Giles Blunt: Fruset offer (Albert Bonniers Förlag 2003)
(Forty Words for Sorrow. 2000)

Så har det hänt igen! Omslaget och baksidestexten har lockat mig till att läsa denna bok. Högsta betyg från Sveriges Televisions recensent och kommentaren: "Fanns det åtta skulle den få det. Det finns ingen annan svensk författare som skriver lika bra." på omslaget gjorde väl sitt till. Det var dumt att gå på allt detta. Sådana uttalanden skall man alltid ta med en nypa salt, och förresten "ingen annan svensk författare"??? Blunt är väl inte svensk heller. Kan bara säga att även om det hela är helt OK så är det förvisso inte mer än så. Kanske att mina förväntningar var höga men allvarligt talat, har du läst en sådär 50 deckare tidigare har du nog redan stött på den här storyn:

Några tonåringar har försvunnit. Inget verkar de ha gemensamt, ingen hittar dem. Huvudpersonen, en polis, är övertygad om att de är offer för en grym seriemördare. Chefen tror honom inte. Så hittar man en av de försvunna, synnerligen död och strax därpå försvinner en till person. En kamp mot klockan börjar, men inga ledtrådar till vem den skyldige är eller var han och de kidnappade finns har polisen. Visst känns det igen? Det som är lite nytt är väl kanske att det hela utspelas i ett svinkallt Kanada och att polisman John Cardinal har rejält med problem utöver fallet. Hans hustru är intagen för psykvård och de pengar dottern spenderar på college har Cardinal fått genom att stjäla från en brottsling. Nu är han själv under utredning också. Ja, det här är väl ganska spännande, skurken är sjukt grym, men man har liksom "läst det förut". Fast jo, jag kunde väl kanske satt en (svag) fyra. 477 sidor.




Giles Blunt: En stilla storm (Albert Bonniers Förlag 2004)
(The Delicate Storm. 2003)

En hund släpar hem en avsliten mansarm till sin husse. När polis är på platsen finner man resten av kroppen utspridd över ett stort område. Det ser ut som om en eller flera björnar varit i farten, slitit sönder mannen och ätit lite på honom. Men det är förstås inte hela sanningen, mannen har mördats på annat håll och lämnats i skogen.

Kriminalarna John Cardinal och Lise Delorme får jaga rätt på en mördare. Men nån sådan finner man inte och identiteten på den döde är inte helt lätt att fastställa. Inblandade ridande poliser och agenter för kanadensiska underrättelsetjänsten rör till det hela och är kanske inte alltid ärliga heller. Det är kallt i Kanada, Cardinals far är sjuk och dessutom hör han av en röst från det förflutna. De 200.000 dollar han stulit från en skurk vill skurken ha tillbaka. Men pengarna är slut och inte vill Cardinal att hans brott skall uppdagas av kollegorna.

Tyvärr blir det i resten av boken inte mycket med just den här lilla godbiten. Fokus ligger på den dödade mannen och utredningen av ytterligare ett mord. Den här gången är det Cardinals faders nya unga kvinnliga läkare som hittas först försvunnen, sedan död. Två mord på kort tid och två olika mördare i lilla vintriga Algonquin Bay är bara för otroligt, det måste vara en och samma bov bakom morden. Man börjar söka en gemensam nämnare mellan offren och allt har sin förklaring 30 år tillbaka i tiden. Och det är då en medelmåttig bok blir sämre, seg och bitvis riktigt tråkig. Sen går det lite upp och ner under de sista 150 sidorna men det slutar otillfredsställande för både läsare och kriminalarna. Om förra boken var en 3:a på gränsen mot en 4:a är, går detta åt motsatt håll, en 3:a ganska nära en 2:a. 443 sidor som bara var sådär.




Giles Blunt: Schamanen (Albert Bonniers Förlag 2005)
(Black Fly Season. 2005)

Algonquin Bay i norra Kanada. En ung kvinna beter sig konstigt på krogen. Det visar sig att hon blivit skjuten, har en kula kvar i huvudet och inte minns någonting. Viking Riders, traktens MC-gäng, pysslar med lite av varje, knark till exempel. En av gängets medlemmar har försvunnit och med honom en massa narkotika. Snart hittar man killen och då är han död, saknar händer, fötter och huvud.

Den skyldige är Raymond Beltran, mer känd som schamanen Red Bear. Han tänker ta över knarkhandeln med hjälp av åkallade andar, andar som kräver människooffer. Med total makt över ett litet gäng av våldsamma men sinnesslöa hantlangare skall inget kunna störa hans stora planer. Poliskommissarierna John Cardinal och Lise Delorme tänker i alla fall försöka, när de väl har listat ut hur allt hänger ihop.

Boken börjar rätt lovande och erbjuder viss spänning mot slutet men däremellan är det rätt tunt, förutsägbart och inte tillstymmelse till spänning. Betyget 3 är så svagt så, och det mest spännande är att följa Cardinals psykiskt sjuka fru i hennes uppblossande mani. 467 sidor.




Giles Blunt: När du läser detta (Albert Bonniers Förlag 2008)
(The Fields of Grief. Även utgiven som By The Time You Read This. 2006)

Kriminalkommissarie John Cardinal har ingen bra dag på jobbet. Först tvingas han berätta för borgmästaren att dennes fru är otrogen, därefter kallas han till en misstänkt brottsplats. Någon har hoppat från ett tak mot sin död och det visar sig vara ingen mindre än Cardinals egen fru!

Viss har hon kämpat mot sina demoner, kämpat mot psykisk sjukdom och av och till mått riktigt dåligt och varit inlagd på vårdinrättning, men nu fanns faktiskt inget som pekade mot självmord. Cardinal kan självklart inte förstå detta och misstänker att saker och till inte står rätt till.

Naturligtvis måste han dock sjukskrivas och kan inte på något sätt ta del i utredningen. Fast utredning blir det ju knappt någon, hela händelsen avskrivs snabbt som just ett självmord. Ju mer Cardinal tjatar om ett mord, ett brott begånget, desto mer ogillande och medlidsamt ser kollegor och chefer på honom.

Som om allt inte vore illa nog så är det någon okänd som skickar hatbrev till honom, säger att han är en usel person och att han typ fått vad han förtjänar... Cardinal ger sig mot uttryckliga order ut på jakt efter sin hustrus mördare om det ens finns en sådan...

Det var länge sedan jag läste något av Blunt och när jag ser vad jag skrivit om föregående titlar i serien måste jag säga att detta var bättre än förväntat. Lättläst och rätt spännande, betyget får bli en stark trea. 425 sidor.




Giles Blunt: Fader Död (Albert Bonniers Förlag 2012)
(Crime Machine. 2010)

Tio kilogram papper utgör Scriverfallet, ett uppemot 40 år gammalt ouppklarat försvinnande. Det är vad John Cardinal satts på att lösa nu när han är tillbaka efter sin sjukskrivning. Han har inte stora förhoppningar om att lyckas.

Kollegan Lise Delorme utreder en serie rån. Direkt efter att folk tagit ut pengar i bankomater har någon okänd figur hoppat fram och lagt beslag på pengarna.

Inte heller det är väl världens festligaste fall. Vilken tur att Cardinal och Delorme skall få fullt upp med annat...

Det är dags för den årliga pälsauktionen och mängder med folk strömmar till Algonquin Bay. Till en ensligt belägen fastighet som är till salu tar mäklaren med sig sin unga älskarinna för att ha en trevlig stund tillsammans. Olyckligtvis kommer ett annat sällskap in i huset och skottlossning utbryter.

Nu måste polisen ta reda på vilka som varit i huset, vem som skjutit på vem och varför. Och vilka är egentligen de där två huvudlösa kropparna som hittas döda i köket?

John Cardinal får till det med reportern Donna och någonstans i staden gömmer sig Fader Död och de ungdomar som han lockat till sig och lyckats få att döda för hans räkning...

Efter 351 sidor med story och spänning värd ett medelbetyg är faktiskt alla ovanstående mysterier uppklarade. Det får väl ändå sägas vara bra jobbat av de här Kanadapoliserna.