David Baldacci: Till siste man (Bra Böcker 2002)
(Last Man Standing. 2001)

FBI:s elitstyrka skall göra ett tillslag mot ett gäng knarkhandlare i en gränd. Teamets bäste man är Web London, men när cheferna ger klartecken till ingripande paralyseras London och rör sig inte ur fläcken. Alla hans kamrater rusar förbi och in i gränden där gömda maskingevär automatiskt öppnar eld och massakrerar hela styrkan. Ensam överlevare blir Web London, men han var förvisso inte ens inne i gränden med sina vänner. Varför inte?

Kollegor och teamets fruar börjar verkligen sky London som pesten. Har han fegat ur? Är han en förrädare? Köpt för att locka FBI-männen i en fälla? Ingen vill jobba med Web. Fast Web kan inte heller leva med skammen han känner. Varför blev han som fastfrusen, varför löd han inte order? Inte en aning har han, men fattar att han måste finna sanningen om anfallet om han någonsin skall kunna se sina gamla vänner i ögonen. Enda ledtråden verkar vara den tioåriga killen som han sett strax innan tillslaget skedde och som han stoppat från att rusa in i gränden när kulorna ven.

Men den killen är som försvunnen från jordens yta. De som sett en tioårig kille på platsen beskriver en helt annan grabb, och den FBI-agent pojken setts tala med är inte agent heller. Efter mycket övertalning får Web London en gammal väns hjälp att söka sanningen. Men den sitter hårt inne. Skurkarna har avlyssningsanordningar överallt och ligger minst ett steg före. Helt klart är dock att någon gärna ser att Web London förnedras, blir avskedad och avskydd. Han, FBI:s bäste. Usch, så elakt.

Jag trodde när jag började läsa att Web London skulle tvingas kämpa helt ensam, men så blev alltså inte fallet. Hans närmsta chef tror verkligen på honom hela tiden och den vän han lyckas övertala att hjälpa honom går inte av för hackor han heller. Så Web är inte alls så hjälplös som man skulle kunna tro. Och som jag hoppats. Att kalla detta "en kusligt spännande psykologisk thriller" som det står på baksidan är väl starka ord. Det här är mer en medelspännande 530 sidor tjock actionroman. Kanske väl tjock för sitt eget bästa.




David Baldacci: Den gemensamma nämnaren (Bra Böcker 2003)
(Split Second. 2003)

Sean King är Secret Service-agent och har till uppgift att skydda presidentkandidat Clyde Ritter under hans valturné. På ett valmöte blir Seans uppmärksamhet störd, han tittar bort för en sekund och så ligger Ritter mördad på golvet. Att Sean skjuter mördaren är till föga tröst. Sean är ansvarig, blir vanärad, tvingas ta avsked, flyttar och börjar ett nytt, mycket tristare liv som advokat.

Några år senare gäller det en annan presidentkandidat. Den här gången är det ansvarige agenten Michelle Maxwell som låter sin kandidat bli kidnappad. Hon har kämpat länge för att komma uppåt i ett mansdominerat yrke och varit framgångsrik. Nu i ett slag är allt raserat. Hon avstängs i väntan på utredning. Kidnappade presidentkandidaten John Bruno står ingenstans att finna.

Nu har två skickliga Secret Service-agenters karriärer spolierats och naturligtvis mötas de två. Sean och Michelle slår sina kloka huvuden ihop och ger sig ut på en revanschrunda. För naturligtvis hänger Ritters dödsskjutning och Bruno-kidnappningen ihop på något sätt. Det gäller att finna den gemensamma nämnaren. Det här låter mer spännande än det är. Jag tyckte detta var en mycket trist, tjatig bok, rörig och med alldeles för många inblandade agenter, poliser, utredare och skurkar för att jag skulle kunna hänga med. Visst glimtar det till med små spänningsinslag under resans gång och slutstriden är förstås spännande, men då är jag mest glad över att boken tagit slut. Det finns bra många mycket bättre Baldacci-böcker att läsa istället för denna. Detta är en stor besvikelse på 382 sidor.




David Baldacci: Rollspel (Bra Böcker 2004)
(Hour Game. 2004)

Sean King och Michelle Maxwell från boken Den gemensamma nämnaren är tillbaka. Nu är de båda före detta Secret Service-agenterna partners i en egen privatdetektivfirma. De söker en okänd förövare som mördar folk. Det börjar med ett mord på en prostituerad kvinna och innan King, Maxwell och polisen kommit nånstans med utredningen har slakten fortsatt med ett par ungdomar och därpå en advokat. Varje mord bär likheter med dåd som berömda seriemördare utfört genom historien. Amerikas mest kända mördare har fått en gemensam copycat och av de meddelanden mördaren lämnar efter sig har han inga planer på att sluta.

En av traktens rikaste och mest ansedda män, Robert Battle, ligger i koma på sjukhuset efter en svår blodpropp. Troligen kommer han inte att tillfriskna, men nu handlar det inte så mycket om Battle själv utan om Junior Deaver, en ung man som utfört arbete åt Battle. Junior anklagas för stöld hemma hos Battle och det blir King och Maxwell som skall ta reda på om Junior är skyldig eller ej. In i storyn kommer Battles hustru, parets vuxna barn med respektive partners samt några anställda och det står snart klart att familjen Battle bär på mörka hemligheter och att det kommer att bli vissa svårigheter med att få veta sanningen... Junior Deaver påstår såklart att han är oskyldig.

Så vi följer King och Maxwell över 432 sidor och läser om deras undersökningar och många frågor till mängder med misstänkta i Robert Battles närhet samtidigt som seriemördaren skördar nya offer. Snart pekar somligt på att fallen hör ihop, men är det en mördare därute eller flera? Seriemördarjakten är den mest spännande delen av boken och röran kring alla familjen Battle-medlemmar blir nästan för omfattande för att man skall hänga med. Efter ganska precis 200 sidor har jag identifierat i alla fall en mördare och väntar bara på att huvudpersonerna skall fatta det också. Hade detta varit en bok av Jeffery Deaver hade jag blivit lurad både en och två gånger på mördarens identitet, men Baldacci överraskar inte i samma utsträckning. Förhållandevis lättläst och spännande, men mot slutet tyvärr väl förutsägbart. Medeltrea i betyg.