Paul Cleave: Djupet (Jentas 2017)
(Cemetery Lake. 2008)

Theodore Tate är inte längre polis utan kämpar på som privatutredare. Hela hans liv rasade samman i den stund hans fru och dotter blev påkörda av en rattfyllerist. Dottern dog, hustrun sitter fullkomligt okontaktbar på sjukhus sedan olyckan. Uppfylld av sorg och ilska dödade han den skyldige och fick honom att försvinna spårlöst...

Nu står Tate i regnet på kyrkogården vid sjön där hans dotter är begravd. Tate är här för en gravöppning och kommer strax att bli dubbelt överraskad. Sjön börjar nämligen bubbla och upp kommer tre tidigare dumpade kroppar, eller det som är kvar av dem. Och i kistan som öppnas ligger någon helt annan än den man väntat sig.

Här skulle man nu kunna tänka sig att Tate tog ett steg tillbaka och lämnade över allt till polisen att utreda, men nej, inte alls. Istället stjäl Tate från de döda och börjar själv försöka snoka reda på offrens identiteter.

Snart misstänker han kyrkans vaktmästare för inblandning i somligt av allt detta. Strax därpå även kyrkans präst, den man som hjälpt honom själv genom sorgearbetet och dotterns begravning. Ja, Tate ägnar sig åt en egen utredning, kommer på kant med flera poliser, journalister och andra inblandade och är snart själv både mordhotad och misstänkt mördare.

Djupet är en rätt konstig titel på den här romanen och originalets Cemetery Lake låter förstås rejält mycket tuffare. Hur som helst är detta en rätt annorlunda mördarjakt med en lika udda fågel i huvudrollen. Theodore Tate, före detta polis, före detta pappa, numera mördare och alkoholist är helt inställd på att skipa rättvisa på egen hand för alla de nya offer som kommer i hans väg. Kan han verkligen lyckas? Kommer han kanske själv att hamna bakom lås och bom?

Djupet är en dramatisk berättelse, mörk och dyster, men rätt spännande. Som första bok i serien om Tate ger den helt klart mersmak. Vart skall det här ta vägen? En mycket stark betygstrea för de här 393 sidorna, typ 3,8 eller mer än så, som då förstås kan avrundas uppåt.




Paul Cleave: Städaren (Jentas 2018)
(The Cleaner. 2006)

Städaren är snubblade nära att få betyget fyra, riktigt, riktigt nära. Det här är annorlunda, fascinerande, spännande. Men knasigt spännande, inte nagelbitarspännande, så tillskruvat originellt att skratten ligger närmre till hands än rysningarna, så något lite känner jag mig faktiskt snuvad på konfekten. Jag var inställd på en galen seriemördare och just nagelbitarspänning, inte riktigt den här skämtsamma tonen, mördarjakten med glimten i ögat, mitt i allt allvar. Men bra är det som sagt, och rejält överraskande annorlunda.

Unge Joe jobbar som städare hos polisen. Som den förståndshandikappade kille han är ser polisen honom som fullkomligt harmlös, en snäll men samtidigt lite dum grabb, inte alltför smart. I den rollen kan han förstås både få se och höra en massa spännande detaljer om pågående polisutredningar på olika håll i polishuset. Som till exempel hur polisen jobbar i jakten på Christchurchkarvaren, killen som våldtagit och dödat minst ett halvt dussin kvinnor. Den mördaren är nämligen städaren Joe och han är allt annat än efterbliven.

Nu är han dessutom förbannad för plötsligt beskylls han för ett sjunde mord. Någon härmar honom, försöker göra hans jobb, ta äran ifrån honom. Det går förstås inte. Snart har Joe räknat ut att mördaren måste vara en polis, frågan är bara vilken...

Den sant mentalt funktionshindrade Sally jobbar också hos polisen, på vaktmästeriet. Hon är mer än en aning förtjust i Joe och en dag inser hon att Joe inte riktigt är den han verkar vara.

Och just vem han är har den mystiske Melissa redan räknat ut. Hon går hårt åt Joe, försöker sig på utpressning och mycket mer...

Detta är 413 sidor överraskande udda seriemördarroman full av den mörkaste av humor. Stark, stark betygstrea. Minst. Så jag tänker om och bjussar på betygsfyran ändå...