Harlan Coben: Den oskyldige (Forum 2006)
(The Innocent. 2005)

Nä, nu har den gode Coben tjatat sönder det här konceptet. Den ena storyn blir allt mer otrolig än den föregående och nu slutar man snart överraskas av överraskningarna, man vet liksom att ingen kommer att tala sanning eller vara den gode eller onde person som de ger sig ut för att vara.

Den här gången handlar det om Matt Hunter. Han är 20 år och försöker avstyra ett bråk på en fest. Det slutar med en död kille och att Matt döms för dråp. Tillvaron rasar ihop för både honom och hela familjen. Det blir fyra hårda år i finkan och därefter en tuff tid för att återigen komma på fötter. En gång fängelsekund, alltid en brottsling verkar omgivningen tycka.

Så ligger ”olyckan” 9 år tillbaka i tiden, nu är det livets glada dagar för Matt. Han är gift med den vackra Olivia, de väntar barn och de planerar att köpa hus. Hustrun far iväg på tjänsteresa och så piper Matts mobiltelefon till. Avsänt från fruns mobiltelefon får han nu en bild på en flinande man, en fullständig främling. Vem? Varför? En stund strax därefter får han en kort suddig videofilm som utan tvekan är filmat på ett hotellrum och in i bilden kommer han hustru iklädd finklänning och blond peruk... Vad tusan är detta?

Blanda ihop Matts förvirring och sökande efter en hustru som försvunnit, med en död nunna, stripteasedansöser, FBI-agenter, ett par poliser, en vacker kvinnlig privatdetektiv och Cobens obligatoriska paranoia och överraskningar och du får en inledningsvis rätt spännande bok, som glider över till något slätstruket, överdrivet och förstås fullkomligt otroligt som knappt ens är spännande längre. Medelbetyg som går åt det svagare hållet. 394 sidor.




Harlan Coben: Den enda lögnen (Forum 2007)
(The Woods. 2007)

Paul Copeland är på läger och där finns tjejen han gillar, Lucy Silverstein, samt Margot, Doug, Gil och Pauls syster Camille till exempel. Snart finner man Doug och Margot brutalt mördade. Gil och Camille försvinner spårlöst och är förmodligen döda de också. En Wayne Steubens döms mot sitt nekande för mord på alla fyra ungdomarna, trots att två inte kommit till rätta. Familjen Copeland blir sig inte lik igen. Mamman lämnar maken och Paul, och pappan lägger många år på att ge sig ut i skogen igen för att förgäves gräva efter dotterns kvarlevor. Någongång, någonstans måste Camille komma till rätta. Men icke så. Det går 20 år och Gil och Camille är fortfarande försvunna och nu har även Pauls pappa dött. Paul är ensam kvar och ingen vet vad som verkligen hände den där dagen i skogen...

Nutid: Paul Copeland jobbar som chefsåklagare. Han företräder unga strippan och ensamma mamman Chamique som fått ett jobb på en studentfest. Efter sin strippshow blir hon våldtagen av två rika collegegrabbar. Fallet är solklart, pojkarna är hur skyldiga som helst. Försvaret hävdar förstås att tjejen var med på det hela, och -kom igen- vem skall man tro mest på, en ung tjej som försörjer sig på att strippa eller två uppenbart skötsamma skolkillar? Åklagaren Copeland får vissa bekymmer då pojkarnas mäktiga fäder börjar rikta hot mot honom. En liten slant till flickan så är väl saken glömd? Ärendet pågår som bäst när polisen hör av sig och vill att Copeland skall identifiera en nyss avliden. På bårhuset ligger Manolo Santiago, en man i Copelands egen ålder, skjuten två gånger i huvudet. Copeland känner genast igen honom. Det är den saknade Gil Perez som försvann tillsammans med hans syster för 20 år sedan! Vad har hänt? Var har han varit hela tiden? Vad hände för så länge sedan? Lever kanske systern Camille också? Copeland börjar varva åklagararbetet med en egen undersökning om de gamla lägerhändelserna. Han måste åter ta kontakt med tjejen, numera kvinnan, som han var så tänd på då och som han inte sett på så länge, Lucy Silverstein.

Men Lucy Silverstein finns inte längre, nu är hon professor och kallar sig Lucy Gold. Hon har också försökt glömma det som var och gå vidare, men undrar själv lik förbaskat vad som egentligen hände. Nu sitter hon och läser studentuppsatser skrivna på ett fritt tema och det hon läser sänder kalla kårar nedför hennes ryggrad. En anonym uppsats beskriver med ganska god detaljrikedom livet på lägret och det som hon själv varit med om för 20 år sedan. Någon verkar veta... Någon har sett...

Så långt, så bra. Spännande, mystiskt. Precis som inledningen på alla Cobens böcker. Sen blir det en lång räcka förhör och käftande med vittnen och misstänkta i domstolen rörande våldtäkten, nästan som en bok skriven av John Grisham. Och sen sammanstrålar Paul och Lucy och försöker få veta vad som skedde den där dagen på sommarlägret. Lever Pauls syster? Och i stället för att ta sig och bli än mer spännande och mystiskt blir det högst medelmåttigt. Hur kan det bli annat när precis alla döljer hemligheter, tiger som muren eller babblar fram uppenbara fejk-storys. Snart blir man inte överraskad av överraskningarna, man vet att ingen är att lita på. Frågan är bara hur många vridningar och vändningar i storyn som Coben kan hinna med på 382 sidor. Har du läst en bok har du läst dem alla, men å andra sidan, gillar du en kommer du att uppskatta dem allihopa, så även denna.




Harlan Coben: Släpp inte taget (Forum 2009)
(Hold Tight. 2008)

Slutet är kanske inte riktigt lika bra som boken i övrigt. Det är svårt att förklara men jag känner både ”jaha, var det inte mer än så här?” och att det hela blev lite för otroligt, samtidigt. Fast det är kanske så det är med Cobens sätt att skriva sina romaner; det är alla mysterier och hemligheter, ovissheten, alla obesvarade frågor som driver berättelsen framåt och ökar på spänningen. När sedan allt skall knytas ihop i slutet, när hemligheterna avslöjas, alla gåtor får ett svar osv. så kan det helt enkelt inte fortsätta att vara lika spännande, man har nått klimax och nu går tempot ner, spänningen lägger sig. Det är synd att det blir så, att det hela måste ta slut, för jag hade gärna sett att detta var fantastiskt precis hela vägen, till allra sista ordet. För Släpp inte taget är verkligen riktigt, riktigt bra och synnerligen svår att lägga ifrån sig. Jösses så hemskt och eländigt allt är...

Familjen Loriman lider. Deras son Lucas behöver desperat en njurtransplantation men någon njure som matchar honom perfekt verkar inte gå att hitta.

Familjen Hill har just förlorat sonen Spencer. Tonåringen har tagit livet av sig på skolans tak.

Guy Novaks unga flicka Yasmin har blivit retad av sin egen lärare och nu har hela skolans alla elever fortsatt mobbandet.

Nash är en synnerligen grym mördare och hans följeslagare Pietra är minst lika otäck. Hon är med och lurar Nashs kvinnliga offer i fällan…..

Och så bokens huvudpersoner, familjen Baye; pappa Mike, mamma Tia, storebror Adam och lillasyster Jill. Här har Adam förändrats sedan vännen Spencer dog. Sina tidigare intressen har han nu helt slutat bry sig om, Adam tillbringar allt mer tid vid datorn eller borta från hemmet och mamma och pappa får ingen kontakt med grabben. Hur skall de kunna närma sig sin son?

Jodå, de finner på råd. I det moderna informationssamhället finns det teknik för smidig övervakning. De installerar hemliga spionprogram i sonens dator för att kunna läsa hans mail och chat-inlägg och se vilka hemsidor han besöker. Det de finner är saker som inte alls gör dem lugnare till mods……. Strax därefter försvinner Adam……..

Och mot slutet knyter alltså Coben ihop allt ovanstående.

Ahh, det här är bara så grymt spännande. Hur långt är du beredd att gå för att skydda dina närmaste? 362 sidor som både räcker länge och flyger förbi i ett rasande tempo, snudd på perfekt.




Harlan Coben: För evigt dömd (Forum 2011)
(Caught. 2010)

Efter Cobens utmärkta berättelse Släpp inte taget har jag höga förväntningar på den här boken. Baksidestexten verkar utlova en spännande historia och omslaget pryds av beröm från ansedda tidskrifter. Ah, sådant måste jag börja ta som en varningssignal. När det står att han (författaren) aldrig har varit bättre, att du bara inte kan lägga ifrån dig boken och att om du inte fängslats av Cobens böcker än, är detta romanen som får dig fast, så är det sannerligen dags att ta sig en funderare. Kommer detta verkligen att vara så fantastiskt som det sägs eller är det i själva verket en medioker historia som det måste ”pushas” för lite extra för att den skall sälja? Det är ledsamt, men i mina ögon det sistnämnda som gäller.

Det börjar lovande men blir snart lite överdrivet, lite för präktigt och faktiskt inte så mystiskt eller spännande att det inte går att lägga boken ifrån sig. En högst medelmåttig Coben-bok alltså.

En 17-årig flicka har försvunnit och trots månader av letande och väntan har ingen hört eller sett något. Förmodligen är hon död.

TV-reportern Wendy är ute på pedofiljakt och låtsas vara minderårig på Internet för att locka snuskgubbar. När det sedan är dags för ett möte mellan den unga flickan och mannen, finns där såklart ingen flicka, bara Wendy och ett TV-team som skall avslöja den perverterade mannen på bästa sändningstid…

Nu har socialarbetaren Dan Mercer fått ett samtal från Chynna som ber om hjälp. Dan som gjort mycket gott för stadens utsatta ungdomar har också varit ute på Internet. När han nu skall träffa Chynna får han plötsligt skarpa lampor och TV-kameror i ansiktet och så står Wendy där och anklagar honom för att vara pedofil! Det behövs väl inte sägas att Dan Mercers liv går i spillror där och då.

Wendy drar det hela ett steg vidare och skall få Mercer att erkänna att han dessutom rövat bort den saknade 17-åringen. Som den grävande journalist hon är så skall hon allt snoka reda på sanningen. Så långt allt väl och rätt spännande.

Befolkningen förenas i hatet mot pedofilen som nu ju i rättvisans namn kanske inte är en pedofil alls. Wendy ser dock det hela som ett solklart fall och jagar upp sig något alldeles extra. Dan Mercer förgriper sig på både flickor och pojkar i högst varierade åldrar, ingen går tydligen säker för det monstret. Uh? Här känns det hela lite skumt, är det unga småtjejer, nyblivna tonåringar han går igång på eller halvvuxna 17-åringar? Att ha en förkärlek för hela åldersspannet måste väl ändå vara rätt sällsynt? Och både killar och tjejer..? Ja, här kommer ett exempel på när hysterin tar fäste och det sunda förnuftet är som bortblåst. En del av storyn fortsätter på samma sätt men blir också bitvis rätt präktig. Det är stora frågor som behandlas.

Är man oskyldig tills motsatsen bevisats, eller tvärtom? Om man dömts och avtjänat sitt straff, skall då det gamla dådet vara glömt/förlåtet? Och samma sak om man ber om ursäkt för något och blir förlåten, får händelsen dras upp igen långt senare? Vilket ansvar har media när det rapporteras om dylika fall och undersökningar? Får det vara så att ett illasinnat (och dessutom falskt) rykte som sprids på Internet kan göra folk arbetslösa, utstötta, driva dem att begå självmord? Även sanna fakta, hur mycket kan media sprida och älta dem? Och så vidare…

Här har ju journalisten Wendy tidigt bestämt sig för att Dan är en otäck gubbe som måste spärras in för allas bästa, och så är han kanske inte skyldig. Eller? Ja, snart inser Wendy att hon inte kan lita vare sig på sina egna instinkter eller på folk i sin omgivning. Alla verkar ha sin egen agenda. Sanningen är inte alltid enkel. Allt är inte som det verkar vid första anblicken. Här är det starka krafter i rörelse och gamla händelser som kommer upp till ytan.

Efter 331 sidor är det slut, och slutet har varit överraskande, men bra? Nja, sådär. Inte heller vägen dit var något att direkt fastna för, tyvärr. En besvikelse helt klart, jodå, men som helhet inte så mycket sämre än att betyget svag trea känns rättvist.