Mark Billingham: Sömntuta (Minotaur 2003)
(Sleepyhead. 2001)
Detta är en intressant debut (som ger mersmak) och en medelspännande roman om ensamhet, kärlek och synnerligen grym ondska. Tre kvinnor har mördats och polisen har inga spår alls. Nu finner man en fjärde kvinna, visserligen totalt förlamad och oförmögen att göra annat än eventuellt kunna blinka med ögonen, men vid liv. (Men vilket liv sen?) Vilket framsteg! Börjar månne mördaren bli slarvig?
Snart visar det sig dock att det är den senast funna flickan som är förövarens mest lyckade offer. Mördaren vill inte döda alls, han vill göra sina offer till fullständigt medvetna men totalförlamade personer. Usch!
Vi följer kommissarie Tom Thornes jakt på den skyldige. Lite klichéer enligt standardmodell har vi också. Den ensamme snuten som går sina egna vägar och retar upp kollegor och chefer blir naturligtvis förälskad i den kvinnliga läkare (Anne) som vårdar den överlevande förlamade flickan.
Sen rör allt till sig när Tom är övertygad om att det är Annes kollega och före detta älskare, Jeremy, som är den skyldige. Men det är det förstås inte. Eller så är det det! Berättelsen pendlar mellan beskrivningar ur huvudsakligen polisens, mördarens och den förlamade flickan Alisons perspektiv. Och att läsa om Alisons tankar som en mentalt klar men fullständigt hjälpberoende person för all framtid berör starkt. Usch igen! Vansinnigt grymt. 380 sidor.
Mark Billingham: Offerlek (Minotaur 2004)
(Scaredy Cat. 2002)
Först var det Sömntuta, nu är det Billinghams andra bok Offerlek som med lockande baksidestext tilldrar sig mitt intresse och får upp förväntningarna. Det känns som att han strävar efter annorlunda vinklingar i thrillergenren och lite nytänkande. Tyvärr håller det inte hela vägen. Bitvis är tempot lågt och även om spänningen kommer och går är den oftast inte där. Och spänning var förstås vad jag var ute efter när man nu tydligen jagar två seriemördare. Så här är det nämligen:
Flera unga kvinnor har blivit överfallna och mördade i London den senaste tiden. Somligt skiljer mellan tillvägagångssätten men annat är skrämmande likt. Kommissarie Tom Thorne drar till slut den korrekta slutsatsen; Det är inte en utan två seriemördare polisen jagar och allt pekar på att de två arbetar tillsammans, men var och en på sitt håll. Med få riktiga ledtrådar gäller det att lista ut hur samarbetet fungerar om dödandet skall upphöra. Visst låter det riktigt, riktigt spännande?
Två seriemördare härjar fritt i staden och dessutom finns andra utredningar att ta hand om. Till det kommer intriger och lögner inom poliskåren. Det borde gå att få till rejält med både spänning och tempo. Men som sagt, det är lite klent med båda av och till. När boken till slut jobbat sig upp till betyget fyra inför avslutningen blir den ändå en liten besvikelse och medelbetyg känns mer rätt. Förväntningarna må ha varit höga men det blev inget som sticker ut från mängden av detta.
397 sidor.
Mark Billingham: Vedergällningen (Minotaur 2005)
(Lazy Bones. 2003)
Tredje gången gillt och det vill sig inte riktigt. Hade höga förväntningar på debutboken Sömntuta och de kom lite på skam. Billinghams böcker har varit okej, men inte så mycket mer, och det är ett betyg som passar bra även här. Medelbetyg hela vägen med en rejäl spänningshöjning 30 sidor från slutet. Tyvärr är själva berättelsen sådan att jag redan läst hundratals mördarjakter som liknar denna, av andra författare, och detta sticker inte ut från mängden. Synd för det kunde ha blivit nåt riktigt bra.
Kommissarie Tom Thorne är tillbaka och jagar förstås fortfarande mördare. Den här gången handlar det om någon som ger sig på frisläppta sexförbrytare, binder dem, utnyttjar dem sexuellt och rundar av det hela med att ta livet av dem. Somliga tycker att det på ett sätt är skönt att någon ”rensar upp” och förhindrar återfallsbrott, men Thorne måste förstås finna förövaren. I jakten på denne träffar han på floristen Eve Bloom och inleder en romans. Kanske kan det bli ett litet lyft för Thorne med sin trista tillvaro? Tyvärr verkar jobbet hela tiden komma emellan, och när det väl går så långt att de skall hem och gosa hos Thorne har han haft inbrott och besök av någon som skitigt i hans säng! Haha. 384 sidor som är helt ok.
Mark Billingham: Den brinnande flickan (Minotaur 2006)
(The Burning Girl. 2004)
Återigen en bok av Billingham där titel och baksidestext har tilldragit sig mitt intresse. Och återigen en bok av Billingham som inte riktigt tar sig, lyfter mot högre höjder, och som således inte förtjänar mer än medelbetyg som bäst. Den här gången tycker jag till och med att detta tyvärr är väl ointressant och alltför befriat från riktig spänning. Jag måste betygssätta boken efter de allra strängaste kriterier och bjussar på en tvåa.
Gordon Rooker sätter eld på en ung kvinna och lemlästar henne för livet. Han åker fast, erkänner och döms till ett långt fängelsestraff. Nu, tjugo år senare, ringer någon till den före detta polisen Carol och tar på sig det gamla dådet. Någon som uppenbarligen inte kan vara Rooker. Vidare ser det ut som att vem som än utförde dådet brände fel kvinna och nu i modern tid har Rooker tagit tillbaka sitt erkännande precis när han står i begrepp att bli frisläppt...
Ja, Carol och kriminalkommissarie Tom Thorpe funderar kring telefonsamtalen till Carol, tuffingen Gordon Rooker och allt annat som kan vara relaterat till det grymma överfallet. Tom Thorpe kämpar annars mest med utredningen kring ett rivaliserande gängkrig i norra London. Det handlar om beskyddarverksamhet, mord, människosmuggling och stora pengar. För Thorne handlar det också om att få ordning på sin virriga dementa farsa, hur nu det skall gå till...
Kanske att min starka tvåa i betyg är väl snål, men nej, detta är sämre än många tidigare böcker i Tom Thorne-serien. 365 sidor.
Mark Billingham: Livlös (Minotaur 2007)
(Lifeless. 2005)
Karriären är nästintill över för kriminalkommissarie Tom Thorne. Efter faderns död har han varit djupt deprimerad och han har anklagats för att i tjänsten ha överträtt sina befogenheter. Hans nuvarande tjänstledighet är mer eller mindre påtvingad. Långt ifrån alla kollegor gillar honom och Thorne själv bryr sig inte nämnvärt om så värst mycket. När nu tre hemlösa män hittas mördade med tjugopundssedlar fästade vid bröstet finns dock ett mysterium att lösa. Att ge sig ut på gatorna och slå sig ihop med stadens uteliggare för att finna någon som mördar utslagna knarkare och alkoholister i nattens mörker verkar vara en uppgift som klippt och skuren för Thorne. Redan nu ser han ut och känner sig som en i gänget av trashankar som driver runt, tigger och sover i portuppgångar...
397 sidor om den utslagne individens plats i tillvaron, på samhällets bottenskikt, osynlig för allmänheten. Om gemenskap, vänskap och fiendskap. Det hela är lagom intressant och tuffar på så sakteliga innan det blir rejält spännande strax innan slutet när mördaren är riktigt nära.