Lee Child: Prickskytten (B. Wahlströms 2007)
(One Shot. 2005)

Från ett parkeringshus avlossar prickskytten James Barr sex skott med sitt gevär, rakt ned mot folkmassan på ett torg i närheten. Han dödar fem personer, packar ihop sina saker och ger sig av hemåt. Där väcks han timmar senare av polisen som stormar in och häktar honom, på sannolika skäl misstänkt för flera mord.

Bevisningen är överväldigande, det finns ingen möjlighet att man skulle ha fångat fel person, men det är ändå vad Barr hävdar från finkan. Han säger inte mycket, bara: ”de har satt dit fel kille” och ”kontakta Jack Reacher åt mig”. Men både polis, åklagare och försvarsadvokater går bet på att finna Jack Reacher. Han vill helt enkelt inte bli funnen av myndigheterna. Men där han sitter i Miami och bättrar på solbrännan ser han på nyheterna om James Barr och hans dåd.

Jack Reacher dyker snart upp i Indiana till försvarsadvokatens förtjusning. Nu skall väl ändå Reacher kunna kasta lite ljus över det här vansinniga dådet och Barrs ovilja att prata. Men icke så. Reacher kommer hit för att till varje pris se till att Barr får sitt rättmätiga straff, han har nämligen sett Barr begå liknande mord förr och ändå klara sig...

Prickskytten innehåller 364 lättlästa och spännande sidor. Det bjuds på lite mindre action än i flera tidigare berättelser, men storyn är icke desto mindre riktigt bra. Stark trea i betyg.




Lee Child: Misstaget (Damm Förlag 2008)
(The Hard Way. 2006)

Det är inte ofta Jack Reacher begår misstag men när de inträffar så är de allvarliga, riktigt allvarliga. Edward Lane är en tuff officer som med järnhand styr sitt lilla gäng med elittränade legosoldater. Nu har en man från hans förflutna uppenbarligen velat ge igen för något gammalt groll och gett sig på Lanes kvinna och hans dotter. Det var dumt för något sådant gör man inte mot Lane.

Nu skall dock lösensumman betalas och Reacher hamnar mitt i händelsernas centrum. I utbyte mot en stor summa pengar låter han sig involveras i Edward Lanes sökande efter hans kidnappade familj och lovar att finna den eller de som ligger bakom bortförandet. Som den före detta utredare han är har han såklart synpunkter på hur allt skall gå till. Det håller på att gå åt skogen...

385 sidor om Jack Reacher flyger förbi. Han är tuff, iskall, orädd och gör han ett misstag skall han rätta till det, kosta vad det vill... Reacher ger upp sin anonymitet och låter sig registreras i passkontroller när han flyger till England. Spännande och lättläst precis som de nio föregående böckerna i serien, väl värt en stark trea i betyg.




Lee Child: Trubbel (Damm Förlag 2009)
(Bad Luck And Trouble. 2007)

En kringflackande Jack Reacher skall inte kunna hittas men någon gör just det. Meddelandet han får är kryptiskt men det råder ingen tvekan om att det kommer från en vän i nöd. Reacher tar första bästa plan till Los Angeles. Någon har slängt ut en av hans bästa polare från en helikopter och låtit denne falla mot sin död. Ingen, absolut ingen, jävlas med militärpolisens utredare även om det nu är länge sedan offret och Reacher jobbade ihop. Jack Reacher tänker finna den skyldige, punkt slut. Någon har just undertecknat sin egen dödsdom. Whoa, coolt.

Ja, inledningen är det inget fel på. Sen tappar boken något och totalbetyget får bli en stark trea. Den här gången har Reacher några gamla goda vänner till hjälp, annars är mycket sig likt från tidigare böcker i serien. Lee Child har hittat sitt vinnande koncept och bjuder på ännu en (rätt okomplicerad) story som far förbi i högt tempo. Här har vi en förbannad Reacher som inte tänker ge sig innan ”the bad guy” är död. Spännande och med en hel del action och våld på 392 sidor.




Lee Child: Inget att förlora (Damm 2009)
(Nothing To Lose. 2008)

Så kom den då till slut, en ganska dålig Reacher-bok av Lee Child. Han har radat upp flera spännande actionladdade äventyr hela 2000-talet men här blir det inte många rätt. Jösses så trist det blev, och enformigt. Reacher kommer till Colorado och småstaden Hope. Inte långt därifrån ligger en annan lika liten ort, grannstaden Despair, och det tycker Reacher är festligt – städerna Hopp och Förtvivlan... Han bara måste ta sig dit för att kolla läget. Sagt och gjort, han vandrar på och väl inne i Despair är han hungrig och söker upp stadens restaurang. Där noterar såväl gäster som personalen den nye främlingen som dykt upp men alla gör sitt bästa för att ignorera honom. När någon till slut talar handlar det om att man vill att Reacher skall lämna stället. Ja, inte bara restaurangen utan staden, bums nu, omedelbart. Annars...

Snart dyker polisen upp och häktar honom för lösdriveri, väl frisläppt körs han till stadsgränsen och ombeds ge sig iväg….. Så långt är det ju faktiskt ganska spännande. Något underligt verkar försiggå i Despair och man säger inte till Reacher vart han skall gå. Ju mer invånarna vill ha iväg honom desto mer vill han stanna. Sagt och gjort, Reacher återvänder och blir avhyst. Och smyger sig tillbaka. Och hamnar i bråk. Och sticker iväg. Och återvänder. Gång på gång. Fast vad som nu sker i Despair dröjer det länge, länge innan man får veta. Viss hjälp får han av snygga poliskvinnan Vaughan från staden Hope. Tillsammans klättrar de över murar runt den stora återvinningscentralen. Skitkul. Inte. 407 sidor Reacher-berättelse som blev en rejäl besvikelse.