Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen-Samlingsvolymen (BonnierAlba 2001)
Kult eller ett fiasko? Läs och döm själv! Douglas Adams väver in absurd humor i science fiction-litteraturen på samma sätt som Terry Pratchett bjussar på knashumor i fantasygenren. Här varvas rena SF-inslag med dråplig humor, ibland så friskt att grundstoryn försvinner. Då blir allt en lång radda fånigheter, ofta mer tröttsamma än kvicka och sant humoristiska. Lagom brukar vara bäst. Det här är en samlingsvolym på uppemot 880 sidor innehållande Adams 5 romaner i serien om Liftarens Guide.
Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen.
(The Hitch Hiker´s Guide to the Galaxy. 1979)
En gång i tiden byggdes superdatorn Djupa Tanken. Den skulle lista ut svaret på De Yttersta Frågorna om Livet, Universum och allting. Efter att ha arbetat i 7,5 miljoner år blev svaret "42". Eftersom man nu behövde mer detaljer om själva grundfrågan byggde man en ny förbättrad dator. Den blev enormt stor och fick namnet Jorden. Somliga trodde till och med att Jorden var en planet och invånarna fattade aldrig att de var delar i ett dataprogram. Nu jobbar datorn Jorden frenetiskt för att finna den ultimata frågan vars svar är 42. I många miljoner år har datorn nu jobbat och den håller fortfarande på…..
På Jorden, i England, lever Arthur Dent. Han är synnerligen upprörd då folk med schaktmaskiner vill riva hans hus. Det är tydligen i vägen för en ny motorväg. Då kommer vännen Ford Prefect och berättar att Dent har större problem än så. (Ford kommer från planeten Betelguise, har bott 15 år på Jorden och samlar fakta till det mest fullkomliga uppslagsverk man känner till; Liftarens Guide till Galaxen). De onda Vogonerna är på väg för att spränga hela Jorden. Ford och Arthur försöker fly, blir tillfångatagna och skickas ut i rymden för att möta döden. Jorden sprängs i bitar. Och på något mirakulöst sätt sveper president Zaphod Beeblebrox, hans tjej Trillian och den deprimerade roboten Marvin förbi i det hypermoderna rymdskepp Zaphod just stulit. De plockar upp våra vänner rymlingarna/de överlevande från Jorden. 168 sidor.
Douglas Adams: Restaurangen vid slutet av universum.
(The Restaurant at the End of the Universe. 1980)
Gänget färdas i sitt stulna rymdskepp "Hjärtat av guld" när Vogonernas krigsflotta kommer allt närmre. Hjärtat av guld blir plötsligt helt kraftlöst. Motorerna är tysta, vapen- och försvarssystemen ligger nere. Arthur Dent har bett skeppets huvuddator om riktigt te. Nu går all datorkraft åt att tänka ut det rätta receptet. Kapten Zaphod tvingas kalla på sin döde förfader för hjälp. Men Zaphod blir till slut ändå fast och internerad på planeten Snokstjärnan. Sällskapet tar sig till restaurangen vid slutet av universum precis innan universum tar slut, träffar Härskaren över Universum, blir tillfångatagna igen och så vidare. De träffar också infödingar de inte kan kommunicera med. Fast dessa känner väl till svaret 42, men vad tusan är frågan? Det hela har blivit mer rörigt och med fler vansinniga infall och utvikningar än tidigare. Det finns fortfarande en grundstory men alldeles lätt att hänga med i svängarna är det inte. 181 sidor.
Douglas Adams: Livet, universum och allting.
(Life, the Universe and Everything. 1982)
Och här tappar Douglas Adams mig fullständigt. Den här delen var för mig en plåga att ta sig igenom. En grundstory, någon form av röd tråd, om den finns, går mig helt förbi och jag känner det som om boken spretar hit och dit i sina vansinnigheter, stickspår, sidospår och parenteser. En enda lång radda absurditeter som långt ifrån alltid är ens det minsta roliga är vad som bjuds.
Adams presenterar nya varelser i sitt galaxgalleri men få gör något (positivt) bestående intryck. Nånstans mitt i denna del känns det som om jag fasar för att ha halva "tegelstenen" kvar att läsa. Det är två delar kvar i denna samlingsvolym och nu känns det som om idéerna tryter. Är det någon del du kan (skall/bör) hoppa över är det denna. Men visst, det händer förstås en massa saker ändå.
Det har gått flera år sedan Ford och Arthur skiljdes åt. Nu lever Arthur ensam i en grotta på den "förhistoriska Jorden". Rymdmannen Wowbagger, som har tagit på sig uppgiften att förolämpa varje levande varelse i galaxen, tittar förbi. Strax därefter även Ford. Han har upptäckt ett hål i nätet av tid och rum. De far iväg och landar i en soffa på en cricketplan mitt under pågående match. De träffar också det krigiska folket Krikkit och en massa hemska robotar. I slutet får de veta var Guds sista budskap till Skapelsen står att finna. 171 sidor.
Douglas Adams: Ajöss och tack för fisken.
(So Long, And Thanks for the Fish. 1984)
Vilken helomvändning! Douglas Adams är tillbaka i gammal god form. Här finns en tydlig story och en bra sådan! Och med mindre nonsenshumor blir detta en riktigt läsvärd bok i Liftaren-serien. Tur att man verkligen orkade läsa vidare efter den usla tredje boken. Ford Prefect far runt ute i rymden och dricker på barer. Han dricker mycket och får problem när ingen accepterar hans American Express-kort som betalning.
Arthur Dent liftar med en man och hans medvetslösa vackra syster och får höra att Jorden aldrig gått under. Några Vogoner som hotade planeten/datorn Jorden dök aldrig upp. Arthurs äventyr under 8-10 år i rymden måste ha varit en dröm. Sedan hans hus skulle rivas har det tydligen bara gått några månader och upplevelsen av en sprängd planeten Jorden kommer tydligen från en experimentdrog som CIA släppt ut. Detta berättar chauffören och hans syster.
Och väl "hemma" känner Arthur igen sig. Ingen granne har direkt hunnit sakna Arthur. Posten ligger i högar på hallmattan. Det är väl bara en ny fiskskål som han undrar över….? Livet återgår till det vanliga (på Jorden?) och en dag ser Arthur den vackra unga kvinna han liftat med. Och sen blir inget sig likt... Kanske, kanske handlar inte allt om en CIA-drog heller.
Bra story som sagt, fräsch och överraskande med kärlek, spänning, och riktig humor. Riktig humor alltså, sån man skrattar åt för att det är kul, som i kul-kul. Inte dum-kul humor som bara är fånig. Och så får man veta Guds sista budskap till Skapelsen... eller? 153 sidor.
Douglas Adams: I stort sett menlös.
(Mostly Harmless. 1992)
Nyhetsankaret Tricia McMillan har på en fest träffat mannen med de 2 huvudena, Zaphod B, och blivit lite förälskad och strax därefter dumpad och övergiven. Efter att i nyheterna rapporterat att vetenskapsmän funnit en helt ny planet bortom Pluto, planeten Rupert, dröjer det inte länge innan varelser från Rupert hälsar på och tar Tricia med sig……
Ford Prefect besöker sin arbetsgivare, bokförlaget bakom succén Liftarens Guide till Galaxen och det blir traumatiskt. Ett ägarbyte har skett, Ford skall degraderas och Liftarens Guide version 2 skall komma ut, i helt ny form. Fort har svårt att acceptera detta och ger sig på sin nye chef. Dessutom finns det krigiska Vogoner på kontoret och de skjuter på honom.
Arthur Dent som i förra boken fann den stora kärleken har mist den. Han söker nu råd och vägledning och slår sig snart ned på en öde plats och blir smörgåsmakare. En vacker dag kommer hans dotter förbi och det blir en stor överraskning. Att han hade en dotter hade han ingen aning om, och att det var gamla vännen Trillian som är modern chockar också. Henne har han ju aldrig varit tillsammans med! Eller har han?
Det börjar riktigt bra och länge är det mesta helt ok. Det löper en röd tråd genom boken och vansinnigheterna är måttliga. Tyvärr tappar boken en tredje stjärna i betyg precis mot slutet. Det blir lite stökigt och krystat mot slutet, tycker jag. Och besvarades nånsin de stora frågorna? Eller rättare sagt fick svaret 42 nånsin sin passande fråga? Tja, efter ca 880 sidor undrar jag nog fortfarande. Hur som helst, det bjöds som helhet på några få men hjärtliga skratt men nu är det skönt att det är slut här.