Jussi Adler-Olsen: Kvinnan i rummet (Bra Böcker 2011)
(Kvinden i buret. 2007)
Som första bok i en ny kriminalserie är Kvinnan i rummet en makalös berättelse, något av både det festligaste och samtidigt mest otäcka jag läst på länge. Festligt så till vida att vi har med ett mycket omaka radarpar i huvudrollerna att göra, där det faktiskt blir skoj att följa deras käftande, och otäckt för att vi har med särdeles galna förbrytare att göra. Ja, det var länge sedan otäcka skurkar uppvisade en sådan uppfinningsrikedom i konsten att plåga en människa. Obehagligt minst sagt!
Det hela börjar 2002. Den unga politikern Merete är populär, vacker, har framtiden för sig. Männen slåss om att få dejta henne men Merete håller inte på med sådant. Hon lägger all sin tid på jobbet och på att vårda sin lillebror som skadats svårt i den bilolycka hela familjen varit med om och som dödade deras föräldrar. Nu hägrar en semesterresa till Tyskland tillsammans med brorsan.
Fast när färjan når Tyskland kliver inte Merete i land, hon finns plötsligt inte ombord. Merete är spårlöst borta. Teorierna om vad som har hänt är många, man spekulerar kring mord eller självmord, frivilligt försvinnande eller kidnappning. Allt eftersom tiden går utan minsta ledtråd lutar alltmer åt att hon är död, försvunnen till havs, genom självmord, en olycka eller någon okänd missdådares hand. Hon skulle själv aldrig frivilligt hålla sig borta från sin lillebror.
År 2007. Polis Carl MØrck är tillbaka i tjänst efter att skadats i ett skottdrama som dödat en god vän och kollega och förlamat en annan. Det är inte utan att chefer och kollegor lite i hemlighet hade önskat en annan utgång. För alla tre poliserna! Carl må vara en duktig utredare men är i övrigt inte speciellt populär. Han kommer ofta för sent, kör med sina underlydande, svarar inte i telefon, håller inte ordning bland pappren och är lite kort i tonen, allmänt kärv skulle man kunna säga, har samarbetssvårigheter…
Höga polischefer beslutar sig för att förflytta honom på ett snyggt sätt. Han får bli chef för en nystartad enhet, avdelning Q, som skall fokusera på olösta och allmänt högintressanta fall. Det låter förstås bra men Carl förvisas till en skrubb i källaren och den där avdelning Q den omfattar enbart honom själv som utredare. Fallen han får ta sig an är dessutom riktigt gamla och iskalla. Carl fattar vad som är i görningen och beslutar sig för sitta i sin skrubb med fötterna på skrivbordet och sova!
Så plötsligt dyker Assad upp och berättar att han skall hjälpa Carl. Assad är nyanställd med mycket oklar bakgrund och utbildning. Carl förstår inte alls hur han kommit in i polishuset och fått jobb. De båda tittar hur som helst igenom högar med olösta fall och fastnar för fallet Merete Lynggaard, den politiker som försvunnit för fem år sedan. Visst måste hon vara död, men vad sjutton hände henne? Carl och Assad lyckas snart med små medel finna oklarheter och brister i den utredning som gjorts och är snart något synnerligen hemskt på spåren.
351 sidor förträffliga sidor. Allra högsta betyg är inte långt borta. Det här blir en serie att följa, lita på det!
Jussi Adler-Olsen: Fasanjägarna (Bra Böcker 2011)
(Fasandræberne. 2007)
Året är 1987. Bror och syster hittas mördade i familjens sommarstuga. Polisens utredning pekar på att den skyldige finns i en väl sammansvetsad grupp av internatskoleelever, frågorna är nu vem? Och varför?
De få bevis som hittas är dock inte speciellt hållbara och många misstänkta i det där gänget kommer från riktigt välbärgade familjer. Ingen fälls för dådet och många år går. Först nio år senare kliver en i gänget av misstänkta fram, erkänner och hamnar i fängelse för mord. Fallet är äntligen uppklarat.
Trots det hamnar mappen hos Avdelning Q. Någon okänd vill tydligen att Carl MØrck och hans kollegor (javisst, teamet har utökats med assistenten Rose som Carl inte klickar med...) skall granska fallet på nytt.
Snart är Carl MØrck övertygad om att mannen i fängelset betalats av sina numera mycket framgångsrika och välbärgade kamrater för att ta på sig straffet. Faktum är att de gamla kamraterna i gänget redan från unga år ägnat sig åt hot, misshandel, våldtäkter och mord, något som fortsatt genom åren...
Idag är uteliggaren Kimmie på flykt undan tre av landets mest aktade män. En gång i tiden var hon en i innegänget, i hög grad inblandad i galenskaperna, övergreppen. Nu vet hon för mycket och måste stoppas, tystas för gott... Kimmie själv planerar sin egen hämnd. Männen må vara rika och mäktiga men Kimmie tänker döda dem alla, en efter en.
Kan Fasanjägarna stoppas och kommer det i så fall att vara Kimmie eller Carl MØrck som gör det? Eller kommer de snudd på oberörbara männen att kunna sopa undan alla bevis och vittnen?
Boken Fasanjägarna blir riktigt spännande mot slutet, men är egentligen rätt bra hela vägen, lättläst, intressant, man vill läsa vidare. Samspelet mellan Carl och de närmsta kollegorna är underhållande att följa, det är ett fasligt käftande man inte sällan kan le lite åt. Männen i jaktsällskapet är tokiga, saknar spärrar, tja det kanske Kimmie också gör. Det är upplagt för en explosiv konfrontation... För ett något högre betyg hade jag dock kunnat önska mig en något mindre omfattande persongalleri. Det är lite väl många inblandade i fallet, offer, misstänkta, utredare, närstående... Nu stannar betyget vid en stark trea. 368 sidor.
Jussi Adler-Olsen: Flaskpost från P (Bra Böcker 2011)
(Flaskepost fra P. 2009)
De unga bröderna kidnappas och hålls inlåsta i väntan på att lösensumman skall betalas. Killarna lyckas få iväg ett rop på hjälp i form av ett meddelande i en flaska. En flaska som fiskare i Skottland fångar i sina nät och levererar till den lokala polisen.
Många, många år senare hamnar flaskan och meddelandet hos Carl MØrck i Köpenhamn och teamets nyfikenhet kring det gamla delvis oläsliga meddelandet lockar dem till fortsatta undersökningar. Jo, nog verkar det hela vara äkta. Visst är det ett rop på hjälp, på danska… Men hur lyder hela brevet? Vem skrev det? Varifrån kommer det? Och hur gick det?
Hon är ung och lite naiv. Hon väljer att inte lyssna på moderns och vännernas varningar och gifter sig med den mycket äldre mannen. Nu kontrollerar han med lätthet henne och deras son precis hela tiden. De är som fångar, deras vardag är styrd och övervakad. Visst älskar hon honom men hennes make är en man med många hemligheter. Vad jobbar han egentligen med? Vad sker när han så ofta reser bort i långa perioder?
Snart inser personerna på Avdelning Q att det någonstans i Danmark härjar en kidnappare och mördare som hållit på, länge, länge, utan att åka fast. Den där flaskposten må vara gammal men högst troligt håller förövaren på än idag! Men var? Varför? Och vem är personen? Och lika mystiskt är det faktum att ingen verkar ha rapporterat de kidnappade som saknade…
Här, på 445 sidor, fortsätter Carl och Assad tillsammans med nya kamrater på avdelningen att utreda gamla, rätt kalla fall. 14 år gamla mordbränder är ett annat av dem vid sidan av det med flaskposten. Därtill läser man såklart om Carls romans med terapeuten Mona, bekymret med kollegan Hardy som är förlamad och mer. Allt sammantaget en riktigt bra, lättläst, spännande, otäck, berättelse, om än kanske inte riktigt i klass med Avdelning Q-seriens första.
Jussi Adler-Olsen: Journal 64 (Bra Böcker 2012)
(Journal 64. 2010)
De första hundra sidorna spretar väldeliga, vad skall det egentligen bli för fall Avdelning Q skall ta sig an? Det börjar med en konfrontation på en fest och en därpå följande bilolycka år 1985. Fortsätter sedan i nutid med en prostituerad kvinna som fått syra kastad i ansiktet på sig och där brodern förstås vill kräva hämnd. Så till den grad att brodern, som är en före detta polis, vill ha Carl MØrcks hjälp med det uppdraget!
Och vederbörande drar sig inte för att idka lite utpressning mot chefen för Q-avdelningen. Carl gör bäst i att hjälpa till, annars… Det visar sig nämligen finnas ett gammalt fall i vilket Carl MØrcks farbror figurerat som drunknad och där Carl själv finns med som en i utredningen. Nu påstår Carls kusin Ronny att det är han själv och kusin Carl som mördat nämnda farbroder… Är det sant? Är Carl MØrck månne en mördare? Han är ju redan involverad i soppan med det skottdrama som dödat en kollega, förlamat en annan och skadat honom själv. Hm…
Nja, det blir faktiskt inte mycket med allt det här. Det blir istället ett nytt politiskt parti under uppsegling i fokus, om läkare som utifrån eget tyckande utför aborter och låser in oönskade element på dårhus. Bort med de outbildade, de fattiga, de svaga. Otäcka saker som startat för länge sedan och som visst fortfarande verkar rulla på. Mitt i allt detta en kvinna från förr som utstått alla helvetets kval och nu vill ge igen, skipa rättvisa…
Här finns några gamla försvinnanden för Avdelning Q att ta sig an. 416 sidor, lättlästa och spännande men de kanske inte omedelbart kopplar greppet så som andra titlar i serien gjort. Det avslutas dock otäckt dramatiskt. Aldrig förr har Assad och Carl varit så illa ute!
Utöver ovanstående en del om privatliv, kollegialt tjafsande, förkylningar och tedrickande och somligt annat i Q-avdelningens lokaler. Stark trea i betyg hur som helst.