Fredrik Backman: En man som heter Ove (Månpocket 2013)
Han heter Ove och är 59 år gammal. Han kör Saab för det har han alltid gjort och han kan inte förstå sig på varför somliga slynglar i kvarteret kör Audi, eller Gud förbjude, något japanskt!

Han har kämpat för att bostadsrättsföreningen skulle kameraövervaka soprummet så att ingen källsorterade fel och slängde obehörigt skräp. Han är den som kontrollerar att folk följer kvarterets skyltar om Cykelparkering resp. Biltrafik förbjuden. Ove blir upprörd när folk uppenbarligen inte kan läsa och följa givna direktiv, hur svårt skall det egentligen vara?

Ove är ordningsam och principfast. Han har jobbat hårt för brödfödan, aldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Nu är han plötsligt oönskad på arbetsmarknaden och uppfattas allmänt som en grinig gammal gubbe i kvarteret.

Inte blir Ove direkt gladare av att det flyttar in invandrare i området, med småbarn och japansk bil. Och så till råga på allt backar de på hans brevlåda och sen verkar de aldrig kunna lämna honom ifred. Ja, och så dyker det upp en efterhängsen katt.

Nu vill Ove ta livet av sig.

Årets roligaste bok, står det att läsa på omslaget, och jo, det stämmer kanske. Ove är en i sanning udda typ och många är de moderna saker han inte förstår sig på. Det går att skratta högt och gott åt mycket! Men ju mer man lär känna Ove desto mer hemsk blir berättelsen. Berättelsen om hans liv roar inte bara, man blir rörd också. Detta är lättläst, humoristiskt men samtidigt rejält gripande, omöjligt att lägga ifrån sig. Hur skall det gå för Ove? 351 sannerligen helt fantastiska sidor!




Fredrik Backman: Min mormor hälsar och säger förlåt (Forum 2013)
Mormor är en gumma med krut i, ett slags Pippi Långstrump som pensionär. Hon har ett hjärta av guld och gör och säger vad som faller henne in. Det passar sig så klart inte alltid. Omgivningen ser henne som en galen kärring redo att spärras in på vårdhem…

7-åriga Elsa lever med sin mor i en hyreslägenhet. Elsa mobbas i skolan, har inga kompisar. Hon uppfattas som för mogen för sin ålder och kan och vet en förskräcklig massa saker. Elsa passar helt enkelt inte heller in bland jämnåriga. Bara en enda person förstår henne och kan väl sägas vara Lisas enda riktiga vän. Denne finns lyckligtvis på nära håll, faktiskt i samma hyreshus, nämligen ovannämnda mormor. Mormor och dotterdotter är verkligen på samma våglängd.

Olyckligtvis skall mormodern snart dö i cancer. Elsa får en serie brev i arv, brev som Elsa förväntas lämna vidare till olika personer i deras närmsta omgivning. Det visar sig vara personliga ursäkter till folk som den gamla gumman tydligen har gjort illa på något sätt.

Elsa vandrar runt i trappuppgången och lär känna sina grannar ännu mer, blir bekant med fyllon, monster, kamphundar, udda barn och kufiska vuxna. Snart visar det sig att mormoderns alla fantastiska sagor som Elsa fått höra genom åren är verklighetsbaserade. Sagoberättelserna kommer tydligen från mormoderns egna upplevelser tillsammans med de som nu får brev av Elsa.

Elsa får nya vänner och insikter om vuxenlivet, döden, vänskap och relationer, faktiskt allt detta och mer därtill på 450 sidor. Ja, alla inblandade blir som nya människor när lilla Elsa dyker upp i deras liv…

Efter den fantastiska romanen En man som heter Ove är förväntningarna högt ställda när jag tar mig an Backmans nya bok. De infrias inte riktigt för detta är inte lika lättläst, inte lika festligt eller sorgligt heller för den delen. Visst är Elsa och mormor båda mycket speciella individer och tokerier blandas med största allvar och ger en helt okej bok men berättelsen är lite för lång och alla besök i mormors sagovärldar med monster, prinsessor och intriger blir för många.

Det riktiga flytet i berättelsen saknas ibland, det enkla och lättillgängliga har litegrann drunknat i en väl ambitiös eller för omfattande historia. Mindre humor och mycket mer allvar är vad det bjuds på om man skall jämföra med Ove-boken, vilket såklart är fel att göra men ändå faller sig naturligt. Klart läsvärd och lite tankeväckande men ingen omedelbar succé.




Fredrik Backman: Britt-Marie var här (Partners in Stories 2014)
Britt-Marie är 63 år gammal och har lämnat sin otrogne make efter 40 år som hemmafru. Nu är det dags att finna sig en anställning men hennes CV gapar skrämmande tomt och lågkonjunkturen tillåter inte alltför många lediga tjänster.

Arbetsförmedlingens handläggare lyckas ändå finna ett tillfälligt arbete för Britt-Marie. Hon får bli fastighetsskötare av fritidsgården i Borg, ett synnerligen litet samhälle. Så Britt-Marie reser iväg och tar sig an fritidsgården i väntan på den självklara nedläggningen som bara ännu inte hunnits med. Här i Borg råder domedagsstämning sedan vårdcentralen, skolan, matbutiken, Systembolaget, Apoteket, ja till och med fotbollsplanen gått i graven.

Det är nu Britt-Marie lär känna ortens invånare. Det går till en början inte så smidigt alls. Britt-Marie är ett riktigt original, en kvinna med synnerligen bestämda åsikter om allt möjligt. Besticken skall ligga på ett visst sätt i besticklådan, smuts och repor gör henne galen, ja Britt-Marie är allt annat än flexibel och vidsynt.

Hur det plötsligt kommer sig att just Britt-Marie är tränare för byns ungdomslag i fotboll är obegripligt. Hon avskyr sporten, kan inget om den, men ändå blir hon alla barnens coach inför den stundande fotbollscupen i grannstaden.

Britt-Marie skall sola bort den vita randen efter vigselringen i ett solarium, hon blir pistolhotad av en rånare på pizzerian, byns polis blir förtjust i henne och det är väl då hennes make Kent dyker upp i sin BMW och vill ha henne tillbaka och med sig hem…

Detta är enligt baksidestexten en roman om förälskelse, andra chanser och att sparka på det som rullar. Ja, mycket om barn och fotboll blir det, fotboll verkar vara snudd på det viktigaste i livet, ja fotboll och Faxin, ett gammalt rengöringsmedel som Britt-Marie älskar.

Backman verkar ha velat skriva om boken En man som heter Ove med en kvinna i huvudrollen och tja, det hela är väl faktiskt något åt det hållet, men ändå inte. Var Ove en gammal surgubbe har vi en surkärring här, det blir en massa förvecklingar och en del pinsamma situationer men som helhet högst sparsamt med verkligt roliga moment. Tvärtom är det mer svärta och elände som genomsyrar den här storyn redan från start.

Klart bättre än föregående boken Min mormor hälsar och säger förlåt, men ändå inte i närheten av suveränt underbara En man som heter Ove. 362 sidor.