i de olika regionerna hålls väl åtskilda från varandra. Elstängsel och beväpnade vakter ser till att befolkningen håller sig på sin plats. Media är hårt kontrollerade och sänder i stort bara nyheter om hur bra alla har det.

Distrikt 1 anses vara det finaste av dem alla, det rikaste. I t.ex. distrikt 12 är hungern, som på många, många andra håll, mycket stor. Folk är fattiga, de svälter och det dagliga livet är en kamp för överlevnad. Tjuvjakt är nödvändigt för att kunna mätta familjens munnar, men är å andra sidan belagt med dödsstraff… Distrikt 13 sägs förresten vara utplånat av giftbomber som den styrande regimen låtit släppa över området på grund av att invånarna skall ha försökt protestera mot landets ledare. Det behöver väl inte sägas att det är presidenten som styr och ställer med järnhand?

I Panem står årets största TV-händelse nu i fokus, Hungerspelen. Det kommer att vara två tävlande från varje distrikt och allt kommer att direktsändas på TV över hela landet. Bara en kan vinna.

Det är med högst blandade känslor folk tittar på tävlingen. Det är förvisso spännande (och blodigt) men samtidigt infinner sig en obehaglig klump i magen. Hungerspelen liknar inget annat man tittat på eller deltagit i. Deltagandet är nämligen inte frivilligt. Namnen på alla barn och tonåringar i respektive distrikt läggs i urnor från vilka sedan ett pojk- och ett flicknamn dras. Och vips så är man utvald och anmäld!

Det hela är så djävulskt grymt uträknat att barnen i särdeles svåra tider har möjligheten att, i utbyte mot en gnutta extra mat till sig själv eller familjen, få sitt namn skrivet på två eller flera lappar i urnorna och således öka sannolikheten för att de skall få delta. Ja, här handlar det alltså om att skiljas från sina nära och kära och riskera livet. I Hungerspelen kommer alla utom vinnaren att dö! Om tävlingsområdets fällor, odjur, sankmarker, hetta, giftiga växter etc. inte tar livet av dig är tanken den att de tävlande skall mörda varandra. Allt alltså på bästa sändningstid.

Nu är det flickan Katniss från distrikt 12 som tillsammans med en kille som heter Peeta som skall representera regionen i tävlingen. Katniss har just anmält sig som frivillig. Det var tyvärr hennes lillasysters namn som blev draget. Nu tar hon systerns plats…

304 riktigt, riktigt, riktigt spännande sidor!




Suzanne Collins: Fatta eld (Bonnier Carlsen 2010)
(Catching Fire. 2008)

Ett fräckt drag av en desperat Katniss tvingade fram en hastig regeländring i Hungerspelen och det korades två vinnare i den senaste tävlingen, Katniss och Peeta från distrikt 12! Nu är de firade hjältar på hemmaplan, kan flytta med sina familjer till finare kvarter och behöver inte svälta längre. En vinnare i Hungerspelen skall ha det väl förspänt resten av sitt liv! Någon riktig kärlek mellan Katniss och Peeta blev det dock aldrig, den delen var ju bara ett spel för kamerorna under tävlingen.

Självklart kan dock inte alla älska vinnarna; familj, släkt och vänner till de tävlande från andra distrikt sörjer såklart. Katniss sätt att sätta sig upp mot spelets regler har dock blivit ett slags symbol för en gryende revolt, en protest mot överheten. Sakta, sakta börjar Panems invånare att ifrågasätta regimen…

Då hör presidenten av sig och kräver äkta kärlek av Katniss och Peeta, annars… Katniss gör sitt bästa men det är inte nog. De styrande gör som de vill och tvingar in alla tidigare vinnare i Hungerspelen igen. Ah…

Efter den fantastiska första boken i serien kan betyget bara gå åt ett håll och det gör det. Berättelsen på 319 sidor är fortfarande spännande, gripande, otäck och med några överraskningar, men inte riktigt i samma grad som del ett. De 75:e Hungerspelen tar sin början på allvar först drygt tvåhundra sidor in i boken så dessförinnan är det segerturné, vardagsliv och förberedelser. Dessa bitar är ju inte fullt så spännande som själva kampen på liv och död men det hela slutar så galet dramatiskt att det är omöjligt att inte vilja läsa del tre.




Suzanne Collins: Revolt (Bonnier Carlsen 2010)
(Mockingjay. 2010)

I den tredje och avslutande delen i Hungerspelstrilogin råder kaos i landet Panem. Distrikt 12 har blivit utplånat, sönderbombat av president Snow. Att lilla Katniss återigen skulle överleva Hungerspelen var en missräkning från organisatörernas sida. Nu ombeds Katniss dessutom bli revolutionens ansikte utåt. Kan hon måhända få folket i de olika distrikten att göra uppror mot regimen?

Kan hon lyckas störta landets president? Det ser ut att bli ett måste om hon skall lyckas frita vännen Peeta som verkar hållas fången, torterad och hjärntvättad hos fienden… Går det ens att rädda Peeta eller är han förstörd bortom räddning? Och vad är det nu hon verkligen känner för de båda pojkarna i hennes liv, Gale och Peeta? Det hela är komplicerat…

Här kommer 329 nya sidor som tyvärr blir ytterligare något lite mindre spännande än föregående titlar. Action finns det förvisso gott om men det är inte riktigt samma drag i storyn. Nu är ju Katniss dessutom inte ensam om att strida utan har både vänner och en hel arme av revolutionärer runt sig. Men, för all del, nog bjuds det på såväl spänning och tragik som överraskningar. En del bitar inne i boken känns en aning sega och som en transportsträcka men när allt närmar sig slutet knyts allt ihop riktigt, riktigt bra.

Det blir ett helt okej slut på en spännande bokserie. Sista delen får medelbetyg, varken mer eller mindre.