Magnus Blomdahl: Äkta skräck (Vertigo Förlag 2011)
Litteraturen som ges ut av bokförlaget Vertigo är sällan riktigt rumsren. Magnus Blomdahls bok Äkta skräck är inget undantag. Författaren låter oss genom ett antal intervjuer med olika filmmakare och enstaka skådespelare få insyn i hans intresse, skräckfilm. Och då inte vilka filmer som helst…
När Blomdahl pratar om äkta skräck menar han inte vanliga Stephen King-rysare eller filmer om hemsökta hus eller galningar som mördar en massa unga lättklädda killar och tjejer, nej inte ens lite mer spektakulära rullar såsom Motorsågsmassakern eller Saw-filmerna platsar här.
Äkta skräck tar upp den nya vågen av extrem film, filmer som sällan eller aldrig visats på stora duken i andra sammanhang än vid någon filmfestival. Här avses filmer som fått publiken att svimma, kräkas, lämna salongen, filmer som chockat och upprört så till den grad att skaparna hotats till livet av en upprörd publik! Filmer som totalförbjudits eller stött på andra svårigheter vad gäller distribution.
Nåväl, det hela bygger på intervjuer som Blomdahl gjort genom åren med så kallade extremfilmsregissörer. Somliga har han fått träffa öga mot öga, andra är så hemliga, privata eller udda att det har fått bli telefonfrågor och -svar eller mailkontakter.
Jag är inte obekant med skräckfilmer och det visar sig när jag bläddrar i boken att jag i alla fall redan har sett två av filmerna som omnämns, däremot är samtliga personer som deltar helt obekanta. Jörg Buttgereit, Nacho Cerda, Karim Hussain, Adam Rehmeier, Fred Vogel, Nick Palumbo, Can Evrenol, Lucifer Valentine med flera kommer till tals. Oftast handlar det om hur det kom sig att han gjorde just en sådan film som det nu blev. Varför, lite hur och hur togs den emot?
Några har velat chocka, varit fascinerade av liv och död, velat gå i en annan riktning än alla andra mer vanliga skräckisar, andra verkar bara vara knäppa i skallen. Lucifer Valentine berättar att han av sina satanistföräldrar själv förstås uppfostrats till satanist, att han haft sexuellt förhållande med sin mentalstörda lillasyster och älskar blod, våld och uppkastningar… Ja, inte låter det friskt, och följaktligen blir ju filmerna därefter…
Vad sägs om titlar som Nekromantik, Amateur Porn Star Killer, Slow Torture Puke Chamber, Murder-Set-Pieces, Slaughtered Vomit Dolls, osv, osv. Det är mycket våld, mycket naket, mycket sex. Och så förstås allt det där som gör att allt går över gränsen för det passande; sex med barn, sex med döda, kannibalism, djurplågeri och alla tänkbara former av lemlästning och annan mänsklig tortyr. Blodet sprutar…
Ja, varje regissör eller skådis får några sidor i boken, varje film och filminspelning kan avhandlas på några uppslag. Insprängt i intervjuerna dyker det upp en hel del grafiskt detaljerade svartvita foton på personer eller filmscener, allt förstås barnförbjudet.
Mitt i boken kommer sedan 16 sidor i fullfärg med enbart foton från olika verk, de är förstås inte mindre hemska. Så kommer ett kapitel om snuff, förmodat verkliga dödsfall på film, och så ett person- och filmregister. Så mycket mer bjuds det inte på.
Skall man ens titta åt en sådan här bok måste man såklart vara minst sagt lite intresserad av skräckfilmer, och sedan kanske även lite knäpp. Boken som sådan är inget märkvärdig, intervjuerna egentligen föga intressanta, det är somliga av filmerna jag blir lite nyfiken på.
De visar sig finnas där ute, i helhet eller bitar, på Internet. Somliga scener lite kittlande, somliga ärligt talat otäckt skrämmande, men det mesta bara riktigt genomuselt på alla sätt och vis. Här finns inte mycket till manus, sexet är sällan upphetsande, spänningen sällan påtaglig. Det är effekterna som är talrika, och gjorda för att skrämma och uppröra, men som tyvärr oftast bara känns rätt löjligt gjorda.
Enstaka extrema skräckfilmsguldkorn göms här bland en massa kalkonfilmer, här gäller det att välja med omsorg. Ja, lägg kraften på att titta igenom filmer istället, boken om skräckfilm var trist och enformig läsning som du kan hoppa över.
