Arne Dahl: En midsommarnattsdröm (Ordupplaget 2003)
Oj då. Det här var överraskande annorlunda och inte nödvändigtvis till det bättre. Faktum är att jag som stort Arne Dahl-fan är nära att sätta betyget 2 på denna den 6:e boken i serien om A-gruppen. Kanske till viss del eftersom den som helhet är så mycket mindre spännande än den just lästa föregående boken De största vatten. Kanske för att det är en hel del förändringar mot tidigare.

Halvvägs in i den planerade 10-böckerssviten ruskar författaren om rejält i A-gruppen, och det känns som om vi inte fortsätter serien med den här delen, utan börjar på ny kula. Författarpseudonymen Arne Dahl är också avslöjad. Skaparen av Arne Dahl är författaren Jan Arnald. Nåväl, om boken då. Jan-Olov Hultin är numera pensionär och ny chef för A-gruppen är Kerstin Holm. Vår vän Paul Hjelm har lämnat gruppen och är chef för polisens Internutredningsavdelning. Jorge Chavez är pappaledig. Nya i gänget är unga Lena Lindberg (piercad och glad) samt ännu yngre Jon Anderson (knäpptyst och homosexuell). Och A-gruppen tar sig an en uppsjö av fall som till synes spretar hit och dit.

Vi har TV-kritikern som skjuter TV-chefen, en yxmördad polsk sjuksköterska, en dränkt man med en bit av huvudet instoppat i munnen, en knivmördad bror och en hel del annat. Till exempel Kerstin Holm och Paul Hjelm ute på raggarrundor på krogen och överfall på de båda nya rekryterna. Dessutom får Paul Hjelm anonyma tips om att gamle vännen Jorge Chavez knarkat under sin tid som Sundsvallspolis. Och därmed måste han i smyg kolla upp sin allra bästa vän, vilket inte är alldeles enkelt eller roligt.

Handlade det om gåtor i form av bibelcitat i förra boken spelar Shakespears En Midsommarnattsdröm desto större roll den här gången och dessutom är faktiskt den svenska midsommaren på väg med stormsteg. Ja, vad säger man. Det händer som du förstår en hel del, och inte är det direkt dåligt, men det spretar för mycket. För många personer med egna uppdrag och familjer och problem gör det hela minst sagt lite splittrat. Och sen är det faktiskt jävligt segt att läsa om samma textstycken nästintill ordagrant några gånger när Arne Dahl låter oss ta del av möten ur båda de deltagande personernas synvinkel. Jag hoppas på mer fart och sammanhållning i nästa bok. 447 sidor.




Arne Dahl: Dödsmässa (Albert Bonniers Förlag 2004)
Två rånare tar gisslan på en bank, riggar sprängmedel på väggarna och sätter sig sen ned och väntar. Men på vad? Väskorna är fyllda med pengar men de gör inte minsta ansats till att vilja komma iväg. Före detta chefen för A-gruppen, pensionerade Jan-Olov Hultin kallas in för att leda polisens styrkor genom gisslandramat. Der enda han får ur rånarna är att de väntar på att polisen skall lösa allt! Vad menas egentligen? Ska polisen hjälpa dem? Hur? Med vad?

Med ett skickat SMS visar det sig att Paul Hjelms (för detta A-gruppsmedlem) exfru är en i gisslan. Tack och lov har hon alltså en diskret liten mobiltelefon med sig. Och med kamerafunktion i dessutom. Hon lyckas ge nyttig information till poliserna utanför, men om hon befann sig i fara som gisslan, vad tror du händer när bovarna finner kameratelefonen? Ja, då blir det inte mindre farligt. När polisen till slut stormar banken och fångar bovarna, ja då lyckas de på något konstigt sätt slarva bort dem... Och det är väl då boken skall börja på riktigt.

Tyvärr har då det mest spännande redan inträffat och resten blir en synnerligen trist transportsträcka där ryska, amerikanska, engelska och östtyska agenter agerar med och mot varandra. Händelser i nutid varvas med en persons (vem?) dagboksanteckningar från 40-talet och de är fram till upplösningen i slutet helt obegripliga. Är detta den sämsta boken om A-gruppen av de sju som kommit? Ja, jag tror det.

Frågar du mig så hände nåt efter 5 utmärkta böcker i serien när personen bakom pseudonymen Arne Dahl avslöjades. Och då menar jag inte bara att sjätte boken kom i ett lite mindre format på nytt förlag och att Dödsmässa nu finns på ytterligare ett nytt förlag i nytt, större format. Nåt mer har hänt. Först och främst introducerade han efter bok fem flera nya personer i A-gruppen och gamla bekanta fick minskat utrymme. Det tycker jag var en förändring till det sämre. Sen är det ytterligare något, vad vet jag inte. Känner Jan Arnald mer press på sig nu när Arne Dahl avslöjats? Känner han sig tvingad att tona ned våldet? Vara mindre samhällskritisk? Mer korrekt? Seriös? Ha mer politiska, religiösa, historiska inslag i sin kriminalberättelse?

Hur som helst var det mer spännande förr, tycker jag. Blir det inte en uppryckning kan serien om A-gruppen få sluta här. En kort stund blixtrar det till i slutet när mördaren från boken Ont Blod kommer på återbesök, men den spänningen är förbi ett par sidor senare och trots en avslutande knorr på slutet kan inget hindra ett underbetyg. 384 sidor.




Arne Dahl: Mörkertal (Albert Bonniers Förlag 2005)
Om denna bok finns inte mycket positivt att säga. Det skulle i så fall vara att den till slut tar slut! Haha. Allvarligt talat, något hände ett par tre böcker tillbaka när Dahls pseudonym röjdes och han bytte bokförlag. Sedan dess har han i mitt tycke inte lyckats få till någon riktig spänning i sina böcker om A-gruppen och detta är inget undantag. Betyget två är solklart! Jag läser och läser och hela A-gruppen är sysselsatt med olika fall. Men inte blir det spännande för det. Jo, lite i slutet, de 15 sista sidorna kanske. Men inte räddar det den här boken.

En utredning handlar om en skolklass på resa i de ångermanländska skogarna. En 14-årig flicka har försvunnit och i trakten finns flera kända pedofiler. Flera fordon registrerade i Baltikum har också setts i trakten. Handlar det månne om prostitution, kvinnohandel? Och vem är egentligen den försvunna Emily? Hennes dator är verkligen väl skyddad. I Stockholm finner en hantverkare ett häpnadsväckande ting i en grop i Gamla Stan och meddelar sin flickvän att fyndet kommer att ändra historien. Sen försvinner han själv spårlöst. Lägg till detta en mordutredning och en anklagelse för sexuella trakasserier riktad mot en polis. Fullt upp för Kerstin, Sara, Arto, Viggo och alla de andra i A-gruppen. Och nånstans innan de 392 sidorna tar slut visar det sig att alla egentligen är involverade i samma fall. Jaha.




Arne Dahl: Efterskalv (Albert Bonniers Förlag 2006)
Jag har sågat Arne Dahls senaste romaner om A-gruppen, och det står jag för. De har varit rätt kassa. Så mycket roligare blir det nu när han (äntligen) fått till en bok som erbjuder en intressant story och rätt hygglig spänning. Året är 2005 och en tunnelbanevagn sprängs i den kungliga huvudstaden. Flera personer dör, andra skadas. Sverige är helt klart utsatt för ett hemskt terrordåd och Siffins heliga ryttare tar på sig ansvaret. Polispådraget liknar inget annat i landets historia. Nu skall närpolisen, länspolisen, rikskriminalpolisen, SÄPO och dessutom specialisterna i A-gruppen samarbeta. Och inte en jävel skall läcka något om utredningen till media!

Kerstin Holm och hennes manskap i A-gruppen tar sig an sina respektive uppdrag med stort engagemang, men alla har de också annat än jobb i tankarna. Någons älskling ligger i koma på sjukhuset, andra har bekymmer och mer eller mindre stora hemligheter de vill dölja. A-gruppens forna kollega Paul Hjelm som numera återfinns på avdelningen för internutredningar avslöjar en hemlighet men väljer att tysta ned den... Ja, spänning och överraskningar i en lättläst mix på 396 sidor. Det bästa från Dahl på mycket länge. Om än inte riktigt en fyra i betyg så väl en mycket stark trea. Detta gav mersmak och det är väl en tionde och sista bok i serien på gång snart får man hoppas.




Arne Dahl: Himmelsöga (Albert Bonniers Förlag 2007)
Så har Arne Dahl nått slutet för sin 10-böckersserie om A-gruppen, Rikskriminalens speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Eller har han verkligen det? Jo, slutet är allt svindlande nära. Kerstin Holm, chefen för gruppen får av sin chef veta att A-gruppen skall läggas ned vid årsskiftet. Men att det är så är inget hon säger till medarbetarna, de skall ju jobba på som vanligt. Och jobba hårt, det får de göra.

Några av medlemmarna utreder bankbedrägerier och jagar på elektronisk väg skurken. Andra hamnar mitt i ett pågående rån mot en videobutik och den forna A-gruppsmedlemmen Paul Hjelm söker efter en försvunnen polis inom säkerhetstjänsten, en mycket meriterad spion. Den försvunne polisen blir en mycket klurig gåta för Paul att knäcka och han slits mellan hårt arbete och en önskan om att finnas där för sin svårt anorexisjuka dotter. En övervakningsfilm från videobutiken avslöjar snart nya mysterium och fram rullar ett synnerligen otäckt brottsscenario. Det verkar som att någon okänd med falska löften om mirakulösa bantningspreparat vill locka till sig just anorektiker i syfte att mörda dem.

Som hel och enskild bok betraktad riktigt, riktigt bra; överraskande, spännande, gripande, tragisk och samtidigt positiv. Som avslutande bok (?) på serien om man läst alla de föregående böckerna (och redan känner personerna, deras situationer och tidigare fall) inget mindre än ett mästerverk! 409 utmärkta sidor. Betyget fyra är det minsta boken förtjänarů..




Arne Dahl: Elva (Albert Bonniers Förlag 2008)
Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art, A-gruppen, är tillbaka. Kerstin, Arto, Viggo, Lena, Sara, Gunnar, Jorge, Jon, Paul och Jan-Olof är alla samlade igen, den här gången för en trevlig middag. Frågan är bara vem som bjudit in dem och varför? Ja, mer mysterier bjuds det egentligen inte på. Här finns inga kriminalgåtor att lösa, inga brott att klara upp. Denna bok placerar jag i kategorin Deckare & Thrillers enbart för att hålla ihop romansviten. Detta är ju den elfte boken i en serie om tio (!) och det här kan man hoppa över utan att det gör så värst mycket.

I mina ögon är detta en stor besvikelse. Arne Dahl får förstås göra vad han vill med sina romankaraktärer men detta är att skruva berättelsen för långt. De forna arbetskollegorna har inte setts på ett bra tag. De är pensionerade, lever utomlands, skriver böcker, har olika andra jobb numera. Få av dem är längre riktiga brottsbekämpare. Nu har någon okänd bjudit in dem till en återföreningsträff. Alla sluter upp. De reser runt i Stockholm och hämtar upp varandra med en minibuss, sedan går färden enligt instruktionerna till en avsides belägen herrgård. Där väntar en uppdukad middag och en speciell barnramsa på dem, en ramsa som med sina olika verser får alla att haja till och känna sig träffade.

Gänget börjar berätta historier för varandra, en berättelse avlöser den andra och så är boken slut. I tio olika kapitel kan vi läsa om så vitt skilda saker som; en ensam svensk kvinnas påskfirande, en mexikansk poliskommissarie, en EU-parlamentariker som stöter på terrorister, en rättspsykiater som försöker bedöma om en ung mördare är psykiskt sjuk och mycket annat. Få av berättelserna griper riktigt tag även om de med påskfirandet och mördaren är rätt okej. Jag har verkligen njutit av somliga andra A-gruppen-böcker tidigare. Som helhet är bok Elva 339 sidor som jag betygsmässigt måste såga. Andra recensenter har lovordat boken Elva. Jag kan bara inte förstå varför.