Stephen Chbosky: Den osynlige vännen. Del 1. (Norstedts 2020)
(Imaginary Friend. 2019)
Slutet kommer väl abrupt men så är också originalberättelsen kluven mitt i storyn och här uppdelad i två böcker, allt för att Norstedts skall tjäna dubbelt så mycket pengar. Ja, vad finns det annars för anledning att ge ut två halva böcker? Visst står det tydligt del 1 och del 2 på böckerna men originalet är minsann en komplett berättelse, om än en rätt tjock sådan. Här kommer berättelsens början på 415 sidor.
Christopher är 7 år och lever ensam med sin mamma. Pojken mobbas i skolan och han har det inte alltför lätt med studierna, men tillvaron är trots allt ändå rätt dräglig. Mamma-son-relationen är synnerligen varm och god.
Så försvinner plötsligt Christopher spårlöst i sex dagar och när han kommer tillbaka ut ur stora skogen är han till synes oskadad men förändrad. Han minns inte var han varit men på något sätt vet han saker om andra personer han inte borde kunna känna till, det är nästan som att han kan läsa tankar. Pojken har också blivit rejält mycket smartare och överraskar både sig själv och sin omgivning med rejält förbättrade skolresultat, ja toppbetyg faktiskt.
Han har också blivit vän med den snälla farbrorn, en osynlig kamrat som å det starkaste uppmuntrar Christopher att bygga en koja i skogen innan juldagen, för annars... Ja, annars kommer något hemskt att hända. Chris får med sig några kamrater från skolan i byggprojektet och snart står kojan klar och även kamraterna förändras i viss mån.
Nu gäller det bara att de alla kan gå säkra från den hotande monsterkvinnan som skrämmer Christopher i hans drömmar och som den snälla farbrorn varnat för!
Hm, mystiskt värre! Snart tror alla att Christopher är psykotisk och samtidigt breder galenskapen ut sig på bred front i staden...
Och då, när det blivit som mest spännande tar sidorna slut och det är dags att leta efter del 2... Så här långt har det känts som en stabil och underhållande saga, lite mystisk, lite skrämmande, lite tragisk. Inte fantastisk men bra. Så värst mycket har kanske inte hänt men karaktärsbeskrivningarna är goda, vi har lärt känna flera olika personer och fattat tycke för de flesta. Man undrar vart det här skall ta vägen?
Erbjuder del 2 mer av samma? Vilka huvudpersoner skall leva, vilka kommer att dö? Hur går det med den osynlige vännen och dennes onda motpart? Blir det mer skräck och övernaturligheter? Kommer allt rentav att spåra ur fullständigt? Ja, vad skall hända med Christopher och hans mamma? Man måste väl helt enkelt läsa vidare...
Stephen Chbosky: Den osynlige vännen. Del 2. (Norstedts 2020)
(Imaginary Friend. 2019)
Jag ger Den osynlige vännen 5 stjärnor i betyg, men det blir som betyget 3 för del 1 och resten för den här avslutande delen, som jag med det sagt alltså tycker är sämre än inledningen.
Ja, Den osynlige vännen startade rätt starkt men höll inte alls hela vägen, inte i mina ögon. Kanske var det rentav bra att Norstedts klöv originalromanen i två delar. Då kan man läsa första halvan och vara nöjd sen. Kanske att det abrupta slutet då ändå är bättre än det man får efter ytterligare 357 sidor nonsens och flum.
För det är ärligt talat vad som erbjuds. Hela del 2 är en enda lång slutstrid, en utdragen uppgörelse mellan den snälla farbrorn och den väsande kvinnan. Sliten mitt emellan dem hittar vi 7-årige Christopher och den sen 30 år tillbaka döde pojken David.
Ja, och allt blir en enda mysko sörja. Vad är verklighet, vad är tillvaro i den osynliga världen eller drömmar, hallucinationer eller upplevelser i koma? Svårt att veta egentligen...
Hela stadens befolkning påverkas av ondskans krafter och plötsligt syr folk igen munnar och ögon på varandra. Det verkar vara plågsamt för somliga men rätt vad det är är det ändå inga problem att se eller tala eller det minsta besvärligt eller smärtsamt att dra bort eller såga i trådarna. Döda personer kommer tillbaka och lever som vanligt, livsfarliga attacker är plötsligt bortglömda, blinda kan se, skjutna personers liv hänger på en skör tråd. Ja, i en enda mening eller så, sen är personen på benen igen, oskadad. Typ.
Av och till är det förvisso våldsamt och brutalt, men det blir liksom aldrig spännande. Jag fattar sällan om det hela är verklighet eller fantasier? Är det farligt på allvar i den sanna verkligheten eller handlar det bara om illusioner, något slags magi, djävulen som sprider rökridåer? Det blir liksom svårt att känna på allvar för huvudpersonerna...
Hjortar dyker upp överallt som ett slags ondskans sändebud och den där kojan i skogen visar sig absolut livsfarlig. Eller kanske inte.
På samma sätt som Christopher ligger för döden på sjukhus men samtidigt absolut inte. Han är ju och fajtas för hela världens överlevnad i den osynliga verkligheten. Ja, typ så.
Jaha ja. Blaha blaha. Det hela blev en rörig soppa. Nån liten twist förstås men på det hela taget en fet besvikelse. Det blev inte mycket till en rysare och att jämföra det här med Stephen King är ett skämt, även om man förstås känner att King varit med och inspirerat till romanen, både som helhet och i somliga specifika scener...
Det blev till slut för många sidor och för lite vettig story, och för en thriller eller rysare klent med verklig spänning dessutom. Jag är ledsen men den här titeln kan inte riktigt rekommenderas. Leta Istället upp en gammal 80- eller 90-talsklassiker med de gamla Mästarna i genren, nämnde King eller Dean Koontz t.ex.