Paul Cleave: Djupet (Jentas 2017)
(Cemetery Lake. 2008)
Theodore Tate är inte längre polis utan kämpar på som privatutredare. Hela hans liv rasade samman i den stund hans fru och dotter blev påkörda av en rattfyllerist. Dottern dog, hustrun sitter fullkomligt okontaktbar på sjukhus sedan olyckan. Uppfylld av sorg och ilska dödade han den skyldige och fick honom att försvinna spårlöst...

Nu står Tate i regnet på kyrkogården vid sjön där hans dotter är begravd. Tate är här för en gravöppning och kommer strax att bli dubbelt överraskad. Sjön börjar nämligen bubbla och upp kommer tre tidigare dumpade kroppar, eller det som är kvar av dem. Och i kistan som öppnas ligger någon helt annan än den man väntat sig.

Här skulle man nu kunna tänka sig att Tate tog ett steg tillbaka och lämnade över allt till polisen att utreda, men nej, inte alls. Istället stjäl Tate från de döda och börjar själv försöka snoka reda på offrens identiteter.

Snart misstänker han kyrkans vaktmästare för inblandning i somligt av allt detta. Strax därpå även kyrkans präst, den man som hjälpt honom själv genom sorgearbetet och dotterns begravning. Ja, Tate ägnar sig åt en egen utredning, kommer på kant med flera poliser, journalister och andra inblandade och är snart själv både mordhotad och misstänkt mördare.

Djupet är en rätt konstig titel på den här romanen och originalets Cemetery Lake låter förstås rejält mycket tuffare. Hur som helst är detta en rätt annorlunda mördarjakt med en lika udda fågel i huvudrollen. Theodore Tate, före detta polis, före detta pappa, numera mördare och alkoholist är helt inställd på att skipa rättvisa på egen hand för alla de nya offer som kommer i hans väg. Kan han verkligen lyckas? Kommer han kanske själv att hamna bakom lås och bom?

Djupet är en dramatisk berättelse, mörk och dyster, men rätt spännande. Som första bok i serien om Tate ger den helt klart mersmak. Vart skall det här ta vägen? En mycket stark betygstrea för de här 393 sidorna, typ 3,8 eller mer än så, som då förstås kan avrundas uppåt.

Paul Cleave: Städaren (Jentas 2018)
(The Cleaner. 2006)
Städaren är snubblade nära att få betyget fyra, riktigt, riktigt nära. Det här är annorlunda, fascinerande, spännande. Men knasigt spännande, inte nagelbitarspännande, så tillskruvat originellt att skratten ligger närmre till hands än rysningarna, så något lite känner jag mig faktiskt snuvad på konfekten. Jag var inställd på en galen seriemördare och just nagelbitarspänning, inte riktigt den här skämtsamma tonen, mördarjakten med glimten i ögat, mitt i allt allvar. Men bra är det som sagt, och rejält överraskande annorlunda.

Unge Joe jobbar som städare hos polisen. Som den förståndshandikappade kille han är ser polisen honom som fullkomligt harmlös, en snäll men samtidigt lite dum grabb, inte alltför smart. I den rollen kan han förstås både få se och höra en massa spännande detaljer om pågående polisutredningar på olika håll i polishuset. Som till exempel hur polisen jobbar i jakten på Christchurchkarvaren, killen som våldtagit och dödat minst ett halvt dussin kvinnor. Den mördaren är nämligen städaren Joe och han är allt annat än efterbliven.

Nu är han dessutom förbannad för plötsligt beskylls han för ett sjunde mord. Någon härmar honom, försöker göra hans jobb, ta äran ifrån honom. Det går förstås inte. Snart har Joe räknat ut att mördaren måste vara en polis, frågan är bara vilken...

Den sant mentalt funktionshindrade Sally jobbar också hos polisen, på vaktmästeriet. Hon är mer än en aning förtjust i Joe och en dag inser hon att Joe inte riktigt är den han verkar vara.

Och just vem han är har den mystiske Melissa redan räknat ut. Hon går hårt åt Joe, försöker sig på utpressning och mycket mer...

Detta är 413 sidor överraskande udda seriemördarroman full av den mörkaste av humor. Stark, stark betygstrea. Minst. Så jag tänker om och bjussar på betygsfyran ändå...

Paul Cleave: Blodets män (Jentas 2020)
(Blood Men. 2010)
Såväl Theodore Tate som Christchurchkarvaren Joe från Cleaves tidigare böcker (Djupet resp. Städaren) finns omnämnda på de här 365 sidorna men alla tre titlarna känns trots det rätt skilda från varandra, inte direkt sammanlänkade i nån serie. Nej, de kan alla läsas fristående från varandra (och läsas bör de!)

Här träffar vi på småbarnsfadern Edward Hunter som tillsammans med sin fru planerar för en flytt, en ny bostad, ett nytt huslån. Tyvärr går allt åt skogen för in på banken stormar ett halvdussin beväpnade rånare och de tar Edwards fru Jodie som gisslan och skjuter sedan ihjäl henne.

Edwards liv rasar samman, och då var det innan Jodie kom in i bilden inte speciellt bra från början. Edward är nämligen son till en mycket omtalad seriemördare, en man som när Edward bara var 9 år åkte in i fängelse för många, många mord på prostituerade kvinnor. Sedan dess har han försökt gå sin egen väg, skaka av sig oket av faderns synder och undvika att ha med honom att göra. Omgivningen har förstås alltid elakt hävdat att Edward som sin faders son kanske, kanske inte har samma mörker inom sig och bara är en tickande bomb, att det bara är en tidsfråga innan han också börjar mörda...

Och så nu, i dessa hemska tider när okända män kallblodigt mördat hans fru, ja då kräver Edward att polisen skall sätta de skyldiga bakom lås och bom. Samtidigt börjar Edward höra en röst inom sig som pockar på uppmärksamhet, som ropar på hämnd, som uppmanar honom själv att ta saken i egna händer.

Edward kämpar mot det monster han kanske också bär på och som tydligen vill ut. Och så rullar saker och ting på av bara farten och kanske är Edward trots allt en blodets man precis som sin pappa...

Det här var blodigt och dystert värre. Usch, stackars Edward. Men spännande är det och hela storyn är skriven så att vad som helst kan hända, det hela kan snabbt ta en överraskande vändning, och gör väl det också. Kanske. Cleave får till en snygg knorr på somligt då och då. Det här var liksom föregångarna inte dumt alls, men kanske att betyget får stanna på 3,5.

Paul Cleave: Se inte tillbaka (Jentas 2021)
(Whatever it takes. 2019)
I grova drag kanske inte så värst nyskapande. En story som den här har man ju sett och läst tidigare. En ensamvarg, en före detta polis, återvänder till en liten håla och träffar gamla kärlekar och kollegor, vänner och fiender. Här sker hemskheter och halva trakten bär på hemligheter. Vår hjälte tänker inte ge sig utan att lösa mysteriet och stoppa skurkarna. Kosta vad det vill…

Men alltså, wow! Vilken spännande saga, den nosar verkligen på mitt allra bästa betyg. Detta är en riktig toppthriller, bara 376 sidor men de flyger förbi och är svåra att släppa. Det känns som att man får action, drama och spänning från en betydligt längre bok och det är ju skickligt författande, eller hur?! Är det spänning du vill åt, läs!

Polisen Noah söker en försvunnen 7-årig flicka och tänker göra det som krävs för att finna henne, även om det så innebär att misshandla och till och med skjuta en misstänkt för att få fram mer information… Noah lyckas rädda flickan men förhållandet med advokathustrun går i stöpet och polis kan han såklart inte fortsätta vara. Han flyr det lilla samhället Acacia Pines och börjar ett nytt liv.

Tolv år senare kommer samtalet som tvingar honom tillbaka till den trakt han lovat att aldrig återvända till. Den nu 19-åriga Alyssa är försvunnen på nytt och löftet han en gång gav att inte låta något hemskt hända flickan måste infrias…

Ja, mer skall banne mig inte avslöjas men som sagt, Noah tänker inte vika ned sig och ge upp. Han är omgiven av fiender från förr och vem som står att lita på i sökandet är oklart… Visst låter det lite som något man sett/läst på annat håll tidigare? Jag lovar dig, här finns överraskande vändningar, dramatik och så mycket hemligheter och hemskheter så det skulle räcka till flera romaner. Bland det bästa jag läst på mycket länge.