Agatha Christie: Mordet på Orientexpressen (Bonniers 1984)
(Murder on the Orient Express. 1934)

Hercule Poirot har varit i Asien när han kallas åter till London. Han sätter högsta fart hem med Orientexpressen. När tåget skall korsa Jugoslavien slår en snöstorm till och tvingar tåget till ett stopp. När morgonen kommer är en av förstaklasspassagerarna död. Han hittas mördad i sin kupé och Poirot får ett mycket klurigt mysterium att lösa trots att förstaklassvagnen bara hade ett dussin resenärer och ingen person kunnat komma in i eller lämna vagnen.

Man hittar en knapp, en piprensare och en näsduk men ledtrådarna pekar åt olika håll. Och kvinnan med den röda kimonon som försvann, vem var hon? Och vart har plagget tagit vägen? Jo, rakt ned i Hercule Poirots bagage... Den store detektiven sätter sig i restaurangvagnen och förhör de misstänkta, sedan låter han de små grå cellerna arbeta.

Boken är på 174 sidor och strax innan den är slut har Poirot såklart presenterat den otroliga lösningen. En mördare är funnen. Eller…? Mordet på Orientexpressen är en av Christies allra största klassiker och som så många gånger förr var jag inte i närheten av att avslöja den skyldige den här gången heller.




Agatha Christie: Varför bad de inte Evans? (Bonniers 1990)
(Why didn’t they ask Evans? 1935)

28-årige Bobby Jones är inte den bäste av golfspelare. På den vackra banan där vid havet får han till en riktig snedträff och bollen far iväg och försvinner. I sökandet efter golfbollen finner Bobby och hans sällskap en man som verkar ha fallit utför branten och brutit ryggen. Mannen är mycket svårt skadad och Bobby hinner precis uppfatta hans sista ord: Varför bad de inte Evans?

Ja, det är öppningen på Christies nya deckargåta. Mannen har naturligtvis inte fallit utför branten utan knuffats men det förstår man såklart inte till en början. Ändå är frågorna många. Vem är mannen? Vad gjorde han här? Vem är kvinnan på fotot han hade i fickan? Vad menade han med Evans?

Ja, det blir Bobby och vännen lady Frances Derwent som börjar snoka i mysteriet. Berättelsen är till en början mycket enkel och lättläst men så fylls det på med misstänkta och det hela blir alltmer komplicerat, nästan så att jag inte kan hålla isär vem som är vem och vem som gjort vad. Det är synd. Här finns opålitliga läkare, utbytta fotografier, iscensatta bilolyckor, drogmissbrukare, kidnappare och lönnmördare, vänner och fiender. Allt ryms på bara 216 sidor och till slut så vet både Bobby och läsaren varför de inte bad Evans……




Agatha Christie: Tragedi i tre akter (Bonnier Pocket 1985)
(The Act Tragedy. 1935)

Det är såklart den belgiske detektiven med de stora mustascherna, Hercule Poirot, som löser mysteriet men till stora delar finns det andra figurer i huvudrollerna.

Det är fest i Sir Charles Cartwrights sommarvilla och ett litet antal gäster är inbjudna. Plötsligt, vid första drinken, faller ortens kyrkoherde till golvet, till synes omedelbart död. Är det mord eller hastigt påkommen sjukdom? Vem skulle väl vilja kyrkoherden något ont? Det spekuleras om gift men en undersökning av glaset visar inga sådana spår… Nej, det verkar saknas både motiv och eventuell förövare. Här föreligger nog inget brott.

En tid därefter, på annat håll, bjuder läkaren Strange på festligheter och i likhet med den fest hos Sir Charles´ som han tidigare gästat, inträffar det dödsfall på nytt. Den här gången är det värden själv som stupar efter bara en klunk av välkomstdrinken. Nu rör det sig om nikotinförgiftning.

När Sir Charles och vännen Mr Satterthwaite får veta att två av deras bekanta nu dött på relativt likartade sätt står det klart, i alla fall för Sir Charles, att båda männen förgiftats, ja, mördats av någon okänd. Herrarna beslutar sig för att finna den skyldige och börjar förhöra sina gamla gäster och bekanta. Den unga Miss Gore som förälskat sig i den mycket äldre Sir Charles gör sitt för att hjälpa till och få finnas i Charles´ närhet, men som sagt, lösningen den kommer såklart Poirot med!

Och han är alldeles förundrad över mysteriet. Aldrig tidigare har han stött på ett motiv för det skedda som detta… Och lika förundrad är jag som läsare. Mycket överraskande kommer förklaringen mot slutet av de 181 sidorna. Berättelsen har tuffat på i sedvanlig Christie-anda men är tyvärr inte speciellt spännande. Poirot finns som sagt i en klart tillbakadragen roll och de tre undersökande är inte tillsammans ens hälften så karismatiska som belgaren… Betyget får för all del bli en trea, men något lite åt det svagare hållet.




Agatha Christie: Den flygande döden (Bonnier Pocket 1988)
(Death in the Clouds. 1935)

Knappt halvvägs in i boken vet jag vem den skyldige mördaren är och hur mordet utförts. Jag är nästintill helt säker. Självklart har jag fel, och fel igen. Vare sig mördarens identitet eller tillvägagångssättet stämde. Haha, det brukar vara så när jag läser Christies böcker.

Här lyfter flygplanet från Paris på väg till London. Innan planet tar mark i England hittar man passageraren på plats nummer 2 död i sätet, uppenbarligen mördad med en giftpil från ett blåsrör. Den avlidna är Marie Morisot, i Paris mer känd som Madame Giselle, en så kallad procentare som gärna lånat ut pengar till behövande men tagit mycket bra betalt för det. Många kan ha velat se henne död, men finns verkligen någon av hennes kunder med ombord?

Privatdetektiven Hercule Poirot har rest med det aktuella planet och även om han själv sovit sig igenom händelserna är han inte sen att ta kommandot och sätter sina små grå celler i arbete. Självklart har han funnit mördaren innan de 204 sidorna är till ända.




Agatha Christie: ABC-morden (Bonnier Pocket 1985)
(The ABC murders. 1936)

Klassiska ABC-morden minns jag som mycket bättre än vad jag nu tyckte att den var, vid en andra genomläsning nästan 30 år efter den första…

Det börjar med att Hercule Poirot via brev får sig tillsänt en utmaning. Den okände avsändaren som kallar sig ABC vill se om Poirot verkligen är så smart som det sägs, Poirot som roar sig med att hjälpa den engelska polisen med kniviga fall där kåren gått bet. Det är Andover den 21:a som är i fokus, skriver den okände.

Ja, vad som helst kan hända precis vem som helst, och förstås var som helst i Andover. Det är naturligtvis helt omöjligt för såväl polisen som Poirot och hans vän Hastings att göra något. Så plötsligt är mrs Ascher i Andover mördad!

Härnäst är det Bexhill-on-sea den 25:e som skall bli platsen för nästa mord… Poirot kan inte förhindra att någon med ett namn på B mördas där också. Sedan Churston den 30:e… Ja, man kan väl inte varna alla som har ett efternamn som börjar på bokstaven C, eller?

Kan mördaren ostraffat jobba sig igenom hela alfabetet eller kommer detektiven Hercule Poirot att kunna stoppa den okände ABC? Kommer ABC till slut göra ett misstag som får denne fast eller kommer Poirot att tvingas se en mördare slippa undan?

Detta varar endast 175 sidor och det hann tyvärr aldrig bli så värst spännande, men nog räcker det till ett hederligt medelbetyg. Poirot är ju ändå Poirot och rätt annorlunda får man ju ändå säga att upplägget är... Första svenska utgåvan kom 1938.