Agatha Christie: Mordet i prästgården (Bonniers 1990)
(The murder at the vicarage. 1930)

Överste Protheroe är inte den mest omtyckte mannen i det lilla samhället St. Mary Mead. Många är de som tycker att mycket skulle bli till det bättre om översten försvann och en dag har det som så många önskat sig blivit verklighet. Översten är död! Det är kyrkoherden själv (och tillika bokens berättare) som finner honom i mördad vid sitt eget skrivbord i självaste prästgården!

In i berättelsen kommer så ortens alla invånare, alla med sina egna hemligheter och tänkbara motiv för att ha tagit livet av den gamle mannen. Här finns den unge konstnären och alla hans beundrare, en arkeolog och hans assistent, kyrkoherden och hans hustru, hemliga kärlekspar, ilskna äkta barn och styvbarn, brottsutredare från polismyndigheten, alla mer eller mindre oskickliga, samt förstås det äldre gardet av skvallrande tanter som förstås ser och hör allt. Allra klokast är lilla miss Marple som nog tror sig veta vem den skyldige är...

Första Christie-boken med Miss Marple i en liten huvudroll är 276 sidor härlig deckargåta som jag inte är i närheten av att kunna knäcka innan lösningen presenteras.




Agatha Christie: Mördande seans (Bonniers 1987)
(The Sittaford Mystery. 1931)

Lilla byn Sittaford är nästan helt isolerad, det har snöat oavbrutet i flera veckor. Kommendörkapten Trevelyan har hyrt ut sin bostad, Sittaford House, till en mor och dotter Willett från Sydafrika och flyttat till grannorten Exhampton. Willets bjuder in till middagar och bridgeaftnar på löpande band. Kvällens möte skall dock komma att bli markant annorlunda mot de föregående, ikväll blir det borddans, en spiritistisk seans, ett försök att samtala med andar.

De inbjudna samlas, rummet mörkläggs och leken förbyts i allvar. Andarnas meddelande är att Trevelyan är död, mördad. Stor chock och oreda i Sittaford House förstås. Trevelyans bästa vän, major Burnaby, ger sig ut i ovädret för att ta reda på hur det står till med saken och tyvärr visar sig meddelandet vara alldeles korrekt. I sin bostad ligger kommendörkaptenen ihjälslagen! Systersonen Jim blir snart misstänkt och inlåst i finkan och hans käresta Emily skyndar med ungdomligt mod, envishet och nyfikenhet till för att snoka reda på sanningen. Hon får sällskap av sin nyfunna beundrare, journalisten Charles och tillsammans och var för sig kollar de upp misstänka och söker bevis...

Och bland de få invånarna på orten finns konstigt nog ingen misstänkt alls. Eller är motivet så dolt i mörker att den verkligt skyldige kan gå fri? Fast å andra sidan kan ju den rätte skurken vara mannen som redan infångats!

Det börjar bra och slutar ännu bättre men däremellan är det en rätt seg utredning som sker över merparten av bokens 243 sidor. Misstankarna pekar inte mot något speciellt håll och allt blir sådär måttligt spännande. Jag får ingen favorit att misstänka eller ens hoppas på som skyldig och alla och ingen berör mig. Stark tvåa förvisso, men inte en av Christies bättre deckargåtor.




Agatha Christie: Badortsmysteriet (Albert Bonniers Förlag 2002)
(Peril at End House. 1932)

Hastings och Hercule Poirot är på semester i lilla badorten St. Loo. De stöter på unga flickan Nick Buckley som är innehavare av den pampiga egendomen End House. Det visar sig att Nick med nöd och näppe klarat sig helskinnad från tre olyckor som inträffat i rask följd.

Hon slår efter en surrande geting och säger farväl. Kvar finns Hastings och Poirot och Nicks hatt, med ett hål i. Det var förstås ingen geting som for förbi utan en kula, ämnad för fröken Buckley. De tre olyckorna är naturligtvis inget annat än misslyckade mordförsök. Poirot börjar hålla ett öga på Nick men det är inte lätt, hon far omkring, sprudlande glad och livfull. Vem kan väl vilja henne något ont?

Nicks kusin Maggie kommer på besök och den dag hon lånat Nicks röda sjal mördas hon. Och vem har velat Maggie något ont? Eller har mördaren tagit fel och misslyckats igen? Poirot grämer sig rejält över sina egna misslyckanden för här ligger han länge, länge flera steg efter den skyldige. Men så kommer slutklämmen och den skyldige blir fast!

Och det är en synnerligen överraskande mördare! Det här hade jag aldrig kunnat gissa. Inte det bästa Christie skrivit och Poirots klaganden över sina egna tillkortakommanden blir nästan tjatiga, men jag övervägde ändå betyg över snittet bara för det snillrika avslöjandet i slutet. Hur kunde hon bara komma på alla dessa otroliga variationer i sina böcker, den goda Agatha? 211 sidor.




Agatha Christie: Miss Marples mysterier (Bonniers 1990)
(The Thirteen Problems. 1932)

Miss Marple har besök av brorsonen och författaren Raymond West, konstnären Joyce, den före detta polismästaren sir Henry, prästen Pender och advokaten Petherick. Det är Raymond som inleder kvällen med att prata om olösta mysterier och snart så är sällskapet fullt upptagna med att presentera olika mysterier de stött på för varandra. Joyce föreslår namnet Tisdagsklubben och lite på nåder får självaste Miss Marple vara med och delta.

Och över ett antal noveller blir det förstås just miss Marple som till allas häpnad kommer upp med den ena lösningen efter den andra. Det handlar om förgiftningar, till synes övernaturliga mord, saknade skatter, falska självmord, blommor som ändrar färg, försvinnande bläck och mycket annat. Efter 6 noveller passerar ett år och Miss Marple befinner sig i ett nytt sällskap även de intresserade av diverse mysterier.

Med osviklig kännedom om den mänskliga naturen blir det såklart Miss Marple som återigen sitter inne med de fyndiga lösningarna. 224 sidor (+3 sidor efterskrift om novellerna) fördelat på 13 noveller. De är i tur och ordning Tisdagsklubben, Astartes tempel, Spanskt guld, Blodet på trottoaren, Motiv kontra tillfälle, Sankt Peters tumavtryck, Den blå geranien, Sällskapsdamen, De fyra misstänkta, En jultragedi, Dödens ört, Mysteriet i Villa Bungalow samt Döden i floden.

Allt förstås lättläst, klurigt, men samtidigt något enformigt i längden. Medelbetyget är dock solklart och Miss Marple en bara såå mycket roligare huvudperson än Hercule Poirot.




Agatha Christie: Tretton vid bordet (Bonnierpocket 1984)
(Lord Edgware Dies. 1933)

Skådespelerskan Jane Wilkinson, även känd som Lady Edgware, har hittat en ny kärlek och är trött på sin man, så trött att hon ofta, högt och ljudligt påtalar detta i olika sammanhang. På ett eller annat sätt är hon absolut tvungen att bli kvitt honom, men han vägrar tydligen att gå med på skilsmässa. Lady Edgware ber självaste Hercule Poirot tala maken till rätta...

Intresserad av denna historia bokar Poirot och hans följeslagare kapten Hastings möte med lorden och får snart veta att han alls inte motsätter sig en separation. Tvärtom har han redan för länge sedan meddelat sin hustru detta brevledes! Snart är förstås den illa omtyckte lorden död och allt pekar såklart på Lady Edgware. Vilken dubbel tur att hon just då befann sig på en middag bland vänner med tretton kring bordet. Eller var det i själva verket riktig otur?

In i historien kommer också den populära imitatören Carlotta Adams, kammarjungfrur, betjänter och andra som alla har sitt att säga om det inträffade eller rentav har anledning att tvärtom hålla tyst. Tretton vid bordet är en klassisk Christiebok med HP i huvudrollen. Visst har han efter 190 sidor löst mysteriet, men det var inte långt borta att han misslyckades. Själv hade jag förstås ingen aning om vem förövaren var... En riktigt bra bok, spännande och lättläst och därför betyg över medel.