Lee Child: Hetta (B. Wahlströms 2004)
(Echo Burning. 2001)

Jack Reacher lider i Texas. Det är drygt 40 grader och hett som i helvetet. Nu måste Reacher klättra ut och fly genom sitt motellrumsfönster för polisen är på väg. Kvällen innan var det en kille i baren som sökte bråk med honom. Ja, så Reacher slog honom sönder och samman. Hur skulle han kunnat veta att bråkmakaren var polis? Nu klättrar han alltså ut genom fönstret och hoppas få lift snabbt bort från platsen. Men i den här hettan är det inget som rör sig...

Carmen har gjort bort sig. Hon har träffat fel man och gift in sig i fel familj. Nu lider hon varje dag. Hon har misshandlats av sin man många gånger och ingen i makens familj gillar varken henne eller hennes 6-åriga dotter Ellie. I ren desperation skickade hon skattemyndigheten på maken som nu suttit i finkan ett tag. Då blev det ett tillfälligt slut på misshandeln men maken står i begrepp att släppas fri inom kort. Då kommer det att bli hemskt igen. Hon söker en livvakt och mer än så visar det sig. Hon har plockat upp liftare i en månads tid men tydligen inte hittat rätt kille.

När hon nu plockat upp Reacher i bilen och dragit sin historia ber hon honom döda maken! Reacher vägrar men följer med hem till gården och träffar dottern, maken och hela hans familj. Och det ser inte ut att vara så skoj därhemma. Reacher säger gång på gång till Carmen att hon måste sticka ifrån maken, fly med dottern, men nej, hon vågar inte. Och då går det som det går...

Denna den femte boken på svenska om Jack Reacher är den sämsta hittills även om jag ger den medelbetyg. Hela början är en enda lång snyfthistoria om Carmens elände och större delen av mittpartiet blir en John Grisham-roman, en lång advokathistoria där folk söker sanningen för att fria en fängslad misstänkt mördare. Lägg till en trio mystiska män som spanar på familjegården från långt avstånd med teleskop och därtill en annan trio som genomfört ett mord och planerar flera. Då får du en lite mystisk historia med ett uns av spänning och en pang-pang avslutning. Men är det spännande? Nja, snarare en liten besvikelse på 397 sidor.




Lee Child. Livvakten (B. Wahlströms 2005)
(Without Fail. 2002)

Om jag tyckte förra boken Hetta var en liten besvikelse så är detta en större. Hade hoppats på ett enstaka bottennapp i Reacher-serien. Det är verkligen tråkigt att konstatera att detta är ett nytt. 390 sidor som inte griper tag. Inledningen är ok, och avslutningen likaså, men däremellan är det kanske 350 sidor av intetsägande trist transportsträcka.

Action gör entré först på sidan 262 men då känner jag att nu, nu händer det. Nu blir det fart och fläkt. Nu kommer Jack Reacher att till vilket pris som helst ge igen. Och jodå, det gör han förstås, men det dröjer drygt 100 sidor till. Och vart tog den coola ensamvargen vägen? Den tyste, starke mannen som går sina egna vägar och gör vad som faller honom in? Den här gången samarbetar Reacher precis hela tiden med en kvinnlig vän, f.d. militär och minst lika tuff och hård som han själv. Dessutom har han de fulla resurserna av hela Secret Service bakom sig!

En kvinna som ansvarar för livvaktsskyddet för USA:s vicepresident vill ha Reachers hjälp med att testa säkerheten i sitt team. Nästan löjligt enkelt finner han flera brister och möjliga attentatssituationer. Det visar sig snart att vissa hot riktats mot vicepresidenten och Jack Reacher stannar kvar tillsammans med politikern, Secret Service-teamet och sin militärvän och försöker finna personen bakom hotelserna. Det låter väl inte märkvärdigt spännande och det är det inte heller. Det är långt mellan de riktigt spännande situationerna men jag bjussar ändå på ett mycket svagt medelbetyg för att avslutningen trots allt blev en rejäl uppryckning. Sämsta boken i serien av de första sex. Borde kanske satt en 2:a.




Lee Child: Dubbelspel (B. Wahlströms 2006)
(Persuader. 2003)

372 sidor som kunde ha varit bättre. Medelbetyg räcker bra och då är jag ganska snäll. Hade jag justerat 3:an åt något håll så är det nedåt till en tvåa för efter en bra inledning och ett hyggligt spännande mittenparti tycker jag att avslutningen blir seg och ja, ospännande. Visst är det bitvis riktigt våldsamt och okej. Motståndarna är elaka och grymma och huvudpersonen själv är inte sen att ge igen med samma mynt, men hallå! – det måste ju till något mer än bara enstaka spännande actionsekvenser. Jag kommer på mig själv med att önska att boken snart skall ta slut, för visst vet man redan att Jack Reacher kommer att klara sig och skurken få sitt straff.

Här hamnar Reacher mitt uppe i en pågående kidnappning. Han drar sin revolver och avstyr det hela, men det verkar finnas fler bovar lurande. Reacher drar och skjuter igen. Det är bara det att han i stridens hetta just skjutit ihjäl en oskyldig polisman som kommit i vägen. Reacher hivar in det tilltänkta kidnappningsoffret (en ung kille) i en bil och tillsammans flyr de platsen. Grabben vill hem till sina föräldrar och Reacher måste hålla sig undan lagens långa arm för ett tag, polismördare som han är.

Men inte då! Allt är bara iscensatt av Reacher och några FBI-agenter för att komma pojkens pappa in på livet. Pappan är en misstänkt knarksmugglare, och nu skall Reacher som sonens räddare, liksom från insidan samla bevis på brottslig verksamhet. Flera gånger är Reacher nära att bli avslöjad och till slut är han det på riktigt, och då blir det hett om öronen. Reachers vänner på utsidan vill avbryta uppdraget men då har han själv fått veta att hans ärkefiende Quinn är inblandad i det hela, och då är inte Reacher den som tänker dra sig tillbaka. Mot slutet av boken varvas jakten på Quinn i nutid med en tillbakablick på Reachers första möte med densamma. Och allt är som sagt måttligt spännande.




Lee Child: Fienden (B. Wahlströms 2007)
(The Enemy. 2004)

Med sin 8:e bok på svenska om Jack Reacher backar Lee Child historien till nyårsafton 1989/90 för att berätta om Reachers tillvaro som ung militärpolis. Efter att ha haft tjänst i Panama en tid har Reacher omplacerats. Nu sitter han som vakthavande befäl för militärpolisen, med majors grad, vid Fort Bird i North Carolina. Varför han hastigt omplacerats tillsammans med ett tjog andra killar bara ett par dagar före självaste nyårsafton är mer än någon förstår, men Reacher lyder order. Så här långt.

Bara sekunder in på det nya året får han ett telefonsamtal. General Kramer har hittats död på ett hotellrum. Förvisso i en hjärtattack, men han är naken, endast iklädd kondom. Det är inte här han förväntats befinna sig, så mycket står klart, och någon har uppenbarligen avvikit från platsen. Jack Reacher blir ansvarig för utredningen och han tar hjälp av den unga kvinnliga löjtnanten Summer. Men ju fler frågor de ställer desto hårdare blir påtryckningarna uppifrån att de skall lägga ned utredningen. Militären vill tala tyst om generalens hastiga död. Reacher vill annat.

Så visar det sig att generalens hustru ligger mördad hemma i bostaden och ytterligare en militär hittas snart dödad, nu inne på militärområdet. Denne har slagits ihjäl med kofot och denne någon är samme man som just anmält Reacher för övervåld på en civilist. Snart skickas Reachers chef till Korea och han ersätts av en elak, sur och dum gubbe. Reacher och Summer är illa ute.

Till en början är det riktigt spännande att få läsa om Reachers tidiga liv som ung och mäktig aktör inom militären. Allt eftersom berättelsen om en mörkläggning inom kåren fortgår blir det hela snart rätt tröttsamt och enformigt i längden. Det kommer liksom inget nytt, bara fler lögnaktiga befäl och ilskna soldater och alla bevis Reacher och Summer behöver lyser med sin frånvaro. Det hela slutar på medelbetyg utan att sticka ut. Synd efter en lovande start. Lättlästa 416 sidor.